På senaste tiden har det stått klart att alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna vill skärpa grundlagarna kring yttrandefrihet och tryckfrihet, Sverigedemokraterna begär sedan igår därför en folkomröstning. För att genomföra förändringar krävs två beslut med ett riksdagsval emellan. Sedan 1980 krävs det att 10% av parlamentet efterfrågar folkets uppfattning i en folkomröstning för att en sådan skall genomföras beträffande grundlagsfrågor, dvs. 35-36 st; vilket inte är någon omöjlighet då Sverigedemokraterna samlar 45 mandat inkl. några politiska vildar. Dock är det primärt inte Sverigedemokraternas beteende som är intressant utan övriga partiers agerande. Varför går dessa fram under närmast kuppartade former och tänker klubba skärpningar kring det fria ordet så nära inpå ett val, utan att ha fört ett offentligt samtal kring dessa förändringar för att vinna bred konsensus?
Svenska modellen bygger på konsensus
I Sverige bygger vår mycket starka kultur (något som vissa tokstollar helt förnekar) på att människor i samhället eller på sina arbetsplatser har en väldigt hög grad av medbestämmande jämfört med andra länder. Backar vi bandet har vi haft statsministrar som åkt tunnelbana och i hög grad varit inkopplade i vad folket tycker, dagens politiker tycks vara av en annan inställning. Idag blir maktambitionerna mycket tydligare, och istället för att debattera bra förslag ligger fokus på det s.k. “politiska spelet”. Spelets mål tycks idag handla om att till varje pris hålla Sverigedemokraterna utanför konsensus, eftersom man i deras ögon tror att man då smutsar ner sig; tävlingen skulle kunna kallas “Vem är minst vän med Herr Åkesson?”. När Sverigedemokraterna är det parti som samtidigt växer mest, måste vi ställa oss frågan hur klokt det är att inte förankra förändringar i grundlagarna med detta parti och deras väljare då de har väldigt många väljare?
Godtyckliga lagar i en godtycklig tid
Läser man de förslag man lägger fram, handlar det bland annat om att man vill avlyssna journalister som kan påverka Sveriges relationer med utlandet. Regeringen föreslår exempelvis att man ska kunna bugga journalisters telefoner, datatrafik, placera trojaner i datorer, placera dolda kameror och mikrofoner i hem fordon eller kontor. Syftet handlar primärt om att inte röja militära hemligheter, men samma lagstiftning skulle i en annan tid sannolikt (undertecknad är inte jurist) kunna användas mot de som har synpunkter kring Sveriges migrations- eller biståndspolitik då den också omfattar våra bilaterala relationer med andra länder. Om regeringen skulle ogilla en artikel där man kritiserar Marocko, pga. deras gatubarn; är det då en risk att man som redaktör på den anrika tidningen Oberoende Förnuft blir övervakad av staten? Kanske finns det bättre förebilder och inspiratörer för det fria ordet och en fri press än Erich Honecker och Walter Ulbricht; vad sägs om Lars Johan Hierta som en gång grundade Aftonbladet där själva yttrandefriheten utgjorde den redaktionella idén?
Sverigedemokraterna – Ett parti med en allt större potential
Vad övriga partier inte tycks förstå är att man spelar väldigt högt i flera aspekter, Sverigedemokraterna kan gå kraftigt fram i valet av primärt två skäl. Det första är en ökande skara människor som inser att partiet inte är rasister utan att man vill värna svensk kultur och vårt svenska sätt att leva (dvs. egentligen helt kontroversiellt). Därför har man kunnat vara oerhört saklig i sin retorik, eftersom man kunnat beskriva verkligheten precis som den är; där folk känt igen sig i de problem man beskrivit utan att man behövt överdriva (ett normalt politiskt förfarande i en välmående stat). Övriga partier tillsammans med media (som förr i tiden stod på folkets sida, men nu lierat sig med politikerna) har totalt valt att avfärda dem, utmåla dem som svartmålare, skrattat åt dem, smetat epitet, flyttat fokus, etc. och därför tvingats tala om sina “utmaningar” eftersom man i en hög grad förnekat de enorma problem befolkningen utsätts för. I förra veckan undrade man i public service om man inte svartmålade Göteborg eftersom Volvo går så bra, som om antalet bilbränder stod i relation till Volvos starka resultaträkning? Nyligen hörde vi exempelvis kriminologen Fröken Rung förklara gruppvåldtäkter med att människor använder dejtingappar, vi har också hört förklaringar på att angivningsbenägenheten ökat. Vi har också hört bisarra uttalanden som att Fru Lööf öppnar upp för 30 miljoner invandrare, och att Herr Löfvens Europa inte bygger några murar; man är helt enkelt oförmögen att ta in att människor av ekonomiska grunder tar sig till Sverige pga. höga bidrag och att vissa människor lever laglöst då våra fängelser är att betrakta som scandic-hotell. Det kanske mest bisarra exemplet är terroristen som fick gratis tandvård, efter att mejat ner en massa människor på Drottninggatan, medans människor som arbetat ett helt liv får betala höga avgifter för samma tjänster. Det säger sig självt att dessa omständigheter får människor att tänka om när endast ett parti uppfattas som sakligt.
För det andra kan man fråga sig vad som händer i valbåset om man dels ska folkomrösta rörande regeringen och den borgerliga alliansens förslag om begränsningar av det fria ordet, och sedan ta en valsedel där endast ett parti är opponent mot dessa inskränkningar? Är det troligt att man helhjärtat stödjer något av dessa partier men avfärdar deras förslag till förändringar av grundlagarna; eller är sannolikheten att man då röstar med dem som står upp för det fria ordet även om man kanske inte instämmer i allt? Rimligen tåls det att fråga hur dessa 7 partier resonerat när man tänker klubba grundlagsinskränkningar utan en allmän debatt, utan folkligt konsensus och utan att ha förankrat förändringarna med Sverigedemokraterna. Den här typen av agerande kan straffa sig ordentligt, och man spelar just nu väldigt högt; vill svenska folket verkligen begränsa det fria ordet där man kanske inte kommer kunna skriva om migration (beroende på hur man tolkar lagtexten) som man gjort?