Sedan den ryska invasionen av Ukraina har NATO-frågan aldrig varit så het som vad den är just nu, det är tydligt att diskussioner pågår både i Finland och Sverige. För egen del hade Sverige kunnat haft ett intressantare läge att vara en fristående part mellan NATO och Ryssland, men så ser inte verkligheten längre ut. Samtidigt är det tydligt att Sveriges nära vänner som de skandinaviska länderna Norge och Danmark samt Baltikum är NATO-medlemmar, vilka står oss betydligt närmare än vad Ryssland någonsin gjort. Hur neutrala vi egentligen varit kan självklart diskuteras då vi inte betraktat dessa länder som ”fiendeländer” i den mening som Ryssland. Även om Sverige haft besittningar i Ingermanland (St. Petersburg), Svenska Estland och Livland (södra Estland och Lettland) har vi 700 års gemensam historia med Finland, att SD därför som enda parti villkorar sitt medlemskap med Finland är den absolut bästa inställningen i NATO-frågan.
Lex Sveriges östra rikshalva – dagens Finland
Nuförtiden när experter alltid tycks vara hämtade från den identitetspolitiska ringhörnan blir de historiska analyserna mycket feltolkade; dessa människor ägnar sig helt enkelt åt revisionism dvs. skriver om historien. Landet Sverige uppstod på två sidor av Östersjön, Helsingfors var lika mycket Sverige som vad Örebro eller Stockholm var. Idag tror många människor att Sverige ockuperade Finland, vilket är mycket felaktigt, svenskarna i öster hade samma rättigheter som svenskarna i väster. Dessa valde likt oss våra kungar vid Mora stenar och dessa hade mycket höga poster i riket precis som dåtidens nollåttor, det finns också flera exempel när öst-svenskar haft avgörande betydelse för riket; avsättningen av Gustav IV Adolf exempelvis eller samme kungs förmyndarregering under Gustaf Adolf Reuterholm. Språk var nämligen ingen vattendelare innan 1900-talet för nationer, utan för att använda modern svenska var man ”mångkulturell”; åtminstone duokulturell. I stormakten Sverige talade man alltså många språk, vilket inte var något konstigt. Gustav III:s regeringsform gällde exempelvis i Finland inpå 1900-talet (alltså även under den ryska ockupationen under 1800-talet) men ersattes i (väst-)Sverige redan 1809 med ny regeringsform. Finland ville nämligen behålla sin svenska frihetliga kultur mot den ryska överheten.
Finlands sak är vår
Blickar vi därför fram till Andra världskriget var det tydligt att Sverige tog ställning för Finland, och att tusentals svenskar anslöt sig som frivilliga i kriget. Något man gjorde för att man kände en kulturell närhet, en närhet man definitivt inte kände till Ryssland. Helsingfors försvarsfästning heter fortfarande Sveaborg, den heter alltså inte Ruski- eller Moskoborg. En mycket spännande historisk plats som undertecknad fick möjlighet att besöka när Amfibiekåren gjorde sin slutövning där 2005. En fästning som kapitulerade innan det ens blivit strid, vilket definitivt delade Sverige i två delar.
De andra partiernas historielöshet
Att därför som övriga borgerliga partier förespråka ovillkorlig NATO-anslutning är historielöst, eftersom det är en orimlig hållning att lämna Finland i sticket mellan NATO och Ryssland. På samma sätt är det en orimlig hållning att Sverige ska stå utanför NATO om Finland går med. Uppfattningen verkar dessutom vara ömsesidig på båda sidor av Östersjön, lyssnar man på de SVT intervjuat påtalar flera finnar vikten av att följa Sverige precis som många svenskar gör rörande Finland ty Finlands är fortfarande vår.
Jimmie Åkesson (SD) tänker därför rätt eftersom frågan är större än vad vi som enskilda länder tycker och tänker, det är av största vikt att varken Finland eller Sverige drar Svarte-Petter och lämnas i sticket; vilket är den enda solidariska hållningen. När den ryska svarta björnen mycket tydligt tvingar Sverige att välja sida, är det trevligare att tillhöra färgen vit på schackbrädet istället för att vara en neutral springare som förväntar sig och hoppas på skydd. Att som SSU gå ut och vilja reformera överstatliga EU till att även bli en försvarspakt, när våra parlamentariker inte ens kan lägga förslag; är en mycket naiv idé både ur ett demokratiskt men även ur ett realistiskt perspektiv. De flesta EU-länder är redan med i NATO, vilket dessutom är ett mellanstatligt samarbete. Med NATO kommer också skyldigheter att ha ett fungerande försvar, det är nämligen inte definierat hur mycket trupper andra länder kommer skicka; utan det är upp till var och en. Med den i särklass svagaste presidenten Joe Biden, som får Jimmy Carter att framstå som rena stålmannen ska man nog inte hoppas på för mycket; utan solidariteten 2022 är gissningsvis starkare i Europa. Call to arms!