Häromdagen klubbade skolinspektionen att könssegregerad gymnastik är helt okej i Sverige. Reaktionerna lät inte vänta på sig, t om skolminister Gustav Fridolin var för en gång skull kritisk. Men problemet är större än att skolinspektionen fattar ett märkligt beslut, det hela handlar om ett systemfel mellan regering och myndigheter. Fenomenet kan förklaras med ett ledarskapsvakuum.
Vad innebär egentligen en “ansvarstagande” politiker?
Sverige har ett stort rekryteringsproblem till toppositioner inom landets partier och ledande funktioner. Istället för att rekrytera “ledare” som vill något har vi istället rekryterat “beslutsfattare” som klubbar igenom förslag andra har kommit fram till. Inom både Socialdemokratin och Moderaterna handlar partiledarskapet om vem som står i kö, istället för vem som har bäst idéer. Dessutom är det svårt att slå sig in utifrån, eftersom man redan sedan ungdomsförbundens dagar hållit varandra om ryggen. När en politiker således påstår att “vi tar ansvar” betyder det i klartext att man istället skickar beslutet till någon annan. Sant ledarskap handlar om att gå in och själv ta diskussionen i tuffa frågor, för att sedan driva igenom politiken i riksdagen. Visserligen kommer ens person att få mothugg men samtidigt visar man vilken riktning man vill föra landet, vilket är betydligt viktigare. Således kan man direkt avfärda politiker som svänger sig med det trendiga ordet “signalpolitik”, medborgare efterfrågar ledarskap inte signaler. Dagens problem handlar alltså om att ingen politiker vågar smutsa ner fingrarna genom att påtala laddade problem, istället påstår man sig “ta ansvar” och skickar det sedan till andra. Denna oförmåga att hantera svåra problem genererar alltså ett vakuum på ledarskap vilket sprider en orolighet och osäkerhet i landet.
För den som vill fördjupa sig: Skillnaden på ledare och beslutsfattare /
Nummerlappssystemet inom Moderaterna och Socialdemokraterna
Casestuddy Gustav Fridolin
Den svenska kulturen har under de senaste 100 åren arbetat hårt för att ta bort skillnader mellan pojkar och flickor, istället ska vi vara jämställda. Inom shariakultur vilket kulturkrocken idag handlar om separerar man på pojkar och flickor i olika sammanhang. I Sverige har det kostat oerhört till att kritisera islam/islamism på kulturella grunder, dessa debattörer har brännmärkts som “islamofober”. Det har till och med gått så långt att kristna känner sig förföljda för att de står upp för kristna värderingar (vilket dock är en annan diskussion). Ämnet är egentligen inte kontroversiellt, det handlar om att man måste vara tydlig och stå upp för de värderingar som tidigare generationer slagits för. Uppenbarligen finns det och har funnits en rädsla att ta denna diskussion, därför har man undvikit den. Inom Miljöpartiet har man undvikit diskussionen i så pass hög grad att diverse islamister etablerat sig inom den egna gröna rörelsen. Istället för att leda partiet aktivt och t.ex. stanna upp och fråga sig om det är viktigt att man tar kvinnor i hand i Sverige blir det istället upp till TV4 att påtala orimligheten. Enligt egen utsago kände Fridolin även till den tilltänkta partistyrelseledamotens inställning till att ta kvinnor i hand, men valde att inte ta debatten. Samma mönster återfinns även när skolinspektionen klubbar igenom godkänd segregering. Utbildningsminister Fridolin bär alltså ansvaret och inte skolinspektionen, eftersom han i egenskap av minister duckat i frågan istället för att genomföra en lagstiftning som tydligt visar att segregerad gymnastik inte hör hemma i ett jämställt land. Fridolin behöver bli aktiv istället för reaktiv i känsliga frågor, detta är särskilt viktigt när det uppstår en osäkerhet i hur dessa krafter och förslag skall hanteras. När Fridolin istället undviker att ta debatten blir det upp till Skolinspektionen att undersöka om det finns några juridiska hinder för könssegregerad gymnastik, när så inte är fallet kan inte myndigheten avfärda förslaget. På vilken grund skulle de neka denna ansökan? Fenomenen kan i båda fall förklaras med ledarskapsvakuum runt Gustav Fridolin som spridits både inom partiet och på utbildningsdepartementet.
Casestuddy Sorgenfri i Malmö och det romska lägret
Ett annat exempel där vakuum-fenomenet uppstod handlade om hanteringen av det romska lägret på Sorgenfri i Malmö. Istället för att diskutera hur fel det är att ockupera andras mark (mot deras vilja) fick vi en debatt om tiggeriet är organiserat eller inte. Först gick man ut från polisen och bekräftade att det var organiserat, sedan svängde man och påstod att det inte var det. Uppenbarligen hade vi och har fortfarande ett vakuum av ledarskap kring tiggeri, där politikerna skickar ansvaret nedåt till myndigheterna. Socialdemokraterna verkar efter senaste veckans utspel inte heller riktigt veta vad dom tycker. När lägret skulle rivas kunde inte Polisen identifiera de som bodde i lägret, således kunde inte kronofogden avhysa personerna eftersom man inte visste vilka som bodde där. Istället blev det upp till miljönämnden i Malmö Kommun att fatta beslut om att riva lägret. Märk väl att lägret inte revs pga. att marken ockuperats olovligen utan för att det rådde sanitära problem. Hade regeringen Reinfeldt eller Löfven gjort lagen tydligare att ockupantbeteende inte är lagligt, eller att man kan göra undantag rörande identifiering vid avvisning hade kanske denna sortens juridiska karuseller kunnat undvikas. Dessutom bör media agera ansvarsfullt och inte skriva fördömande krönikor där vissa minoriteter föreslås stå över vår lagstiftning, samtidigt som man påtalar att dessa tuffa beslut är skamfläckar i historien. Uppenbarligen är lägret idag ett minne blott och blev inte den skamfläck i historien som förutspåddes. Det tillstår även alla nyhetsredaktioner i landet som känner sig upprörda att i så fall fritt köpa mark/lokal till utsatta ockupanter, istället blir det hyckleri när man framhåller “generositet” och “humanism” på andras bekostnad (dvs. markägaren som fått sin mark ockuperad mot sin vilja).
Ledarskap handlar inte om att säga det folket vill höra eller sticka huvudet i sanden. Ledarksap utgår från verkligheten och handlar inte heller om mest antal likes på Facebook eller retweets på Twitter. Detta är en felaktig uppfattning och kommer leda till att den som är mest högljudd får sin vilja igenom, vilket sällan är den bästa. Ledarskap handlar istället om att fatta de tuffa besluten for the greater good, grundat på vår lagstiftning eller the common mans rättspatos.