Svenska akademien bör lämnas ifred för att få möjlighet att reda ut de problem man har, uppenbart finns det personer bland de aderton som inte förstår innebörden av snille med smak. Integritet bör vara hela sinnebilden för denna akademi, det är det som gör den unik. Kvällspressen är nog den sista plats man som en af de aderton bör öht associeras med. Dessutom kan man ställa sig frågan hur man är funtad om man dessutom resonerar som någon från Paradishotellet där man skriver att sittande ordföranden Danius är den historiskt sämsta i sin funktion, har den tidigare ständige sekreteraren någon som helst värdighet kvar?
Tidigare sekreteraren Engdahl
Oavsett om Engdahl helt saknar förtroende för Danius, som uppenbart lagt fram ett uteslutningsärende utan att ha säkrat sin majoritet är det otroligt respektlöst och knappast i linje med snille och smak att ge uttryck för dessa åsikter offentligt. Att orera dessa åsikter i kvällspressen är dock helt i linje med övrigt redaktionellt innehåll, men då är man på samma nivå som sångerskor som gråter ut kring sina handfat och upprätthåller inte längre av den aktning någon av de aderton bör ha.
XIX. §.
Beträdes Ledamot med något som emot heder och ära går, varde han för altid utesluten.
Katarina Frostensson och Jean-Claude Arnault
Det är uppenbart för alla som läst en rad över detta äkta par att dessa inte kan associeras med “snille och smak”. Det är också uppenbart att man gjort bort sig när man i dubbel bemärkelse suttit på dubbla stolar beträffade sin kulturklubb samt vädrat foderluckan kring kommande nobelpristagare. Vad gäller någons förmåga i att hålla fingrarna i styr är egentligen en diskussion som inte hör hemma i detta sammanhang, även om hela affären bubblade upp efter #Metoo. Har man någon som helst värdighet bör man entlediga sig själv, uppenbart saknar man den integritet som är en förutsättning för akademiens arbete. Man behöver inte gå längre än så, det finns inget att vinna på att skriva snaskigare texter; personens saga i detta sammanhang bör rimligen vara all.
Kerstin Ekman, en av de aderton värdiga sin stol
Under 80-talet valde Ekman att lämna då akademin inte ville ställa sig bakom att försöka få regeringen att ingripa för Salman Rushdie, efter att han i en bok kritiserat Islam och fått en dödsdom över sig. Det är just den här typen av egenskaper akademien behöver, personer som står upp och visar courage när det blåser ordentligt. Personer som hellre avgår än att vika sig för vad de tycker är principiellt rätt och riktigt. Lotta Lotass som lämnade då hon inte kände gemenskap med de övriga, och som blev ifrågasatt är kanske också någon man skulle uppmuntra att komma tillbaka. Det är en orimlig ordning att personer mobbas ut eller inte tas in i gemenskapen, då mångfaldsaspekten kan (vi vet inte, vi har ingen insyn) vara mycket viktig i deras arbete.
“Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas”
Att det funnits människor med ytterst dålig karaktär har varit välkänt sedan Peter Englund skrev följande mening på akademiens hemsida. Bakgrunden var att Ranelid skämtsamt sa att Akademiens ledamöter borde dansa sig ur sina lokaler (i samband med dennes medverkan i Let’s Dance), något som fick den ständige sekreteraren att attackera Ranelids skrivande. Så får man inte bete sig, när Ranelid dessutom är en betydligt större författare och har ett språk på en betydligt mer avancerad nivå än Englund ger det än mer avsmak. Däremot kan man konstatera avsaknaden av “humor”, vilket denna redaktion finner är en mycket viktig faktor i både snille och i smak; att vederbörande således inte återvänder är något som “välkomnas” från undertecknad. Som en af det aderton understår det sig inte att attackera andra författare i deras författargärning, det om borde rimligen kunna vara att “emot heder och ära gå”?
IX. §.
Academien välje altid til sine Ledamöter them, som äro kände för goda seder, samt theslikes för sådane insigter, hvilka med Academiens föremål gemenskap äga.
Som inbiten Gustavian är det sorgligt att se hur man förvaltar denna institution, och att personer inte förstår innebörden i sitt uppdrag. Tradition och integritet är nyckelord för verksamheten, det ankommer inte på dessa aderton att bete sig som man gör; akademien är ingen dokusåpa. När man inte kan hålla i sär sin roll och sin privatperson, utan måste gå i klinch med någon offentligt eller sänka sig så lågt att skriva påhopps-artiklar i Expressen då är man inte förenlig med “Snille och Smak”. Att bli upptagen som en af de aderton innebär att man likt hans majestät välja sina ord och kanaler med största omsorg; uppenbart är det många som inte håller måttet.