Det är uppenbart för väldigt många människor att politiker inte längre är idealister utan maktsökande individer, människor man knappast vill ha ingifta i sin familj. Bortsett från att man numera inte kan ställa kritiska frågor till många politiker, går det heller inte längre att ställa frågor till tjänstemän; de vägrar helt enkelt svara och hänvisar till att “man sitter i möte”. Nuförtiden kan man dessutom vara så pass fräck så om man backar i val, röstar man istället för ett ökat anslag per mandat för att på så vis inte påverkas negativt av en valförlust; man kan till och med gå samman med andra förlorare vars politik man egentligen ratar för att gemensamt blåsa skattebetalarna på ännu mer pengar. Bevare oss väl!
Trolöshet mot huvudman inom politiken respektive verkligheten
För alla oss som inte är politiker eller arbetar inom det offentliga gäller två saker, vi måste följa lagen och dessutom måste vi arbeta hårdare för att få mer utdelning. Dessa gyllene regler gäller inte för vår nya adel, de kan bryta mot vilka lagar de vill utan att ställas till ansvar; och dessutom kan man mygla till sig mer pengar om man agerar i maskopi med andra korrupta politiker av samma kaliber. Om man tänker sig att en styrelse i en förening börjar öka sina egna anslag kraftigt, utan att årsmötet har godkänt det är det uppenbart att man missbrukat sin ställning för att sko sig själv; detta fenomen kallas trolöshet mot huvudman och kan ge år i fängelse. I politiken är själva årsmötet upphävt, folket är inte arbetsgivare till styrelsen (regering och riksdag) på samma sätt som en förening. Våra politiker beslutar sin egen lön och sina egna förmåner, därför är det inte konstigt att man höjer dem; även om man t.o.m. förlorat ett val. Sanningen är att politikern blir belönad medans föreningsmänniskan hamnar i fängelse.
Det abdikerade ledarskapet
Landets största problem är inte våra korrupta politiker, utan att rätt sorts människor inte söker sig till politiken; istället har vi fått ett C-lag som spelat ett maktspel där de värsta fiskarna simmat hela vägen uppströms in i riksdagen. Därför borde det inte vara förvånande att samma Ingrid Svenonius som nu höjt sitt eget anslag, också var en av de ledande att fälla Anna Kinberg Batra enligt de senaste dagarnas skriverier. Observera att man inte går ut och står för vad man tycker, utan politiska mord numera är karaktärslönnmord i det fördolda; en kniv här och en kniv där. Vad har man för karaktär om man tillskansar sig mer makt i ett parti, genom att kräva högre poster för att man annars fäller sin partiledare. Politik borde bygga på att man har fräscha idéer, inte pga. man spelar Faster Agatahas testamente där hela poängen är att ta kål på sina medspelare och arvtagare.
Sverige behöver nya partier
Det här fenomenet återfinns inte bara i Moderaterna och Miljöpartiet som nu hamnat i blåsväder, utan det gäller brett. Makt är nämligen enda vapnet en människa utan övriga meriter eller erfarenheter kan göra sig behövd, och det har gjort att man fått den här utvecklingen. Vill man bryta det här behöver de ideala krafter som finns i Sverige fundera på nya partier, de gamla har nog kommit till en punkt där det är mycket svårt att förändra dem; hur många makttörstande individer är villiga att självmant stiga åt sidan? Är man borgerlig sympatisör bör man rimligen titta på Medborgerlig Samling som kan prata med alla, och som faktiskt står upp för borgerlig politik; dessutom verkar partiet vara drivet av idealister som tröttnat på den övriga utvecklingen. Människor som har arbetat och vet vad de talar om, det är den sortens politiker vi borde lyfta fram oavsett om man vill ha större skyddsnät (klassisk socialist) eller borgerlig väljare. Tittar man på Sverigedemokraterna är det också tydligt att man släpper fram vanligt folk, nya människor som haft bra jobb kan hamna på deras riksdagslista; det är omöjligt i exempelvis Moderaterna (se Ann Heberlein som är en av Sveriges mest kända debattörer och hamnar långt ner på riksdagslistan)… hur kunde det bli så?
Sverige behöver därför slopa partistöden i hög grad eftersom idealism och medlemmarna ska bära ett parti, inte Sveriges skattebetalare. Varför ska vi 96% som inte röstat på Miljöpartiet finansiera deras alarmistiska politik som saknar bäring till verkligheten? Är det verkligen demokrati? Är det inte en mer rimlig idé att de idéer som inte har ekonomiskt stöd av sina medlemmar får svårare att gå runt, och de partier som medlemmarna faktiskt vill betala för kan affischera? Vad är det som säger att dessa bidrag ska baseras på de som redan sitter vid makten, när det likaväl kan vara de som är på väg in som har de bästa idéerna? Vem tjänar då på att äldre partier har ekonomiska muskler trots att de inte har några idéer? Det enda rimliga är att slopa partistöden, inte roffa åt sig mer; och särskilt inte mest om backat i ett val som både M och MP gjort i Stockholms landsting. Sverige förtjänar bättre än så.