Nu i veckan kunde vi se Birgitta Ohlsson KU-anmäla Löfven för att han inte kunde uttala att Saudiarabien var en diktatur. Det råder inget tvivel om att Saudiarabien är en diktatur, dessutom är det nog få som ställer sig frågande om att Statsminister Löfven är någon diktaturkramare eller betvivlar hans värdegrund i frågan. Istället väljer Ohlsson att slösa med både resurser och skattepengar för att försöka vinna politiska poäng genom att framstå som en större humanist än Löfven. Vad Ohlsson med sympatisörer missar, är att dialog ofta är den bästa vägen till förändring. Man ska aldrig glömma att Gandhis idéer om ickevåld och dialog bekämpade hela det brittiska imperiet i Indien. Säga vad man vill om Saudiarabien, men även om det är en diktatur är landet åtminstone stabilt i en region som annars är i upplösning där grannarna Irak, Syrien, Yemen och Libyen inte längre är suveräna stater.
Handel gynnar freden
Politiker gagnar sällan affärer, istället är de duktiga på att reglera och således försvåra handel. Går det sedan bra och landet exporterar tar man åt sig äran, varslar Ericsson är det marknaden och inte politiken som bär ansvaret. Sverige som är ett litet och mycket exportberoende land behöver exportera varor. Väljer vi att begränsa vilka länder vi ska exportera varor till efter statsskick gagnar det inte någon, varken Sverige eller aktuella stater. Handel förbättrar infrastrukturen i båda länder, vill man på lång sikt nå förändring bör man därför ha en bra handelsrelation. Däremot kan det finnas undantag, vi bör självklart följa FN-sanktioner och inte exportera vapen till krigsförande länder. Dessutom är det skillnad på att exportera granatgevär från Bofors och t.ex. radarsystem från Ericsson. Är det rimligt att alla stater på vår jord bör ha som mål att införa västerländsk parlamentarisk demokrati? Många länder har en annan tradition och med tanke på det vi kunnat se de senaste åren har maktvakuum spelat militanta krafter i händerna som fått möjlighet att aspirera. Statsskicket i Saudiarabien påminner f.ö. om det svenska under t.ex. Gustav Vasa, som förövrigt blivit väldigt förskönat i historieböckerna. En kanske mer korrekt bild av denne skidande kung är en sinnessjuk och paranoid människa som inte tvekade av att mörda meningsmotståndare (det vi idag kallar regimkritiker), kyrkan (dvs. religionen) var dessutom ställd under kronan och fungerade som en politisk propagandamaskin. Dagens lösning om förbättring handlar kanske om att öka medborgarnas inflytande men ändå behålla ett starkt ledarskick. Oavsett måste förändringar komma från folket, inte via främmande makters bomber eller fördömanden som inte leder någonstans.
Vad är syftet med resan?
Officiellt har man påstått att resans syfte handlat om att tina upp våra relationer, även om punkten mänskliga rättigheter också funnits på dagordningen. Det faktum att Marcus Wallenberg är medbjuden gör att man säkert också kommer diskutera handel, inte minst med tanke på dennes engagemang i förskoncernen Saab AB. När flera av Wallenbergföretagen går trögt, ligger inte tanken långt bort att slå två flugor i en smäll. När vi nu väljer att producera vår egen försvarsmateriel bygger det på att andra länder handlar av oss, därför ska vi vara glada om länder vill investera i våra JAS Gripen eller robotar. Lyckas vi inte exportera våra vapensystem är det bättre ur ekonomiskt synpunkt att vi skrotar vår egen produktion och istället inhandlar det vi behöver; Sverige är trots allt bara lite större än New York City. Har man någonsin gjort affärer, vet man att inleder man samtalet med att såga en potentiell kund blir det sällan en affär. Är syftet med resan att upprätthålla den svenska välfärdsstaten eller försvarsbudgeten gynnar inte “diktaturuttalanden” våra syften (eller folket i Saudiarabien för den delen). Vänd istället på frågan och fråga vad man kan åstadkomma genom att påtala för dem att landet är en diktatur? Finns det någon som tror att Ohlssons KU-anmälan eller ett fördömande från Löfven hade förbättrat de mänskliga rättigheterna i landet? Är resan en handelsresa för att förbättra våra relationer är mötet fel forum; om inte möjligheten uppstår pga. samtalets utveckling. Sverige bör istället använda plattformar som FN:s säkerhetsråd för att förbättra för människor som lever under förtryck. Statsminister Löfven gör alltså helt rätt som agerar som en diplomat, inte minst med tanke på vår roll i säkerhetsrådet och Saudiarabiens ekonomiska storlek. Hade resans syfte endast handlat om att diskutera mänskliga rättigheter, hade man nog valt en resepartner som arbetat med den sortens frågor istället för en tung företrädare för näringslivet.
Varför var det tyst från Birgitta Ohlsson när hon var EU-minister?
Under regeringen Reinfeldt ökade svenska vapenexporten till Saudiarabien, och 2012 var det en av de två största mottagarländerna, för att sedan 2013 ligga topp 4. Uppenbarligen gick det utmärkt för Ohlsson att sitta i en regering som exporterade vapen då, eftersom hon inte gjorde en KU-anmälan. Vilken trovärdighet har Ohlsson som politiker när hon lättar sitt samvete i opposition, men inte som regeringsföreträdare? Kanske säger det mer om hennes karaktär och att man i opposition slipper ta ansvar för Sveriges ekonomi?
Handelsrelationer kan för övrigt öppna andra dörrar. Sveriges järnmalms- och kullagersexport till Nazityskland höll oss med största sannolikhet utanför kriget, men det var säkerligen en viktig faktor för att Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg kunde rädda människoliv genom just diplomati. Hur vida landets neutralitetspolitik och export var rätt eller fel får historiker tvista om, det finns säkerligen både för och nackdelar och är således inte helt enkelt att ha en klar uppfattning om. Sannolikt gynnade det svenska intressen mer än något annat.