Foto: Frankie Fouganthin / Wikimedia Commons

Demokrati som samhällssystem bygger på att människor väljer företrädare som ska driva deras idéer, och att man sedan hittar kompromisser som alla kan ställa sig bakom; dvs. från folkvald till medborgare finns ett förtroende. Det som skett i Sverige sedan Fredrik Reinfelds frånfälle är att Sverige slutade vara en demokrati i ideologisk mening, eftersom man hellre lämnade över regeringsmakten än att samtala med Sverigedemokraterna. Man kan säga att man gick till val på sin politik, men i praktiken vägrade man genomföra den eftersom man inte ville förankra den demokratiskt med Åkesson för en majoritet. Sedan den dagen har vi istället haft två regeringar som saknar demokratisk legitimitet, en verklighet vi fått vänja oss vid. I den här artikeln kommer vi därför diskutera vad som skett, och vad som behöver ske.

Löfven I – Stefan Löfvens första regering

Vid valet 2014 blev vänsterpartierna större än den sorgliga Alliansen, eftersom Sverigedemokraterna tog väljare från b.la. Moderaterna. Sverigedemokraternas väljare ville inte ha Löfven, utan de ville att Alliansen skulle minska invandringen. Det kunde inte Fredrik Reinfeldt acceptera, och därför avgick han. När det blev dags för en statsministeromröstning (där man inte får ha en majoritet mot sig) lade Allianspartierna ner sina 141 röster, och de enda som röstade nej till Stefan Löfven var Sverigedemokraterna med sina 49 mandat. Alla borgerliga väljare berövades därför sitt demokratiska inflytande, eftersom deras politiker begick politisk harakiri (självmord) istället för att stå upp för sin politik. När Löfven sedermera inte fick igenom sin budget (SD stödde Alliansens förslag), tillkom Decemberöverenskommelsen (DÖ) där man kidnappade riksdagen att endast Allianspartierna och Vänsterpartierna skulle få inflytande; och Alliansen bokstavligt lovade bort allt politiskt inflytande i minst 4 maximalt 8 år. Det fick f.ö. tidningen Borgerliga Förnuft att bli Oberoende Förnuft, eftersom den dåvarande redaktionen inte kunde acceptera Alliansens syn på demokrati.

Löfven II – Stefan Löfvens andra regering

Som alla vet föll DÖ varav vi istället fick en borgerlighet som agerade splittrat för att inte nå majoritet, något den här redaktionen kallade DÖ 2.0. Vid valet 2018 återupprepades egentligen samma mönster som vid 2014, men Sverigedemokraterna hade blivit större som parti. Vänsterpartierna var dock större än “Allianspartierna”, men återigen ville främst inte Centern eller Liberalerna samtala med Sverigedemokraterna. Kristdemokraterna och Moderaternas inställning var att SD-väljarna skulle ignoreras, samtidigt som man förväntade sig deras stöd; en minst sagt hänsynslös inställning till demokrati. Istället gick Centern och “Liberalerna” (som inte är liberaler när det kommer till maktutövning) in i en överenskommelse där Socialdemokraterna tvingas driva marknadsliberala förslag, samtidigt som C och L återigen lämnade ifrån sig regeringsmakten. Slutsatsen för Januariöverenskommelsen är dock att socialdemokratiska väljare får en politik de inte röstat för, Liberala och Center-väljare som gått till val på en borgerlig regering har inte heller fått vad de röstat för. Annie Lööf lovade att hon skulle äta upp sin sko hellre än att bli stödparti åt S, redaktionen veterligen har ingen sko placerats på tallriken än. Samtidigt utmålar dessa Sverigedemokraterna som återigen röstat nej till regeringen som ett hot mot demokratin, hyckleriet har inga gränser.

Valet 2022 – Det du behöver veta

För alla som inte vill ha Stefan Löfven som statsminister finns det bara Sverigedemokraterna att rösta på, eftersom Moderat- och KD-röster i första hand är en röst på att Alliansen försöker återuppstå. Deras förstaalternativ är inte en regering med stöd av Sverigedemokraterna. Inom Moderaterna går idag klyftan mellan höger och vänster i svensk politik, eftersom partiet har både liberaler och konservativa ledamöter. Bland konservativa är sverigedemokratiskt stöd helt naturligt, man har egentligen liknande uppfattningar vilket vi ser i sydländska kommuner med Sverigedemokratiskt stöd (där det dessutom tycks råda harmoni). Bland liberalerna i partiet (Reinfeldt-falangen) är det däremot problematiskt, därför är det inte helt otroligt om dessa bryter sig ur som ett nytt parti eller ansluter sig till Centerpartiet eller “Liberalerna” om de tre konservativa partierna faktiskt vinner valet. För att få en konservativ regering handlar därför valet 2022 om att få in tillräckligt mycket konservativa riksdagsledamöter för att få en majoritet, annars kommer vissa hoppa av av samvetskval; så hårt har man bakbundit sig. Att lägga sin röst på Alternativ för Sverige är således en röst på Stefan Löfven av två aspekter, för det första så är alla röster som inte hamnar på Sverigedemokraterna indirekt en röst på Löfven då de andra inte tar ansvar fullt ut. För det andra är det än mer troligt att M och KD knappast vill ha med AfS att göra, utan det enda som kan hända är att trycket på liberala moderater blir för stort; dessutom gillas dem inte av SD heller.

Det Sverige behöver är en riksdag som kan prata med alla och att man försöker enas om förslagen sett till vad man har stöd för. Sverige behöver inte mer överenskommelser som flyttar makten från folket till slutna rum, hela tanken med demokrati är att dessa politiker är anställda av oss; inte tvärtom. Svenska folket är arbetsgivare, även om vi som sagt förlorade vårt inflytande på regeringsbildandet 2014; då Sverige gick från att vara en demokrati till en oligarki eller demokratur där några få bestämmer. Det faktum att flera partier vill ha en öppen invandring, gör också att flera nya vänsterväljare tillkommer; en strategi som även tillämpas i USA av Demokraterna (därav att man är kritisk till Trumps mur) och försöker förändra demografin i de södra staterna (man har redan “lyckats” i Kalifornien). Det som dock kan bana väg för en konservativ regering är det islamiska partiet Nyans, eftersom dessa har möjlighet att försvaga V, S, MP och C (övriga partier har inte vävt in politisk islamism i sina partier); ett S under 20 % kommer få svårt att regera med så pass svagt stöd.

Fortsätter Sverigedemokraterna växa är det inte helt otroligt om Åkesson är huvudfavorit att ersätta Löfven. En SD-KD-regering som har parlamentariskt stöd av M är inte något som är otänkbart, om M får inflytande på den. Det skulle dessutom bli enklare för Moderata vänsterliberaler med samvetskval som då kan lägga ner sina röster, och släppa fram regeringen istället för att hoppa av. Med tanke på utvecklingen är en sådan konstellation mer trolig än att SD skulle bli ett lydparti till M och KD, eftersom de sedan 2014 hela tiden haft den demokratiska transparens till sina väljare övriga partier inte haft. Därför är det inte troligt att SD skulle bete sig som övriga partier gjort, dvs. göra uppgörelser i hemliga rum eller ingå en Februariöverenskommelse där deras väljare helt berövas inflytande; eftersom man är en folkrörelse där politiken ligger väl förankrad i gräsrötterna. Med facit i hand är man uppenbart sedan riksdagsinträdet de mest förankrade demokraterna i Sveriges riksdag, man utför det man går till val på; någon annan slutsats kan man inte landa i om man studerar utfallen av deras voteringar.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook