De senaste åren har valpiga blickar à la Fridolin eller handhjärtan blivit signifikant med den svenska debatten, den nya polischefen i Malmö gick exempelvis ut och tyckte vi skulle njuta av staden, blunda och låtsas som om problemen inte finns; en metod som blivit uppenbar sedan polismyndigheten vänsterpolitiserats. På samma sätt är det därför intressant när Svenska dagbladet går ut och säger att polisskjutningen förmodligen är en felskjutning, en skrivelse som framstår som mycket politisk på samma sätt som man arbetade i DDR och Sovjetunionen. Hur troligt är det att man som kriminellt element råkar skjuta av sitt vapen och just då råkar en polisman befinna sig där och sedan dö av sviterna efter skottskadan? När vad som förefaller sig vara polismord sker i ett s.k. ”särskilt utsatt område” blir det politiska trycket högt, det finns nog många människor som utav politiska skäl inte vill se det här ske eftersom det säger en del om hur väl svensk migrationspolitik de facto (dvs. i verkligheten) fungerar.
Återigen läggs sympatierna hos mördaren
Läser man SVT som spinner Svenska dagbladets artikel, får man intrycket att polisen råkade gå i vägen för polismördarens skottlinje. Ingen tycks fråga sig hur det kommer sig att den kriminelle ens har ett vapen, eller varför denne sitter med det utomhus? Istället pratar man om att området har många kriminella individer, där man försöker bygga logik att polisen befunnits sig på fel plats. Den sortens tänkande är minst sagt synnerligen destruktivt eftersom man placerar kriminella element högst upp i samhällspyramiden istället för polisen som är satta för att skydda oss. Tittar man i länder som USA har den vänsteraktivistiska propagandamaskinen gått så långt att man nu monterar ner polisen eftersom man tror de är problemet, istället för svaret; något man i Sverige redan gjort eftersom polisen varit för dyr.
Skulden kan aldrig läggas på varken polis eller allmänhet
När man hör tesen att någon befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt lägger man skulden på offret, och målar upp en bild att kriminaliteten är naturtillståndet. Polisen kan nämligen inte vara på fel plats vid fel tidpunkt, polisen precis som vilken civilist som helst ska kunna vandra fritt i samhället utan att riskera att utsättas för brott. När civilister attackeras eller poliser blir mördade på öppen gata, visar det hur farligt samhället blivit; inte att de befunnit sig på fel plats.
Samhället måste svara resolut när poliser mördas i tjänsten
Svaret på en mördad polis måste vara fler poliser, husrannsakningar, arresteringar, beslagtagningar av bilar på målvakter och en konstant närvaro. Samtal, kafferep, bullar eller pizza sänder helt fel signaler, eftersom det är något man normalt belönar skötsamma människor med på exempelvis en arbetsplats. Den som gör något bra får normalt sett åka på (värsting)resa eller en gratis lunch, när man istället belönar kriminella element och tror att det kommer lösa de enorma problem samhället har; är dessa ansvariga tjänstemän inte mycket bättre än de kriminella. Sverige behöver en stat som svarar resolut med utegångsförbud och konstant närvaro, kriminella människor är inte offer; den rollen har den polis som offrat sitt liv och ligger mördad på gatan i sitt eget blod.
När polisen själva säger att ”det får vara slut nu”, eller när statsministern använder ordet ”oacceptabelt” visar det att man inte kontrollerar situationen. Man beter sig ungefär som någon som ber till högre makter istället för att ta tag i sitt problem. Staten kan när som helst göra ett s.k. ”särskilt utsatt område” till ett mycket tryggt område, genom att exempelvis placera ett kompani skyttesoldater i ett nyskapat gendarmeri eller poliser som kontrollerar allt och alla enligt fransk modell. Kriminella kommer nämligen inte sluta vara kriminella för att polisen tycker det räcker eller att en trött och avsatt statsminister finner det oacceptabelt; det skiter dessa många gånger migranter högaktningsfullt i. Ska ordningen återkomma till dessa områden och inte minst städer så krävs det undantagstillstånd och personal på plats, dygnet runt 365 dagar per år. Laglydiga kan nämligen inte återta dessa områden när de kriminella elementen har Kalasjnikovs, hur mycket man än blundar (Malmö-modellen) eller tycker det är oacceptabelt (Löfven-modellen). Det krävs förändringar, och nolltolerans mot minsta kriminalitet.