Är det Ulf Kristersson som har nästa nummerlapp till partiledarposten? Eller är det Elisabeth Svantesson? Sverige stoltserar ofta med ord som att stå upp för demokratin, men hur demokratiskt är det när endast en kandidat kandiderar till partiledare? Hur kan man med hedern i behåll kritisera Vladimir Putin för bristen på motkandidater när Moderaternas partiledare vaskas fram av tunga distrikt som Skåne och Stockholm? Uppenbart förstår man inte att det är just denna typ av elitistiska inslag som gjort att många istället söker sig till populistiska idéer, dessa har högre folklig förankring eftersom de i hög grad lyssnar på vad “folket” tycker. Även om många ogillar Donald Trump hade han trots allt högre demokratisk förankring hos sina partisympatisörer jmf. med Anna Kinberg Batra.
En politisk ledare med en politisk idé
Numera talas det om vikten att man som politisk beslutsfattare ska vara en god kommunikatör, men Moderaternas problem är större än så. Det Moderaterna behöver är inte en god talare, utan en ledare som har en idé om vad man vill föra samhället; någon som kan samla partiet under en gemensam dröm. Valet av en partiledare handlar inte om att starta en uppslitande process, utan att pröva om någon kan få majoritet för sina idéer. Både Anna Kinberg Batra och Stefan Löfven har haft svårt att svara på olika frågor, hade de istället haft ett tydligt politiskt mandat för sina egna idéer är det troligt att de på ett tydligare sätt kunnat leda respektive parti. En ny moderatledares uppgift handlar inte om att kunna förklara varför ett sjätte jobbskatteavdrag är rätt väg att gå, utan i vilken riktning man vill ta landet.
Moderaterna behöver primärval
Varför behöver man en valberedning som tar fram en kandidat? Är det verkligen den bästa av lösningar att endast några få individer ska kunna bestämma vem som i praktiken ska bli partiledare för ett av landets största partier; eftersom vederbörande sedan väljs med acklamation (dvs. alla skriker ja) på stämman? Hur demokratisk är egentligen en process där ingen vågar gå upp som motkandidat i risk av att splittra partiet? En process som alla sedan måste följa oavsett vad de tycker om partiledaren? När partiet dessutom rymmer allt mellan liberaler och konservativa, är det kanske mer viktigt än någonsin att en ledare har en tydlig inre kompass.
Leta efter en person med erfarenhet
Moderaterna ska alltså utse någon som kan fungera som regeringschef, rimligen bör det vara någon som har mycket erfarenhet. Även om både Elisabeth Svantesson och Ulf Kristersson hade ministerposter i den tidigare borgerliga regeringen, tillhörde båda Reinfeldts “b-lag” dvs. personer som trots sin politiska gärning spelade biroller och inte huvudroller. Om man nu vill vända partiets siffror borde man istället söka personer som kan formera ett nytt a-lag, istället för ännu en halvbekant nuna som inte lyckats väcka nya väljargruppers intresse. Trots sin närhet till Anna Kinberg Batra så har uppenbart dessa inte lyckats vända partiets krissiffror. När man är så nära valet borde även Moderaterna uppmuntra välkända personer utanför riksdagen att kandidera till partiledare, personer som besitter erfarenheter och kunskaper om hur det är att leva och leda i verkligheten.
Dessutom behöver de någon som gör rätt i stunder av kris, Carl Bildt tycks vara en våt dröm bland sympatisörer; men vad har denne egentligen lyckats uträtta? Uppenbart tycks vederbörande inte besitta den aktning utomlands han ger sken av, och i Bosnien (landet där han gjorde ett taffligt fredsmäklingsförsök genom att inte ta de separatistiska serberna på allvar) är han tämligen illa omtyckt. Visserligen är han ett unikum av teflon, men när det finns substans av dignitet i kritiken (Lindeborg har dock fel om Finanskrisen, som statsminister var det högst troligt klokt att ge sken av optimism för att inte fördjupa krisen mer) borde det finnas bättre lämpade kandidater att solla fram. Kanske är det värt att titta på Mikael Odenberg som tidigare avgått för att han inte höll med i regeringens försvarspolitik? Sverige har endast haft några få politiska ledare som haft samma integritet, andra exempel är Olof Johansson (C) som avgick i frågan om Öresundsbron samt Erik Åsbrink (S) som finansminister. Uppenbart en respekterad statsman som inger förtroende för sina ideal, som dessutom vågar säga vad denne tycker i känsliga frågor; rimligen borde en kandidat av den kalibern nomineras om valberedningen föreslår någon annan. Moderaterna är trots allt inte Koreas Arbetarparti…