Häromdagen avslöjades att terroristen Rakhmat Akilov beviljats så när som gratis tandvård, beslutet är ett hån mot både rättvisa och vår välfärdsstat. I Akilovs fall är det synnerligen svårbegripligt när han utfört terrordåd mot den stat han sökt sin tillflykt till. Uppenbart har han tyckt så pass illa om vårt sätt att leva att han varit villig att i Islamiska Statens namn mörda för honom helt okända människor, sen har samme varelse mage att begära bidrag för tandvård; och vår fullständiga bisarra byråkrati godkänner det. Man kan fråga vem som sviktat mest i sina ideal, Rakhmat Akilov eller den individ som godkänt hans bidragsansökan.
Tandvård till marknadsmässig kostnad
Självklart bör tandläkare stå till tjänst för interner och misstänkta med olika sorters besvär, men saknar man medborgarskap bör dessa möjligheter vara väldigt begränsade eftersom man bör understryka att brott inte lönar sig. Däremot ska ingen intagen behöva lida på ett ociviliserat sätt, vilket är viktigt att understryka då straff tar sin utgångspunkt i frihetsberövande; inte tortyr. Rimligen borde därför domstolar avgöra huruvida en intagen ska ha rätt till välfärdstjänster, eller om dessa ska finansieras ur egen portmonnä. I fallet Akilov bör således eventuellt egendom / lösören (dvs. fasta tillgångar) säljas istället för att notan skickas till skattebetalarna. Saknas det tillgångar bör vi ställa upp med ett hederligt lån till rådande marknadsmässig ränta, som sedan betalas tillbaka med surt förvärvade pengar i fängelsets verkstad.
Satsa på pensionärer istället för terrorister
Om det är någon grupp i samhället som förtjänar subventioner på tandvård är det alla äldre som slitit ett helt liv och idag inte har råd att gå till tandläkaren. Ställer man deras sak mot det faktum att personer som Akilov får vård så när som gratis måste man fråga sig var både logiken och rättvisan finns? Den tandvårdssubvention som idag ges till fångar bör således riktas om till de allra fattigaste pensionärerna i och med att fängelseinterner (inte häktade) har ett arbete att gå till och kan betala för sig (även om det blir betydligt fler dagar att arbeta för summan då lönen är låg).
Välfärdsstatens vara eller icke vara
Idag kan man fråga sig vad begreppet välfärdsstat egentligen innebär? I Norrland kan vi exempelvis se landsting som inte har råd med sjukhus och mödravård, vilket är en märklig prioriteringsordning då befolkningen högst troligt efterfrågar sjukvård istället för byråkrati. Välfärdsstaten bör således först säkra medborgarnas välmående, sedan eventuella byråkratiska funktioner som exempelvis landsting eller kostsamma utgifter till personer utan medborgarskap som varken arbetat eller i den mest bisarraste av världar begått terrorhandlingar. Således kan man fråga sig vad innebörden av vår välfärdsstat betyder när personer av Akilovs dignitet har ekonomiskt företräde framför exempelvis en vanlig pensionär.
Dessutom kan man fråga sig varför personer som fattar dessa former av beslut inte avkrävs på svar av media, dvs. att det finns transparens mellan folk och beslutsfattare. Kan folket på ett lättare sätt ta del av olika beslut som fattas är sannolikheten större att besluten är folkligt förankrade; dvs. att en majoritet instämmer i dem. Vill man således komma till rätta med bisarra beslut som exempelvis att personer som Akilov får tandvård måste vi kunna utkräva tjänstemannaansvar, dvs. att man är ansvarig men framförallt att man kan försvara och ställa sig bakom de beslut man fattar. Är det så att lagen säger något annat kan det även finnas poänger i att man “brasklappar” genom att reservera sig mot det beslut man tvingats fatta; uppenbart fungerade det för biskop Hans Brask i början på 1500-talet när man avsatte ärkebiskopen Gustaf Trolle (förutsatt att Olaus Petris krönika stämmer om den s.k. brasklappen). På så vis kan man dessutom förändra olika lagar som inte är i takt med dagens samhälle, istället för att vi idag har en situation där beslut fattas för ingen tar strid för rättvisa och sann solidaritet; vilket blir uppenbart när beslut fattas som ger terrorister gratis tandvård (där ingen dessutom vill ta ansvar).