Att Stefan Löfven kastar in handduken från en dag till en annan borde inte vara förvånande när man ser till vad hans regering lyckats åstadkomma, hans regering kommer nämligen gå till historien som de som tittade på när Sverige föll ner i en avgrund av kriminalitet. När Löfven avgår på eget initiativ (som senast i somras hotade med att avgå om han i höst inte fick igenom sin budget), är det troligt att han gör bedömningen att hösten kommer bli stormig; och att det är långt ifrån självklart att regeringen kan få stöd för sin budget. Att därför hellre avgå än att bli galjonsfigur för en regering som framstår som helt skadeskjuten och inte får igenom sin politik när riksdagsvalet närmar sig, är en mycket sannolik slutsats.
Det är betydligt svårare att få igenom sin budget än bli statsminister
För att förstå det politiska spelet behöver man i en statsministeromröstning inte få en enda röst, utan det handlar om att en majoritet (175 mandat) inte röstar mot dig; du vinner alltså inte på ja-röster utan på att inte få för många nej-röster. När det kommer till budgetomröstningar där ramverket för regeringens politik finns (därav vikten att få igenom sin budget), är det istället relativ majoritet som gäller (dvs. man måste inte nå 175 mandat), utan regeringens budget måste få störst stöd (ditt förslag ska vara mest poppis). Här ligger Löfvens dilemma, en M-KD budget som vinner stöd hos L och SD kan mycket väl framstå som ett bättre alternativ för Centerpartiet än den mix som kan skapas av S-V-MP. Löfven måste nämligen ha både Centerns och Vänsterpartiets aktiva röster, Centern måste alltså aktivt stödja regeringen, de kan inte bara lägga ner sina röster som är fallet i en statsministeromröstning. Det bygger i sin tur på att C och V måste hitta gemensam mark, vilket kan bli mycket svårt när partierna har minst sagt olika synsätt, dessutom har båda partierna mycket självförtroende.
Hur en socialist skriver ”historia”
Man brukar säga att vinnarna skriver historien, men samma resonemang kan självklart föras även i politiska sammanhang. Just nu kan man exempelvis höra bisarra sagor i public service där Löfven utropas till ”hjälte”. Normalt sett brukar man bli hjälte för positiva insatser, här är det istället tvärtom där lojala partikamrater som genom S propagandamaskin försöker sprida en bild av någon som gjort bra saker. Och det är klart att tar man på klassiskt socialistiskt manér bort de saker som blivit en katastrof som mord, skottlossningar, förnedningsrån, gäng, segregation, våldtäkter och dagliga bomber så finns det säkert något som blivit bättre. Det är ungefär lika hederligt som att recensera Adolf Hitler som någon som minskade arbetslösheten, ritade volkswagenbubblan och byggde motorvägar, och därmed bortse från saker som folkmord och världskrig. Hur många hade köpt en sådan beskrivning?
Hur demokratiskt är ett parti som bortser från halva befolkningen?
Tittar man på “vår tids intellektuella giganter” som Jonna Sima, Veronica Palm m.fl. är det tydligt att det spelar ingen roll vem som blir partiledare så länge det blir en kvinna. En hållning som är mycket antidemokratisk eftersom det handlar inte längre om politiska idéer, utan om vilket kön någon har. Auktoritär nymarxism fungerar nämligen så, det handlar inte om VAD du tycker utan VEM du är; där de betraktar genus, hudfärg, sexuell läggning och religion som grupper som strider mot varandra – där alla slåss mot den heterosexuella vita mannen (patriarken). I detta antidemokratiska synsätt kan man enkelt bygga upp tankefällor och dupera att det är orättvist att ingen statsminister varit gay, färgad eller varit muslim. Att det handlar om att ingen kandidaterat på tillräckligt bra idéer för att vinna politisk majoritet avslöjas inte (något alla med ett politiskt engagemang f.ö. har samma möjligheter till), utan istället lurar man i människor att det finns en orättvisa; eftersom man bortser från det som kallas demokrati.
På samma sätt tåls det att fråga hur fräscht ett parti är där praktiskt taget ingen går ut och säger vem man stödjer, och där man stänger in sig för att vaska fram endast en kandidat som partiet kan välja. Att Josef Stalins syn på interndemokrati fortfarande råder inom Social-”demokraterna” in på 2000-talet är minst sagt tragiskt eftersom ett parti som kallar sig demokrater uppenbart inte är det. Hela poängen med en demokrati är att väljarna (representerat av delegaterna på stämman) ska kunna välja mellan olika kandidater för att avgöra vilket håll man vill föra ett parti. När 11 kardinaler under ordförande Elvy Söderström istället samlas i en valberedning och endast tar fram 1 kandidat där alla delegater ovillkorligt förväntas säga ja; visar det hur auktoritärt och lite respekt för demokrati Socialisterna (som de borde heta) har. När samma valberedning i praktiken alltså utser Sveriges nästa statsminister, och S medlemmar i praktiken saknar möjlighet att påverka utgången; säger det en del om hur ”väl” demokratin i praktiken fungerar.
När samma auktoritära och antidemokratiska socialister varnar andra för att Sverigedemokraterna äventyrar demokratin (där Åkesson ställde upp som motkandidat utmanade och vann mot sittande partiledare Jansson med 91-50), borde de istället se sig själva i spegeln; ty spegelbilden är inte så fager som man försöker påstå. Har Socialdemokraterna någon gång haft två kandidater att välja på? Som en jämförelse besegrade den av socialister “hatiske antidemokraten” Donald Trump 11 andra kandidater i primärvalet. Vilket säger en del om den socialistiska självgodheten hur man mäter demokrati, eftersom Löfvens efterträdare väljs på samma premisser som när Egon Krenz ersatte Erich Honecker i DDR; dvs. helt utan demokratisk förankring.