Under det senaste året tycks den s.k. “Alliansen” gjort en överenskommelse att anklaga socialdemokratin för fördubblade vårdköer, vilket går under begreppet “välfärdssveket”. Som orsak nämns ofta att regeringen plockat bort “kömiljarden” dvs. de pengar som belönas de landsting som kortar sina vårdköer. Kömiljarden var inte helt okontroversiell eftersom man prioriterade snabba fall för att få upp statistiken, ungefär som att vi tänker oss att polisen skulle stoppa folk som går mot röd gubbe för att lösa fler antalet brott. Sedan valet har fram tills i år ganska exakt 300 000 sökt asyl i Sverige, kan det vara så att dessa behöver vård? Kan det vara så att landsting med en liten befolkning och som tagit ett stort “ansvar” får långt större problem eftersom de dessutom har svårare att rekrytera läkare, lärare osv.? Eller är det så enkelt att allt beror på att Regeringen Löfven plockat bort kömiljarden, som “Alliansen” nu lovar att återföra och således rädda dagen?
Hur många nya sjukhus byggdes under Alliansens tid?
När Fredrik Reinfeldt sa “öppna era hjärtan” och några månader sedan avgick och lät sig anställas i en utländsk investmentbank satt han uppenbart vetskap om att invandringen till antal ökade kraftigt. Således tåls det att fråga varför man inte kraftigt byggde ut välfärden med skolor, sjukhus och äldreboenden; eller öppnade upp för privata investerare att försöka hjälpa till? Hade man förklarat att man förutspådde en mycket kris kanske folk (inkl. socialisterna) dvs. väljarna accepterat en skattesänkning för dessa verksamheter de första åren, för att skapa ekonomiska morötter för att möta den mycket troliga ökade efterfrågan och befintligt låga utbudet? Istället gjorde man ingenting, således kan man på mycket god grund fråga hur man kan argumentera så ohederligt och beskylla S när man varit lika passiva själva? När Moderaternas partiledare Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister och alltså arbetade på Socialdepartementet (chef var Göran Hägglund) tåls det att fråga hur endast 56 % kan sakna förtroende för honom enligt senaste Aftonbladet/Inizio, när han nu skyller alla problem (inkl. egna historiska tillkortakommanden) på politiska motståndare?
Fattiga landsting röstar oftare vänster
När landsting i fattigare delar av Sverige styrs av Socialdemokraterna i olika konstellationer är det smidigt att skylla ökade köer på deras huvudmän, men knappast speciellt hederligt. Dessa landsting har oftast betydligt färre sjukhus än storstäderna, således slår en kraftig befolkningsökning mycket hårdare; eftersom den relativt sett slår hårdare mot de färre ex. sjukhus och skolor som finns inom området. När man då talar om “välfärdssvek” tåls det att fråga varför man inte lyfter fram hur man själv hade åtgärdat problemet? Varför såg vi inte alliansförslag i fattigare Norrland med skarpa protester att man inte byggde fler sjukhus? När landstingen numera dessutom knappt har råd med sin huvudverksamhet, utan istället är duktiga på upphandlingssystem (Nya Karolinskas dörrar och stödstrumpor undantaget), ledarskapsutbildningar, teambuilding, är det kanske inte konstigt att lokala BB får lägga ned i Sollefteå? Således tåls det att fråga varför vi ska ha landsting när man prioriterar resurserna på allt annat än kärnverksamheten? Har vi råd med landsting när vi har en sådan urholkad välfärd? Kanske behöver vi lägga ner landstingen för att istället öka resurserna till våra svältande pensionärer?
Att bortse från det egentliga problemet gör inte saken bättre?
Varför ska vi rösta på politiker som inte diskuterar de problem folket känner, eller vill föra debatten kring migrationsfrågan för att man så kapitalt misslyckats med den? Är det då bättre att låtsats som den inte finns, och försöka flytta debatten till att handla om för eller emot en kömiljard? Socialdemokratin är ju inte dumma, de har inte heller något intresse av att diskutera dessa 300 000 individer kopplat mot vårt välfärdssystem; därför undviker även dem elefanten i rummet och argumenterar varför vinster i välfärden eller kömiljarder är av ondo. Kvar står Herr Åkesson och tycks till synes vara den enda som ser den riktiga orsaken, men när han för fram sin argumentation tvekar inte hans motståndare ex. Jan Björklund (i Agenda) att påpeka att han vill skuldbelägga invandrarna för varje fråga; och dessa söker vårt förtroende? Hur är det ens möjligt?
Att påtala att välfärdsproblemen blivit enorma pga. invandrare är inte invandrarnas fel, det är de politiker som genom liberala idéer trott på öppna gränser. Människor och kapital flödar ungefär som vatten i ett sjunkande skepp, där det finns luftfickor kommer luften pressas ut; vill man undvika det får man reglera med lagar eller i fartygets fall vattentäta skott. Således kan man inte beskylla vattnets elakhet för att ha svämmat in på Estonias bildäck, utan endast redaren eller timmermannen som inte satt ett vattentät skott bakom bogvisiret (något som är lag numera). På samma sätt kan man inte beskylla de 1000-tals ensamkommande afghaner som sökt ett bättre liv i Sverige, utan politikerna som gjort det möjligt genom att inte reglera i tid. När politikerna då flyttar fokus till krig och elände, istället för tydliga lagar och hjälp i närområdet; då är man inte bättre än den som tycker vattnet är elakt för att inte ha skonat den havererade skutan.
Vi behöver hederliga politiker som argumenterar i sak och inte skyller problem på andra, eller vägrar tala om dem och istället hittar reformer som knappast är avgörande; samt personer som kan sätta sig ner och samtala – särskilt med de som i sak vågat föra den verkliga debatten. När man då istället attackerar deras person, säger det en hel del om hur man värderar ordet “hederlighet”.