Sverige har verkligen en fantastisk kung och drottning, Konung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia. Två varma människor som plikttroget tjänat vårt land i konungens fall hela sitt liv, och i drottningens sedan olympiaden i München 1972. Sedan Socialdemokraterna var drivande att beröva kungamakten sin ceremoniella makt över politiken (kungen föreslog då regeringschef, och regeringen uttalande sig i konungens namn) i och med den nya regeringsformen 1974, har vi istället fått en monarki som kommit närmare folket. Vi såg det under Tsunamikatastrofen när kungen berättade om sina egna erfarenheter efter att ha förlorat sin pappa när han var ett barn, där han på ett sakligt sett också fångade upp kritiken mot regeringen Persson att räddningsarbetet från svensk sida tog för lång tid. Vi kunde även se samma mönster när kungen både tyckte man kunde flytta eller “downsiza” den brutala lådan Nobelcenter som politikerna ville uppföra på Blasieholmen, där det var tydligt att folket hade en annan uppfattning. Samma uppriktighet kunde vi idag se när Drottning Silvia ställer den frågan vi alla (utom möjligtvis Magnus Betnér) ställer: vad har hänt med vårt fina Sverige?
Vi folkvalda måste kunna tolerera att Kungen och Drottningen har tankar om samhället
Poängen med att ha en statschef (i Sverige kungen) oavsett om man har en monarki eller republik handlar om att ha en symbol som håller ihop samhället, samtidigt som man har en regeringschef (i Sverige Ulf Kristersson) som har en exekutiv roll att genomföra politik. I den senares roll är det ofta väldigt polariserat, statsministern representeras exempelvis av hälften av svenska folket som teoretiskt sett stödjer regeringen; medan den andra hälften kanske inte är lika entusiastiska när statsministern kommer på besök. Samtidigt är det fullt rimligt att en statschef bör kunna kommentera för staten viktiga händelser, inte minst om det finns mer att önska av regeringschefen. Givet kungens opolitiska roll efter Torekovkompromissen har det här blivit extremt känsligt, framförallt socialisterna gillar nämligen inte att bli ifrågasatta. Samtidigt måste vi kunna ha en statschef som bevakar folkets intressen, någon som står ovanför partipolitiken och faktiskt ställer de frågor som ibland behöver ställas i ett samhälle.
Svaret på drottningens fråga: Vad hände med fina Sverige?
Socialdemokraterna satte sig över monarkin, det är det enkla svaret. De tidiga socialdemokraterna Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson eller Tage Erlander var garanterat inga rojalister, men de respekterade och samarbetade med monarken; vilket gagnade Sverige. Olof Palme hade en annan uppfattning, kanske stack det i hans ögon att sitta på en enkel stol nedanför tronen utan så mycket som en medalj på bröstet; kanske hade det med uppväxten att göra där han som välbärgad blev socialist? Även om Palme var intellektuell, kunde hålla presskonferenser på flera språk än två, inledde han och hans parti Socialdemokraterna nedmontering av allt som fungerade i Sverige: tjänstemannaansvaret, pliktkänslan för sitt land, konungens faktiska roll som statschef, kärnkraften, det svenska försvaret, kunskapsskolan, sansad migrationspolitik osv. Mycket av Sveriges problem vi ser idag kan härledas till de beslut som fattades då.
Ja men alla problem uppstod inte då? (vänsterns klassiska motargument)
Nej så var det så klart inte, kultur förändras inte över en natt. Det tar tid att förändra ett samhälle, och när Sverige kulturellt sett var homogent påverkas inte samhället speciellt mycket kortsiktigt av de förändringar som skedde då. Det tog tid innan de fick effekt. Det är ungefär som en båt som har ett hål i skrovet, är hålet inte så stort i förhållande till båten så påverkas inte flytförmågan; men när vatten fått läcka in utan att man tätat läckan så får man för eller senare problem. Det är ungefär vad som hänt med Sverige. Man tog bort barlasten, man öppnade bottenventilen, kaptenen var inte längre fartygschef utan blev en vinkande symbol för rederiet, man ersatte dieselmotorn med en vindsnurra och en solcell, kustskepparexamen ersattes med en HBTQ-certifiering, och manskapet blev experter på genus- och klimatfrågor istället för hur man framför ett fartyg på ett för alla säkert sätt.
Därför kan man på god grund fråga sig hur man tänker om man tar en socialdemokratisk röstsedel när det är val. Vad tror man att den ska lösa? Vad tror man ska bli bättre? Kanske tror dessa vänsterförförda att båtens problem kommer förbättras bara man inför könskvotering bland befälen, den socialdemokratiska slutsatsen brukar nämligen vara att problemen beror på s.k.”patriarkala strukturer” – “jämställdheten måste öka halleluja”. Vi andra sansade människor (förslagsvis sverigedemokrater) förstår att det beror på alla dåliga beslut Socialdemokraterna tagit, där man monterat ner allt som verkligen fungerat. Allt ifrån att kungen är riktig statschef med befogenheter till att nuförtiden tycka det är spännande att uppmuntra barn ifrågasätta vilket kön de har alternativt skrämma människor att jorden är på väg att gå under. Att vända Sverige och åter göra det fint igen är inte svårt, det handlar om att reparera och återigen införa ansvar, sans, plikt, hederlighet, kärlek, kunskap och inte minst förnuft. Tag därför ansvar för din röst, de som förstört det fina Sverige och de som inte vill se problemen kommer aldrig lösa något; de kommer istället göra det värre. Rösta därför på människor som ser och vågar ta tag samt vänder i problemen – även om tidningarna och diverse fjantar beskyller oss för att ha taskig värdegrund.
Länge leve Konungen och Drottningen!
