Under det senaste året har det påtalats ofta att vi har en akut bostadsbrist, och framför detta problem tycks hela det politiska etablissemanget stå handfallna. Alliansen har t.ex. pratat om att förenkla bullerregler för att tillrättalägga problemet. Men det ingen tycks våga diskutera är konsekvenserna av en expansiv migrationspolitik, för det är i grund och botten vad det handlat om. När politikerna bestämde sig för att ha öppna gränser glömde de samtidigt bort att bygga bostäder, och förbättra välfärden i samma takt. Detta kostar pengar, och det är uppenbart att man inte tänkt på finansieringen, istället har man gått “all in” i den svenska tävlingen “Vem är mest politisk korrekt?”. När man helt misslyckats med att ta ansvar för sin politik (ex. bygga bostäder i minst samma takt som människor invandrar) har man nu istället valt att flytta fokus och försöka hitta en syndabock för sina egna tillkortakommanden. När nu “opolitiska” Ring P1:s programledare väljer att föra fram detta som ett argument (visserligen retoriskt) måste vi säga ifrån, det är inte rimligt att skuldbelägga landets pensionärer att de inte flyttar från sina hus och lägenheter.
Mitt hem är min borg, en diskussion om bostadsmarknaden
Ytterst troligt ser många äldre hemmet som en borg, vem vill egentligen tvingas flytta till ett äldreboende och leva på vad andra uppfattar som föda istället för gedigen hemlagad mat? Dessutom kan man fråga sig hur ofta de får känna solens strålar utomhus? Mer tragikomiskt blir det när man läser om politikerna i Jönköping som i pressens närvaro skulle testa pensionärernas mat, smaken var tydligen helt fantastisk, det var bara det att dom inte åt pensionärernas mat. Med den sortens beslutsfattare vid rodret, kan man fråga sig vem som känner förtroende? Vem vill placera lilla farmor eller mamma på ett “hem” där risken för vanskötsel är stor? Någonstans tror jag många släktingar hellre sponsrar rut-städning och uppmuntrar hemtjänst i den befintliga bostaden? Varför ska inte livets sista år bli de bästa, bakom hemmets trygga väggar? Om man har jobbat ett helt liv, betalat skatt, ska man inte då få bo kvar så länge man vill? Hur kan man med hedern i behåll tycka att unga människor har mer rätt till större boenden? Vad har de uträttat för att förtjäna det? Hur kan man ens tänka tanken att skuldbelägga någon som osolidarisk för att man vill bo kvar i sitt eget hem? Detta tåls att kraftigt kritiseras!
Mitt arbete är min trygghet, en diskussion om sänkta löner
Alla människor utan politiska skygglappar ser att politiskt ansvarstagande är ett ord som idag endast refereras i teorin men avsaknads i praktiken.
Ansvarstagande innebär att lösa (alla) problem, inte skjuta dem på framtiden utan svar och därefter skuldbelägga någon annan (vilket nu sker i fallet med pensionärerna). Jag tror vi är många som tycker det är fint av Sverige att försöka hjälpa människor i nöd, men samtidigt måste vi vara så pass verklighetsförankrade att vi inte äventyrar våra egna system på kuppen. Om vi tittar på arbetsmarknaden är det extremt få som är villiga att dela sin lön, genom att gå ner till låglönejobb i solidariskt syfte, för att immigranter ska få en chans till jobb. Det faktum att facken skriker högt och inte bjuder till innebär att vi inte kommer att klara jobben och en stor grupp invandrare kommer att hamna utanför arbetsmarknaden. Det är inte företagens fel, det handlar om att ingen vill anställa någon som inte tillför tillräcklig output, dessutom inte när kostnaden är relativt dyr (i förhållande till just output). Detta innebär egentligen inte att de svenska arbetare som klagar högst är osolidariska, tvärt om. Många är säkerligen långt från rasister, men deras okritiska tänkande som väljare har gjort att deras folkvalda sluppit förklara konsekvenserna av sin egen politik. Sedan ska man inte sticka under stolen med att många politiker säkerligen varit okunniga och naiva, och således inte förstått vad deras ställningstagande inneburit i praktiken. Vi är nog t.ex. många som röstade för euron och inte förstod hur fel vi tog oss, principen är ungefär densamma. Om vi funderar lite kring ämnet så behöver man inte vara stjärnekonom för att inse att om man har x antal jobb i ett land, som inte ökar i takt som människor flyttar in kommer dessa jobb behöva delas på fler, detta kan inte resultera i något annat än att lönen går ner. Motsatsförhållandet gäller även om man har en efterfrågan på arbetskraft men få som vill ta jobben, då kommer lönerna att stiga som en budgivning. Skillnaden mot vänsterns vansinniga idéer om 6-timmars arbetsdag är att lönen inte kommer att kunna bibehållas när man sänker arbetstiden. Alternativet är att anställa människor i offentlig sektor, eller ge bidrag men då handlar det om att betala med höjd skatt istället för sänkt lön (i praktiken kanske samma sak för portmonnän?). Det facket missar är att företagen måste vara konkurrenskraftiga, och är de inte tillräckligt lönsamma kommer de på sikt att lägga ner. Det är förövrigt inte upp till företagen att lösa ekvationen kring svensk flyktingpolitik eller stå för notan, deras uppgift handlar primärt om att generera välstånd. Den logiska slutsatsen innebär istället att expansiv flyktingpolitik utan ansvarstagande leder till att arbetarklassen kommer betala i form av sänkt likviditet (dvs. mindre pengar i handen).
Välfärden försämras när fler delar på den
Ska vi ta emot 35 000 ensamkommande barn (och unga vuxna) som vi gjorde 2015 måste vi rimligtvis ha skolor för dessa. När man inte kraftigt bygger ut skolorna i samma takt kommer vi att få större skolklasser där resultatet blir en sänkt kvalité på lärandet. När vi dessutom inte chockrekrytrar vettiga lärarstudenter, utan istället sänker kraven för intagningen behöver man inte ha några högskolepoäng för att föreställa sig prognosen. Lärarlegitimationen är inte problemet, snarare kanske man skulle göra det lättare för ekonomer, ingenjörer eller militärer att omskola sig till lärare? På sikt behöver vi även således minst 35 000 hyresettor (det är knappast troligt att invandrare köper bostadsrätter som första lägenhet), dessutom behöver vi finansiera hyrorna för dessa. Vi har även flera tusen infödda ungdomar som står i samma situation, däremot kommer de att behöva betala själva (i praktiken deras föräldrar). I det läget måste vi ställa oss frågan om vi klarar 35 000 ensamkommande per år logistiskt men även ekonomiskt? 2005 tog vi jämförelsevis emot ca 400 barn, vilket säkerligen inte påverkade bostadssituationen nationellt nämnvärt. Satt i sitt sammanhang kan man inte dra någon annan slutsats än att “volym” (ett ord som av andra uppfattas som extremistiskt politiskt känsligt laddat och förbjudet) står i direkt proportion till “integration” (dvs. hitta bostad, jobb och “komma in i samhället”). Det finns alltså volymer som vi klarar av, och volymer som gör att samhället får problem. Uppenbarligen uppfattades det inte heller som problematiskt att pensionärerna bodde kvar i sina stora lägenheter och hus vid 2004. Således behöver vi vara ärliga mot oss själva och de som kommer hit genom att konstatera att en expansiv politik på detta område kräver att vi bygger ut skolor i samma takt. Samma resonemang kan självklart föras på tandvård, sjukvård och andra viktiga samhällsfunktioner.
Slutsatsen måste alltså landa i att vi kommer att behöva säga nej till människor för att inte äventyra vårt samhälle. Det är inte ansvarsfullt att inkvartera människor i baracker utan att kunna erbjuda dem en framtid. Den svenska drömmen förblir då endast en dröm och inte en verklighet.