Jag läste för ca två veckor sedan Professor Dick Harrison debattartikel i SvD där han menade på att svenska skolan har havererat. I sin helhet har han självklart rätt, vilket han fått mycket kritik för; sanningssägare blir nämligen aldrig speciellt populära. Men problematiken som beskrivs är något han väljer att inte sätta etikett på, indirekt handlar hans kritik om kvotering. Denna galenskap som blivit 2000-talets huvudverktyg att lösa alla problem har flera baksidor, bland annat får den med högre meriter ställa sig åt sidan för någon som har sämre meriter men “rätt” kvotfaktor. Det handlar alltså även om kvotering när lärare har uppfattningar om hur många procent som ska underkännas eller klara ett prov innan provet skrivits. Man kvoterar alltså på volym (dvs. rätt antal elever) istället för rätt poäng vilket hade varit det naturliga om man bedömer kunskap. Som utomstående kan man inte göra annat än tappa hakan. Det är också en fråga om kvotering när studentkårer har mer att säga till om än våra forskare.
Det intellektuella kapitalet är viktigare än t.ex. jämställdheten
Vad våra politiker tycks missa (då många aldrig varit i näringslivet mer än på studiebesök) när de tillsätter de högsta posterna inom t.ex. studiesektorn är orden “internationell konkurrens”. Det är av största vikt att våra utbildningar håller högsta klass, annars kommer det göra svenskar svåranställda då utländska företag hellre anställer någon från ett annat land. Ibland får man känslan av att svenska beslutsfattare lever kvar i känslan om efterkrigstidens komparativa fördelar när vi hade en intakt industri till skillnad från andra länder där dessa låg i ruiner. I dagens Sverige finns det nästan en religiös tro att vi som land anses som självklara att handla produkter från. Detta är givetvis en helt galen uppfattning, och det räcker att man tittar på t.ex. kronkursen så ser man att en hög kronkurs gör att vi snabbt tappar i export (folk varslas om uppsägning). Kineserna har förstått detta och håller därför nere sin valuta för att öka exporten, vilket vållat mycket kritik, inte minst från USA. Idag är vår viktigaste konkurrensfaktor det intellektuella kapitalet, det utgör grunden till all form av framgångsrikt näringsliv. Kvotering och jämställdhet i all ära, men dessa faktorer är knappast det som kommer få utländska företag att köpa svenska produkter. Man väljer svenska produkter för ett rimligt pris (rimlig kronkurs spelar in), gedigen funktion och ingenjörskonst (dvs. högt intellektuellt kapital) och sist kanske (observera kanske) ett visst miljömedvetande. Fundera på det, hur många gånger har du valt en produkt bara för att styrelsen i samma företag varit könsneutralt jämställd? Med detta sagt är det viktigt att människor inte särbehandlas på grund av t.ex. sitt kön, dvs. för att inte hämma någon är det viktigt att vara jämställda. Men det är kanske bättre att vi fokuserar på att elever lär sig något?
Skolans uppgift är också att underkänna elever som inte håller måttet
Många talar om att skolans viktigaste uppgift är lärandet, det är visserligen sant men det är lika viktigt att underkänna de som inte håller måttet (än mer viktigt på universitetsnivå). Professor Harrisons synpunkter om att skolan ser det som problematiskt att underkänna för många elever är således inte bara skadligt för lärosätet men också för vårt nationella förtroende. Tvärtom bör en C-uppsats (kandidatexamen) underkännas om den inte håller den vetenskapliga standarden som krävs. Ämnet historia är t.ex. något jag lägger timmar på dagligen, finns det något roligare än att fördjupa sig i ny litteratur? Flera gånger har jag träffat gymnasie-historielärare som gett ett intryck av att sakna allmänbildning. Vid ett flertalet tillfällen har jag försökt diskutera t.ex. 30-åriga kriget eller andra världskriget och insett att de som utbildar andra inte haft en susning om vad jag som “påläst lekman” orerat om. Atmosfären har nästintill blivit pinsam. Vi har uppenbarligen ett problem med att människor som inte borde blivit lärare idag ska undervisa andra, och personer som t.ex. undertecknad med genuint intresse i t.ex. historia och matematik inte skulle kunna tänka sig arbeta i den svenska skolan. Den låga lönen är ett problem, dessutom verkar lärartjänsten idag omfatta väktarverksamhet, socialtjänstutredare, samt kurator och administratörs-handläggning. Antalet anledningar att känna sig kränkt som elev tycks dessutom vara oändliga, och lärare som inte godkänner elever framstår som mobbare. Det kan aldrig vara upp till studentkårer eller elevråd att slussa elever utan bildning vidare på högre nivå, tvärt om borde dessa fokusera på hur man ökar lärandet. De bör därför påtala om t.ex. en lärare inte besitter rätt kunskaper för sitt uppdrag, vilket med största sannolikhet är ett stort problem på många skolor; men knappast i fallet Harrison. Ämnet och ståndpunkten är säkerligen minst sagt tabu i lärarkåren, som förövrigt gjort sig känd för att hålla varandra om ryggen i en kvalitativ nedåtgående spiral.
Professor Harrison borde bli ny minister för högre lärande
Precis som med mycket annat är en professur knappast meriterande för viktiga poster i samhället, i detta fallet för ministerposten för högre lärande. Istället har man på svenskt manér kvoterat in någon efter andra meriter. Visserligen har nuvarande minister på denna post en examen från Lunds Universitet, men det faktum att hon endast var 27 år vid sitt tillträdande sänder kanske vissa signaler om hur Stefan Löfven kvoterat/prioriterat (därmed inte sagt att hon gör ett dåligt arbete, detta är jag inte insatt i). Man kan dock fråga sig hur mycket respekt hon åtnjuter av lektorer, doktorer, professorer och vilka möjligheter som faktiskt finns att uträtta något extraordinärt? (vilket verkar vara det som lär krävas för att vända utvecklingen). Förutom det kan man även nämna det svenska rekordet i naivitet, Gustav Fridolins personliga vallöfte om att vända den svenska skolans utveckling på 100 dagar. Hade Fridolin haft någon heder i ordets rätta bemärkelse borde han avgått efter de 100 dagarna, men man kan fråga sig hur många politiker idag som förstår ordets gedigna innebörd? Kanske skulle vi installera någon på denna post som faktiskt ser kritiskt på den egna organisationen och faktiskt sätter kunskapen i centrum? Det sista vi generellt behöver är medlöpare som oroar sig över den egna positionen istället för att arbeta för visionen om t.ex. “världens bästa skola”. Ska vi få världens bästa skola behöver vi ställa krav, och ledorden måste vara kvalitet för kvantitet. Vi ska anställda de allra bästa forskarna som rektorer på våra universitet, inte personer med rätt politisk färg. Tittar man på t.ex. Förenta Staternas 28:e President, Woodrow Wilson, är han den enda president med en professur, han var dessutom rektor för Princeton innan han blev president. Stefan Löfven är säkerligen en hygglig människa, men frånvaron av akademiska poäng skulle kanske ha kompenserats av mer framstående medarbetare.
Avslutningsvis vill jag säga följande:
Det hjälper inte någon att examinera elever som saknar kunskaper; tvärt om missgynnar det företagen som inte behåller den nyanställde som saknar efterfrågad kunskap, det urholkar också på sikt internationellt erkännande av våra lärosäten och dessutom skadar det personen som har en examen bestående av intellektuellt vakuum. Förövrigt uppskattade jag Professor Harrison och Martin Timells lättsamma programserie Sveriges Historia, alla roliga inslag för att öka den svenska allmänbildningen är bra.