När vi nu har två fall inom mycket kort tid med kända män som köpt sex och åkt dit kan man därför jämföra hur båda behandlas för att se om man är lika inför lagen, eller hur den s.k. “tredje statsmakten”, massmedia dömer i respektive fall. Till att börja med står det klart att Paolo som vanlig företagare står mycket nära marken, det verkar inte finnas någon fallskärm att veckla ut utan han har i praktiken fått sälja sin andel i företaget som bär hans namn för hundralappar. Moderaten Hans flyger betydligt högre, enligt Göteborgsposten kan han kvitta ut 1,3 miljoner kronor när den härliga statliga fallskärm som du kära skattebetalare betalar för vecklas ut. Visst känns det fantastiskt när skattepengarna går till välfärden och att Kungsbacka kommun i det här fallet haft konkurrenskraftiga villkor så de kunnat attrahera rätt personal på sina ledande befattningar?
Moral Hazard – det enda ekonomiska begreppet du behöver kunna för att framstå som allmänbildad
Ett viktigt begrepp som nationalekonomer tidigt får lära sig är “Moral Hazard” vilket kort och gott betyder att någon som är försäkrad börjar ta högre risker. När man därför kan läsa att Moderaten Hans höjt sin lön efter att själv röstat igenom förslaget 2018, kan man ställa sig frågan om vi inte har ett klassiskt case av Moral Hazard; dvs. en person som ökar sitt risktagande med exempelvis sexköp eftersom han vet att han är försäkrad med en härlig fallskärm. Moderaten Hans vet att han har 18 månadslöner á härliga 83 000 kr från dig kära hårt arbetande skattebetalare om han skulle ha sådan otur att faktiskt åka dit, en risk han uppenbart varit beredd att ta; annars skulle han stannat hemma. Ett “omställningsstöd” som säkert kommer att behövas i den tuffa arbetsmarknaden, som alla kungsbackabor säkerligen med “glädje” betalar; ett fenomen Astrid Lindgren vävde in i Törnro(s)dalen där Mathias under tvång gav sina hästar med “glädje” till socialisten Tengill.
Paolo Roberto vs. Hans Forsberg
Tittar man på Roberto har han varit en produktiv person, han har på senare år blivit en uppskattad krögare med allt vad mat och kök innebär samtidigt som han motiverat andra med träning och kondition. Utöver det har han varit en oerhört populär programledare i TV. Moderaten Hans tycks ha varit “just another politican” som gjort sig ett namn för att vara emot tiggeri, något som i ett sunt och välmående land borde vara självklart; det är minst sagt inhumant att som vänstern vara positiv till att människor från fattiga länder ska sitta på gatan och tigga. När det nu tystnat i båda läger är det troligt att betydligt fler saknar Paolo Roberto i rutan än Hans Forsberg i kommunhuset. Samtidigt tycks media inte gräva ner sig i Forsbergs privatliv, hans parti tvingas inte stänga ner sin verksamhet och ev. övriga sidouppdrag orkar ingen bry sig om. I Paolos fall har media gjort allt för att skada honom och de företag han varit engagerad i, den politiske adelsmannen Hans får uppenbart gräddfilen även här. Ingen journalist verkar heller ropa på att Hans ska spärras in i fyra år.
Vad *** får vi för pengarna?
När folket i Kungsbacka tvingas ta pengar från äldrevården och skolan (det är väl därför vi betalar in kommunal skatt?) för att betala till vasallen som köpt sex, tåls det att fråga vad människorna där får för sina surt förvärvade skattepengar? När Hans lika gärna kan gå med i A-kassan och teckna en försäkring som alla oss andra som arbetar, måste vi fråga oss själva vad vi får för pengarna? Om Hans hade tjänat 50 000 och inte 83 000 kr i månaden, hade det varit orimligt för ett kommunalråd? Vad är det som gör att vi medborgare tycker att en kommuntjänsteman eller lokalpolitiker ska tjäna dessa summor, när vederbörande knappast tillför något extra värde? Vilket bestående värde har Moderaten Hans skapat i Kungsbacka? Att Paolo kan tjäna bra på att sälja sina böcker, leda Farmen på TV4, eller sälja god italiensk mat beror på att hans produkter är eller åtminstone var efterfrågade; kunderna har nämligen velat köpa produkterna.
När personer som Moderaten Hans tar ut en monsterlön för att kommunen ska vara konkurrenskraftig vet man med säkerhet att de är de sämsta människorna vi får, den som velat förändra Kungsbacka hade nämligen tagit Hans jobb för 50 000 kr i månaden. Här är Moderaten Hans ett bra exempel på socialism, ett Karmanjaka som tycks svälla och en Tengill ingen egentligen vill betala för; en mullvad som kommer med den blå fanan men som i akt och handling borde vara lika blodröd som socialisternas ros. Moderaterna säger nämligen att de vill ha en liten stat, ändå tycks deras företrädare förhandla upp lönerna ändå? Samtidigt anses företagare som Paolo av den hatiska vänstern vara giriga om de gör vinst när de tjänar pengar på att människor av egen fri vilja köper deras produkter? Frågan är vem som är girig? Den som driver ett populärt TV-program och en krog i Körsbärsdalen och lämnar allt eller Törnrosdalens avsatta fogde som låter invånarna stå för hans omställning?