Det är alltid kul att lyssna på dagens journalister, det finns nog ingen yrkesgrupp som har så många narcissister; samtidigt som det är tydligt att man saknar adekvat kunskap i vad man skriver om. Ett dagsaktuellt exempel är SVT-journalisten som vill bygga en historia på att undersöka om Kristerssons legala städpersonal har kollektivavtal jämfört med den illegala och efterlysta migrant som både saknade rätt att vistas i landet tillika kollektivavtal och som städade hemma hos statsminister Andersson (S). Frågan är nämligen inte relevant, Kristersson och Moderaterna driver inte frågan om kollektivavtal. Kollektivavtal är i hög grad en socialistisk idé, något som journalisten inte tycks förstå. Liberal marknadsekonomi (borgerlig politik) handlar i mycket högre grad om konkurrens, dvs. individuell lönesättning framför exempelvis fackliga minimilöner.
Vad är egentligen en rättvis lön?
Frågan är inte lätt att besvara eftersom den sätter fingret på om personen är vänster- eller högerorienterad. I vänsterns värld är det ”orättvist” om någon tjänar mer än någon annan, en lögn som alltid bygger på manipulation eftersom den som känner sig orättvist behandlad saknar viktig information; därför är ideologin lätt att ryckas med i. Man ser inte att ägaren pantsatt sitt hus för att vederbörande trott på företaget, man ser inte kollegorna som jobbar över 4 timmar när man själv gått hem vid 16:00 och tycker 6 timmars arbetsdag räcker gott. Man tror också någon fått jobbet pga. hudfärg eller kön, eftersom man ser inte att vinnaren har fler meriter; därför vill man kvotera (vilket blir den verkliga orättvisan när den välmeriterade får stiga åt sidan). Visst, två personer kan ha samma utbildning men om den ena arbetar hårdare än den andra, aldrig är sjuk, aldrig försover sig; ska dessa då ha samma lön? Någon som är vänster kommer tycka det eftersom då ska kollektivavtalet bestämma utifrån exempelvis ålder. Någon som är höger och engagerad och framgångsrik i sitt arbete behöver inget kollektivavtal, eftersom företaget kommer vilja betala för att vederbörande ska stanna kvar.
En utopi är inte att föredra
Lyssnar man på ett ungdomsförbund är de kända för att vara mer radikala än sina moderpartier, därför är det inte ovanligt att det finns människor i exempelvis MUF som tycker man ska montera ner vartenda skyddsnät; och att personer som inte har råd med sin medicin får skylla sig själva (jag har själv träffat dem under min tid i samma förbund). Dessa ”nattväktare” eller nyliberaler som ser staten som ren ondska, och därför tycker den ska vara mikroskopisk. På samma sätt anser samma nattväktare att alla kollektivavtal är av ondo, där den mer radikala övertygelsen blir någons hela identitet; att alla politiska val handlar om att fånga en majoritet (man har inte förstått att nattväktarstaten, den utopiska mikrostatens tanke aldrig kan nå majoritet) utan hela vederbörandes politiska ställningstagande är fullständigt meningslöst realpolitiskt. På samma sätt finns det vissa socialister som gått så långt i sin extrema utopi att varenda företagare anses lika trevlig som en elakartad tumör vilken suger ur energin ur samhällskroppen, dessa kallas kommunister och är likt nattväktarstatens agitator en lika meningslös minoritet. Kommunisten är dock mer dödlig, då få nyliberala länder tillåter massvält nuförtiden; eller går så långt som att avrätta fattiga människor för att de är fattiga. Medelklassen föraktar uppenbart båda utopier, utan föredrar något som är lagom.
Rättvisan ligger alltså någonstans mitt emellan
Vad nattväktaren missat är att alla människor klarar sig inte utan staten, det finns en gräns där vederbörande arbetslös ser det som ett mer lockande alternativ att ta ett skutt framför ett pendeltåg istället för ännu en åtgärd hos Arbetsförmedlingen; man kan nämligen inte ens konkurrera om ett jobb hur mycket man än piskas av staten. Alla människor är inte skapta (och särskilt inte alla migranter från tredje världen) för att starta företag, något man kan tro om man köper Annie Lööfs världsbild och retorik. På samma sätt missar kommunisten att en person som har drömmar och ambitioner (likt exempelvis Elon Musk som vill placera människor på månen); vill göra det genom att man tror på sin företagsidé. Det är en frihetstanke, där samme visionär hellre slänger sig framför tåget än att kasta bort sitt liv på att någon sunkig kommunist hellre tycker vederbörande ska ta ett arbete i en fabrik; där den som gör vinst rättfärdigas ett nackskott (dvs. mördas) som “belöning”. Att kommunismen mördat 110 miljoner människor har än så länge inte fått dessa individer att tänka om, man tror fortfarande att den mest mordiska ideologi mänskligheten skådat är en ”fin tanke”. Kanske är det därför så enkelt att det bästa samhället är ett samhälle där man tillåter framgångsrika människor att göra vinst, medan man inte heller glömmer bort människor som inte kan försörja sig själva? Höga vinster i ett företag gör ju dessutom att fler kan få jobb, dvs. fler lyfts ur fattigdom; vilket gynnar arbetaren så väl som fabrikören. – Everyone should be happy – Right?
Att Ulf Kristersson därför initialt duckar frågan om kollektivavtal är svagt (dessutom fegt), eftersom det är inte han som predikar kollektivavtalens härlighet; han har nämligen (sannolikt) andra ideologiska ideal. En slipad ideolog hade rimligen inte missat ett sånt tillfälle att föra ett intressant resonemang om höger-ideologi, där dennes exit om det blivit känsligt bara hade kunnat vara att betona att man aldrig förespråkat kollektivavtal; där det istället är en skandal att statsministern som håller hög svansföring om kollektivavtal uppenbart skiter i det privat.
Att det dock visar sig senare att företaget har kollektivavtal visar att man inte har haft koll, samtidigt som det i någon mening är positivt eftersom Kristersson kanske upphandlat på fler aspekter (goda vänners rekommendationer exempelvis) än endast lägsta priset. För Sverigedemokraterna är dessa aspekter i hög grad okontroversiella, det faktum att partiet består av både gamla moderater och socialdemokrater innebär att man sedan länge kompromissat bort både nattväktare och kommunister; eftersom man vill vara hela Sveriges parti. Man tror nämligen att ett välmående samhälle har både vinster och bidragstagare, ett minst sagt intressant läge för alla med en hyfsat pragmatisk syn. Sedan frågar sig samma journalistkår varför Sverigedemokraterna växer? Ja vad kan det bero på? Kan det vara så att Sverigedemokraterna är det normala och kommunisten respektive nattväktaren står för extremismen? Där den politiske hycklaren som säger en sak kring kollektivavtal när mikrofonen är på, och gör något annat privat inte heller imponerar väljarkåren?