Det är tydligt att våra grannländer har diametralt motsatta uppfattningar jämfört med vår statsepidemiolog Anders Tegnell som sågar ex. Danmarks agerande vid fotknölarna. När olika länders ledande akademiker på området landar i väldigt olika bedömningar, är det rimligt att ställa sig frågan varför; särskilt när vår egen Tegnell lyfter fram jämställdheten (dvs. att utfallet i vårdtjänster) ska vara samma för alla. Vår ansvarige lyfter alltså fram ett marxistiskt begrepp före smittspridningen, där man nu inte ska testa människor eftersom man inte kan testa alla. Även om Covid-19 är en förkylning för många, kan den vara mycket allvarlig för andra; att därför börja diskutera “jämställdhet” i detta sammanhang är synnerligen oroande. Som myndighetsman ska man vara helt neutral eftersom alla från vänster till höger måste kunna känna förtroende.
Att uppfattas som Bagdad-Bob
Även om analyser kring Covid-19 är minutfärsk, där ett beslut fattat en dag kan vara inaktuellt dagen efter; bör man inte göra “naiva” uttalanden om dagar man når kulmen eller att vi inte kommer drabbas. När de svenska gränserna alltid är de sista att stänga, och där vi t.o.m. fyllde även migrationsverkets kontorslokaler med madrasser innan någon vågade dra i handbromsen; är det många som känner igen sig i den fullständiga passivitet som förenar den pågående migrationsstömens peak med statens hantering av covid-19. Hur förtroendeingivande är det när man hela tiden tvingas backa på vad man tidigare sagt, kort efter man spekulerat fritt i pressen? Är det rimligt att vi får en allmän spridning i våra skolor innan man börjar stänga ner dem eller genomför föreläsningar digitalt?
Svaga ledare kan aldrig fatta bra beslut
Att stänga ner flyglinjer mellan Iran eller Italien och Sverige är såklart ett vettigt beslut, som vanligt kom det dock för sent eftersom iran-svenskarna eller svenska turister i Italien reste hem när smittan bröt ut. De som inte kom iväg de första dagarna kunde istället boka om biljetterna med en mellanlandning, och således fortsätta föra smitta till Sverige; just eftersom ett svagt ledarskap inte vågade stänga gränsen. Att därför se land efter land införa krisåtgärder, där man som Donald Trump eller Mette Frederiksen i Danmark faktiskt stänger all flygtrafik; det är att både ta ansvar och försöka få smittan att läka ut. Det är därför inte ett helt orealistiskt scenario att danskarna kommer vara coronafria, medans Sverige kommer att ha allmän spridning och att andra nationer kommer stänga flyglinjer till oss; där vi tvingas genomföra isolering långt senare eftersom vi återigen haft en statsledning som varit “naiva”.
Kändisar vet inte alltid bäst
När valrörelsen närmar sig ser man ofta personer som Kjell Bergqvist, den heliga modern eller andra gå ut och propagera vad man ska rösta på, som om dessa individer förstår hur vanligt folk har det med arbeten eller välfärden? Många gånger bor man på tjusiga adresser, långt bort från bombernas vardag; vilket gör att man kan kosta på sig med att öppna upp hela Sverige för omvärlden. I cornavirusets tider är det därför intressant att se hur Jonas Gardell och Özz Nûjen agerar, när den första tar bort några stolar för att krypa under 500 personer (den gräns regeringen suttit ut, där andra länder f.ö. har 100 som gräns) och den andra delar upp sin föreställning; måste man fråga sig hur man överhuvudtaget är funtad? Uppenbart skiter dessa godhetens apostlar helt i att man samlar hundratals människor som i sin tur träffat en massa människor där alla riskerar att byta sjukdomar med varandra. Att ställa in med omtanke för sin publik och ge människor pengarna tillbaka är uppenbart inte aktuellt, istället går man ut med nya datum oavsett om publiken kan eller inte. Dessa kändisar kan bete sig hur som helst, det går utmärkt att ta in svart arbetskraft som sedermera utför terrordåd och sedan hänvisa till “sin svåger” trots att man själv gått ut i press och berättat om sin ombyggnation; eftersom minsta kritik gör att dessa spelar ut offerkortet genom att påstå att man utsatts för hat. Att man själva riskerat sina fans liv och lem, det är i sammanhanget helt sekundärt den nymarxistiska offerkultur som vuxit fram.
Gemensamt är att tittar man på politiskt korrekta individer är dessa bokstavstroende till (s)taten, eftersom de är helt beroende av densamma för sin försörjning och sociala existens. Därför är det inte konstigt att personer som Gardell och Nûjen landar så pass snett, de tolkar statsepidemiologen på orden; sa regeringen 500 går det bra med 499 eller några hundra besökare. Att människor väljer att bunkra konserver och fylla skafferiet visar med all tydlighet att man saknar förtroende för Tegnell, utan man landar i slutsatsen att Sverige står inför en allmän spridning. Att håna människor som tar ansvar för sina familjer eller sig själva, eftersom man anser att de överdriver är inte bara fel utan direkt korkat. Högmod är f.ö. en av den katolska lärans dödssynder, och har visat sig straffa människan både en och två gånger.
Att människor således tar ansvar för sig själva och sin familj, istället för att förlita sig på staten är positivt; ty det är uppenbart att staten under Tegnells ledning kommer stänga ner när det redan är för sent. Tittar man på lärdomarna från andra länder som drabbats hårt tycks man säga att det är bättre att ta i med hårdhandskarna initialt än att agera för sent; när Danmark och Norge därför stänger sina flygplatser och gränser medans svenska UD endast kommer med rekommendationer… bör varje sansad individ se över sitt eget hus och att man är förberedd. För vid en allmän spridning hade det varit bättre chans att få en livbåtsplats på Titanic än en sjukvårdssäng i dagens Sverige. Att man inte stänger skolorna för att föräldrarna ev. jobbar i sjukvården, kommer helt säkert bli ett hett ämne för debatt; särskilt när barn borde kunna dela barnvakt genom grannar och vänner. Tiden är kommen för att ta eget ansvar, läs därför vad som sägs i utländsk press även om du ogillar budbäraren.