Dagens ekonomiska politik är allt annat än stabil och vi måste som samhälle börja göra rätt för oss, det är inte rimligt att vi skickar notan till nästa generation. Framförallt är det inte rimligt att vi döljer faktiska kostnader genom att sprida politiska rökridåer som att vi “ekonomiskt tjänar på flyktingpolitiken”. Det är en helt legitim uppfattning att tycka att Sverige ska ta ett ansvar, men det är inte en legitim uppfattning när man samtidigt inte är villig att offra av sin egen välfärd.
Skenande konsumtion på lånade pengar
Problemet med dagens ekonomi är att mycket av konsumtionen sker på lånade pengar, istället för på besparingar. När man inte förstår vad välfärd och konsumtion kostar, är det inte förvånande att vi i början av året hade 427 000 svenskar hos Kronofogden; dessa hade då en skuld på ca 72 miljarder kronor. På samma sätt måste man inse att “investering” i välfärden egentligen betyder “konsumtion” i välfärden, dvs. välfärd kostar pengar. När man då konsumerar flyktinghjälp i hög uträckning, och samtidigt gör detta på lånade pengar, mitt i en “brinnande högkonjunktur”; måste man ställa sig frågan om det är rimligt att skicka notan till våra barn? Kanske är det rimligt att svenska folket är med och bidrar för den solidaritet vi alla talar om?
Skenande stimulanspolitik på lånade pengar
Mycket av utgifterna är också stimulanspolitik, vilket göder många lokala företag kortsiktigt; men samtidigt är det en kostnad som ökar för staten. Stimulanspolitik är inte heller att betrakta som investeringar, utan det är konsumtion det handlar om. Den låga sysselsättningsgraden där 40% arbetar efter 10 år är också ett stort problem, dvs. många människor kommer att bli en ökande kostnad för samhället. Således är det högst troligt att vi i framtiden kommer tvingas införa ett kvalificeringssystem, om vi inte vill knäcka välfärdsstaten;eftersom många saknar kvalifikationer och inte kommer kunna bidraga ekonomiskt. Professor Lars Calmfors tyckte t.ex. att vi bör höja skatterna med 30 miljarder, vilket är den siffran som Migrationsverket begär i ökade anslag per år. Räknar man på att detta bara skulle finansieras av personer i arbetskraften, (dvs. även arbetslösa som söker arbete) ca 5,1 miljoner människor handlar det om ca 6000 kr / person / år i ökade skattekostnader. Detta är alltså endast för att finansiera de ökade kostnaderna dvs. inte de totala kostnaderna. För ett vanligt hushåll handlar det alltså om ca 12 000 kr, dvs. en semesterresa till Grekland / år, för att endast täcka kostnadsökningen mot förra året.
En återgång till en ärlig debatt
Ett stort problem idag är att det är känsligt att lyfta dessa frågor, eftersom många associerar även legitim kritik som rasism; vilket gör att debatten istället blir oärlig. Förmågan eller viljan att själv tänka kritiskt har helt upphört eftersom debatten blivit polariserad. Idag har t.ex. många människor lämnat landsbygdsorterna pga. att det inte finns arbeten. Hur har man då tänkt när en massa personer från andra länder, som har ännu svårare att hitta arbeten ska göra det när inte infödda svenskar gör det? Således är det inte helt otroligt att vi kommer se en ökande urbanisering i våra storstadsområden eftersom många kommer söka sig dit; vilket kommer öka bostadsbristen avsevärt. Risken är också stor att vi kommer att se många mindre orter få stora sociala problem.
Det är därför viktigt att vi akademiker och politiskt intresserade också orkar “stå pall” för denna debatt, eftersom det inte kan vara rimligt att varken kostnader eller lån skenar. Det är också än mer viktigt att vi håller debatten saklig, och inte kastar en massa epitet som PK eller Rasist på varandra; utan istället pratar med varandra. Vi behöver särskilt avkräva de politiker som talar om “vidöppna gränser” på hur de ska lösa arbeten (40% har idag arbete efter 10 år), pensioner, bostäder och välfärd. Ser de något som vi övriga inte ser, eller hur ser deras faktiska lösningar ut? Dagens problem handlar inte om vem som är mest generös, eftersom dessa själva erbjuder varken lösning eller är villiga att offra av sin egen välfärd. Därför är det rimligt att vi ifrågasätter partier eller personer som för fram argument som saknar verklighetsförankring; och dessutom utlämnar svar på viktiga samhällsfrågor. Ansvar tar man själv, det passar man inte vidare till någon annan; då har man missat vad ansvarstagande faktiskt innebär.