Desto fler kockar desto sämre soppa brukar man säga, och kanske ligger det något i uttalan
det. Dagens största politiska problem handlar om att det finns för många viljor, och att man av politisk tjusighet i praktiken utesluter majoritetsregeringar; dvs. man släpper fram en liten minoritet. Uppenbart är det även svårt att bestämma sig om man har förtroende för vissa kandidater och inte, uppenbart har man ex. förtroende för Ylva Johansson vars traineejobb landat i några hundra istället för utlovade 32 000; vilket blir bisarrt i en jämförelse med övriga misstroendevotum. Taktiken kanske fungerar kortsiktigt men långsiktigt ökar det föraktet mot de etablerade partierna eftersom folk söker mandat från radikalare partier som vågar axla oppositionsrollen. Mönstret är klassiskt, väljarflykt i det slaget som vi ser har hänt många gånger under historien; och kunde även exmpelvis ses i Tyskland häromdagen där b.la. Linke (Vänsterpartet) och AfP (Kusin Sverigedemokrat) gick framåt. I Sverige har vi dessutom F! som klämtar för riksdagsdörren och vill vara med och påverka regeringspartierna.
En demokratisk laguppställning
Hur stabila är egentligen konstellationer med 4-5 partier där alla vill olika, och dessutom sitter med enskilt veto? När Stefan Löfven blir utbuad på Sergels torg beror det pga. att 70 % i landet inte är Socialdemokrater, och att en majoritet av folket nedanför inte stödjer honom som statsminister. Det största problemet idag handlar om att de borgerliga partierna ligger låsta i sitt samarbete, och med tanke på den retorik man utmålat hade det betraktatas som ett enormt svek om man man gjorde upp kring den ekonomiska politiken med Socialdemokratin; men faktum är att det är en majoritet konstellation som Sverige behöver. Skulle vi i kommande val få 9 st partier i Sveriges riksdag, skulle processen försvåras ytterligare; därav är det rimligt att höja %-spärren för att färre partier ska komma in.
Lex Storbritannien och Frankrike
Det är lätt att kritisera dessa valsystem, men faktum är att de underlättar bildandet av starka regeringar; om än med ett demokratiskt pris. I Storbritannien har man relativ majoritet, alltså den kandidat som får flest röster i en valkrets vinner valkretsens mandat. I Frankrike går man ett steg längre och har en andra valomgång mellan de två kandidater som fått flest röster, dvs. någon får alltid 50% stöd. Därav är det svårt för exempelvis UKIP och Front National eftersom de måste vara största parti i sin valkrets, eller i Frankrikes fall även inte få en majoritet mot sig utan med sig; vilket är svårare desto mer radikal framtoning. Även om detta valsystem inte hade passat Sverige, finns det slutsatser att dra; Sverige behöver starkare regeringsunderlag när tiderna blir mer skakiga.
En riksdag med 5%-spärr
Skulle vi fördela riksdagens mandat enligt 2014-års valresultat skulle vi med en 5%-spärr kring 2014-års valresultat räkna bort Kristdemokraterna, och skulle vi höja gränsen till 6 % skulle Vänsterpartiet, Folkpartiet inkluderas till listan. Tittar man på dagens opinionsundersökningar ex. Yougov 2017/8 har väljare sökt sig i en högre grad till Vänsterpartiet (enligt klassiskt mönster), medans Miljöpartiet förlorat väljare; skulle vi således höja gränsen till 5% skulle riksdagen bli betydligt mer lättmanövrerad eftersom färre aktörer skulle behöva göra upp. I och med att många partier balanserar kring 4% är en höjning till 5% mer rimlig än 6 % eftersom den minskade effekten av partier högst troligt kommer bli effektiv redan där.
Skulle man tänka sig en minoritetsregering med hoppande majoriteter skulle SD och Moderaterna samla 46,8 % (vilket kan jämföras med nuvarande 2014-års siffror på ca 37% för S+MP). Hade man tvingat fram majoritetsregeringar hade M+C+S samlat 62,5% och M+SD+C 60,38 % dvs. oerhört starka majoriteter. Hade man bara kunnat komma överens hade man kunnat vara extremt handlingskraftiga, med tanke på Sveriges allt ökande problem är den typen av storkoalitioner sannolikt nödvändiga i framtiden. 5 % finns dessutom i en rad EU-länder som Tyskland, Belgien, Polen, Ungern, Estland, Lettland, Littauen, Slovakien, Rumänien, (Island), Tjeckien och Kroatien. Dessutom hade vi sluppit direkt ohederliga demokratiska upplägg där en röst på moderaterna inneburit att vänstern fått inflytande på regeringsmakten, rimligen borde istället en opposition förhandla för att lägga ner sina röster; när så inte är möjligt är det troligt antalet aktörer är för många. Således hade en 5% spärr brutit både blockpolitiken, samtidigt som det öppnat upp för starkare koalitioner; vilket i sin tur gynnat landet. En kompromiss kring två eller tre aktörer är aldrig starkare än vad den svagaste länken kan acceptera, en uppgörelse är således något alla parter kan ställa sig bakom. Tanken tåls att fundera på. Rimligen borde man även samtidigt minska antalet riksdagsledamöter.