Varje gång man hör en politiker, mediefigur eller någon form av myndighetsföreträdare tala, går det knappast en mening utan att ordet “utmaning” inkluderas. Det hela framstår som en mycket bisarr tävling i vem som kan upprepa ordet flest gånger under ett samtal eller debatt. Rimligen kan man ställa sig frågan varför man ska rösta på en politiker som använder ordet som ett synonym till ordet “problem”. Det är fullständigt uppenbart att de som byter ut ordet “problem” till “utmaning”, inte tar medborgarnas problem på allvar; dessutom saknar man svar på HUR man ska komma tillrätta med problemen (som man alltså inte ens erkänner). Varför ska vi rösta på partier som använder detta ord? Uppenbart har vi problem med att våldsbrottslingar inte respekterar lagen, för att komma till rätta med problemet bör man göra följande:
Sätt hårt mot hårt
När väktare slås ner med våld mot huvudet i Göteborg av gäng på 10-20 personer och får föras till sjukhus är det inte en utmaning, det är ett “gigantiskt problem” och en “enorm tragedi”. Samma sak med den gravida kvinnan som blev knivskuren av främmande man, det finns inget som är utmanande i det; däremot finns det brottslighet att bekämpa. En idé är att vidareutbilda mentalt skärpta och stabila väktare för att bära vapen, så att man åtminstone kan försvara sig (kanske till något som motsvarar lokala Sheriffers befogenhet? Tyvärr har vi hamnat i ett läge där vi kommer behöva sätta hårt mot hårt, eftersom brottslingarna redan har fri tillgång till vapen. Dessutom bör vapenlagarna omgående skärpas avsevärt från idag maximalt 6 månader och lite böter, en lag som närmas kan beskrivas som ett hån. Går man runt på stan med kniv, knogjärn, batonger eller skjutvapen bör man dömas till 2-5 års fängelse (utan obligatorisk straffrabatt); det ska kosta att vara kriminell.
Argumentet med hårdare straff ökar brottslingen
Vissa säger hårdare straff ger ökat antal brott, vilket oavsett inte bör vara ett argument för att låta dessa ligister få ränna fritt; resonerar man på det viset gynnar man idag kriminalitet. Vissa människor kommer inte att förändras, således måste vi ha ha lagar som gör att personer som inte kan hantera sin frihet låses in. Problemet med denna diskussion är att det finns stora kulturskillnader mellan olika länder, således kan man ställa sig frågan om man verkligen kan förenkla bilden till att påstå att det finns ett samband mellan påföljd och brottslighet; verkligheten torde vara mer komplex än så och dessutom skilja sig mellan olika länder.
Three strikes and you’re out!
För det första bör vi avskaffa alla former av straffrabatt för våldsbrott, oavsett om man är ung eller återfallsförbrytare; det sänder helt enkelt “fel signaler”. För det andra bör man också utdöma konsekutiva påföljder som löper efter varandra om man gjort sig skyldig till mer än ett brott (ex. olaga hot 2år +grov misshandel 5 år); det är knappast rimligt att samhället bjuder på strafftid för det mindre brottet, vilket är fallet idag. Vid återfall efter avtjänat straff bör nästa straff ökas med exempelvis 2-3år (ex 2-5 för vapenbrott + 2-3 år för påföljdsbonus beroende på brottets karraktär), kanske kan man likt ordet “utmaning” använda ett positivt laddat ord som “bonus” för att det ska kännas bättre… skämt och sido. Vid tredje gången utdömer man lagens hårdaste straff “livstids fängelse”, sedan får Örebro tingsrätt (vilka ansvarar för nåd idag) på sikt avgöra när tiden är mogen för frisläppande; förslagsvis när personen inte längre är en fara för sig själv eller andra.
Det här är inte raketforskning, samhället måste göra det väldigt svårt att vara våldsverkare eller kriminell. Dessutom behöver vi bygga flera nya fängelser så att vi alltid har en fängelsegaranti, en våldsverkare ska aldrig kunna välja att ha fotboja; det är ett hån mot alla brottsoffer. Fotboja bör däremot kunna utdömas till personer som gjort sig skyldig till rattfylla, viss lättare ekonomisk brottslighet osv. Det är också viktigt att fängelset ger goda studiemöjligheter, då det sannolikt finns en del fångar som är redo att försöka byta livsstil; så även livstidsberövade. Förslagsvis bör fängelser läggas på orter som idag lider av hög arbetslöshet, där exempelvis en fabrik lagts ner. Vi kan aldrig acceptera en ordning där polisen faller in i det politiska språket och orerar om “utmaningar”, dessa ska skydda befolkningen; således är det också viktigt att Sverige verkligen satsar pengar på att få ut många fler poliser (och “sheriffer”) på gatorna. Samtidigt behöver lagarna förändras och domstolarna ta ansvar i att utdöma väsentliga och kännbara straff, det måste bli ett slut på detta daltande.