Idag är det väldigt lätt att ryckas med i genuskampen om man inte förstår hur en fri marknad fungerar, samtidigt som ekonom efter ekonom skräms till tystnad eftersom man inte vill framstå som ”kvinnohatare” eller liknande om man säger emot. Den fria marknaden handlar alltså om att staten inte ska lägga sig i, utan att alla som har en bra idé ska kunna pröva den; dvs. testa om det finns någon efterfrågan. Om du köper en syltburk i en matbutik har någon en gång i tiden trott sig vara bäst på sylt och startat ett syltföretag, har man funnits i 30 år har man garanterat konkurrerat ut andra som haft samma idé; vilket resulterat i att produkten i butiken är av högsta kvalité. Marknaden rensar nämligen ut det ingen vill köpa, man behöver inte lagstifta att det är förbjudet att göra äcklig sylt; för ingen kommer vilja köpa den ändå. Vad genussocialisterna i Miljöpartiet säger innebär alltså att om syltfabrikören har fel kön, så ska denna inte kunna hitta riskkapital och investerare som vill gå in och satsa pengar; dvs. det kommer inte längre vara den som producerar bäst sylt utan den som har rätt kön. Vilket kommer skapa sämre produkter.
Hur en kommunistisk / socialistisk ekonomi fungerar
Tittar man på länder som testat dessa idéer har privata företag upphört, vilket kan översättas som att personer som Uppfinnar-Jocke inte längre försöker förverkliga sina idéer; eftersom det inte finns några pengar att tjäna. Dessa är nämligen inte intresserade av att ge dem till staten utan vill istället förverkliga dem själv, på samma sätt som det är få musiker som vill skriva en sång men sätta någon annan som tonsättare. Av samma anledning är sällan duktiga uppfinnare socialister, eftersom de kan tjäna mycket mer pengar om de lyckas patentera (skydda) sin idé. Dåliga uppfinnare eller dåliga konstnärer, där ingen efterfrågar deras idéer är alltid väldigt måna om olika bidrag; ingen vill nämligen köpa deras produkter; utan ofta försörjer man sig på bidrag eller att staten köper något ingen efterfrågar. Därför finns det väldigt mycket medelmåttig konst i det offentliga rummet, konkurrensen fungerar inte. Av samma anledning är kvalitén sämre på produkter från socialistiska samhällen så fort dessa blir någorlunda komplicerade, det finns ingen konkurrens som förädlar dem eftersom det finns bara en producent; socialistiska länder har inte 20 olika schampon att välja mellan.
Alla riskkapitalister letar efter en bra idé
När SVT:s socialistiska narrativ handlar om att lyfta fram en kvinna som tror sig vara diskriminerad där hon enligt egen utsago kontaktat 40 riskkapitalister och ingen velat satsa pengar, är det troligt att affärsidén inte är så lysande som hon tror. Ingen riskkapitalist avfärdar riktigt bra idéer, utan dessa ägnar all sin lediga tid åt att finna dessa; det är nämligen så de tjänar pengar. När hennes företag handlar om rekrytering och bemanning, måste man veta att det finns tonvis av bemanningsföretag och att konkurrensen är stenhård; därför är det inte förvånande att hon fått nej. Riskkapitalisterna bedömer nämligen att de inte kommer få tillbaka sina pengar, utan satsa dem rakt ner i vad man brukar kalla ett sinande hål; sannolikt bedömer man att en investering i pet-flaskor är bättre eftersom man ändå får tillbaka panten efter man druckit upp läsken.
När entreprenören klagar att riskkapitalisterna inte ser möjligheterna utan bara risk…
… bör man verkligen dra öronen åt sig, eftersom det är tydligt att kvinnan i inslaget överhuvudtaget inte förstår sig på hur riskkapital fungerar. Det säger sig nämligen själv att en investerare vill ha tillbaka mer pengar än vad denne satsat, ingen vettig människa vill nämligen elda upp sina pengar (utom möjligtvis Gudrun men hon är också socialist). När entreprenörens argument är att riskkapitalisterna måste bortse från riskerna och istället se möjligheterna (som hon duktigt nog lärt sig heter “opportunities” på engelska), är det så galet eftersom det är precis receptet hur man landar i Lyxfällan; man tror nämligen att varje möjlighet kommer generera pengar… vilket de inte gör. När SVT och deras ekonomireporter Carolina Neurath därför lyfter att kvinnan är orättvist behandlad eftersom riskkapitalisterna frågar om hennes bakgrund, och svaret inte handlar om sakliga argument om hur hon ska tjäna pengar åt dem (för det är det man gör åt riskkapitalister) utan problematiken om att de ser riskerna; förstår hon inte grundläggande ekonomiska resonemang. Kort och gott är hennes resonemang fullständigt galna.
Alla som satsar pengar vill nämligen ha kompensation för den risk man tar, det kallas på ekonomispråk ränta. Det är den kostnad banken tar för att du ska få låna pengar att riskera i ett hus eller en bostadsrätt. Bankens drivkraft handlar om att de vill tjäna pengar på sin ränta, därför lånar de ut pengar; är risken för stor säger de därför nej. Högriskprojekt har därför dyrare ränta eftersom bankerna vill ha ökad ersättning för risken, en bank fungerar nämligen som en riskkapitalist när de lånar ut pengar. Hennes resonemang handlar alltså om att hon tycker det är fel att banken ser ett hus som en risk, eftersom varje husköp är en blomstrande affär; men alla känner vi någon som sålt sitt hus med förlust. Varje husköp är inte en blomstrande affär, utan somliga har kanske mögel eller är för högt värderade.
När Miljöpartiet därför intar en position om att banken inte får satsa pengar i sunda hus de kan tjäna pengar på, om inte tillräckligt många kvinnor fått köpa hus (eller startat företag); visar det hur man fullständigt abdikerat från allt vad logiskt tänkande innebär utan ägnar sig åt att föröka matcha idéer från människor som är likna galna som dem själva. Vi bör alla bli skrämda över hur en så pass inkompetent figur som Märta Stenevi (MP) hamnar i landets regering, eftersom det så tydligt visar hur konkurrensen på vettiga människor som förstår vad dom pratar om är satt ur spel.
P.s. med tanke på de vänsterfrågor Carolina Neurath ställer kan man fråga sig hur hon fick jobb på Svenska Dagbladet?
Artikeln är en replik på: