För de allra flesta som inte röstar vänster har det blivit uppenbart att islamister och andra etniska grupperingar blivit väldigt duktiga på att nytja kryphål i svenska lagar för att finansiera sin verksamheter. Därför blir ingen förvånad när exempelvis det s.k. studieförbundet Ibn Rushd får en massa pengar från många svenska kommuner, samtidigt som terrorforskare lyfter varningsflaggor var pengarna går. Senast i raden att mjölkas på pengar är den Allmänna arvsfonden (den fond som ärver de som saknar arvingar) som i Uppdrag granskning ertappas med generösa bidrag, samtidigt som vittnesmål finns om hur hårt man förtrycker kvinnor. Vi bidrar alltså med finansiering till personer som vill krossa de värderingar som är Sverige, dvs. de öppna fria och jämlika land som åtminstone tagit c:a 1000 år att nå den grad av civilisation vi har idag.
Ett land där ledarskapet abdikerat
Det som idag kännetecknar vårt land är att ingen tar ansvar, det spelar ingen roll hur hemska och förkastliga beslut som fattas; där människor verkligen far illa. Till och med en person som ”kirurgen” Paolo Macchiarini som tar livet av patient efter patient går helt ostraffad, där man i ett civiliserat land spärrat in både honom och styrelseordförande Lars Leijonborg på ett kännbart straff i fängelse; istället blev det en avgång och ett program i TV4 där Leijonborg hyllade sig själv. Det bör nämligen vara straffbart att som högste chef för ett sjukhus titta på och kvittera ut en schyst lön, samtidigt som man missar att patienter dör som flugor; vilket säger en del om hur man prioriterar och hur ledarskapet fungerar. I Italien tycks det fungera bättre när kapten Ynkrygg på Costa Concordia sattes i fängelse för alla passagerare som dog, där utkräver man uppenbart ansvar; men så fungerar det inte i Sverige. Här hade kapten Ynkrygg i tv fått bereda ut sina heroiska insatser i samma grad som kapten Leijonborg på Karolinska.
Som tjänsteman kan man göra vad som helst
Tittar vi runt i Sverige kan man som tjänsteman missa eller fatta djupt felaktiga beslut som kapten Leijonborg, där man har mer fokus på värde(av)grunder än avlidna patienter. Leijonborg som misslyckats med det mesta i sitt politiska liv, som skapat den mest antidemokratiska skrivelse (Decemberöverenskommelsen) vårt land skådat i modern tid, samt ansvarat för en massa människors död kan utan problem medverka i bästa TV-tid och då moralisera om exempelvis hur “hemska” Sverigedemokraterna är och lyfta sin egen godhet. Hyckleriet är nämligen gränslöst, samma resonemang kan föras kring Maud Olofsson (C) som brände 89 miljarder på Nuon av skattebetalarnas pengar. Tittar man på Allra-historien kan man hitta samma fenomen där Thomas Bodström (S) m.fl. ger legitimitet till ett företag där övriga ledningen nu sätts i konkurs och i fängelse. Bodströms ”straff” blev att han inte blev landshövding i Stockholm, att hans namn bidragit till att lura av en massa pensionärer på deras besparingar har annars inte fått några konsekvenser; han får mysa som programledare i radio ändå. Hur är det möjligt?
Pengar till extremister är mycket vanligt
När landet därför ser ut som det gör, där man kan göra vad som helst utan att ta ansvar är det inte konstigt att personer på exempelvis Allmänna arvsfonden delar ut pengar till extremister, det finns inga incitament att gräva djupare var pengarna går. Därför får man vara glad att inte mer pengar går till Al-Qaida eller liknande grupperingar. Den norsk-svenske terroristen Skråmå uttryckte exempelvis sin stora tacksamhet för att svenska staten finansierat hans maskingevär, och det var säkerligen sant med tanke på hur frikostiga vi är med bidrag. Vi har nämligen byggt upp en kultur av att inte ifrågasätta, utan bara betala ut; att pengarna går till automatvapen och terrorism spelar ingen roll för ingen orkar gräva eller ta konflikten. Personen eller föreningen uppfyller ju i övrigt kriterierna?
Att göra rätt sak kan idag drabba någon mycket negativt eftersom det finns krafter som vill sopa alla problem under mattan. Sverigebilden – den politiskt korrekta förljugna bild att vi skulle vara ett ”föregångsland” eller moraliskt bättre än andra länder; är kanske det som skapat mest problem eftersom det förhindrat modiga människor att påtala problem. Därför skulle ingen på SVT ifrågasätta om det är lämpligt att bjuda in Leijonborg med flera liv på sitt samvete, för det skulle lätt skapa dålig stämning i lunchmatsalen. Vår statsapparat är nämligen både politiskt, socialt och vänskapskorrumperad och därför är det alltid media och inte statens kontrollorgan som avslöjar att “vi” gång på gång stödjer islamister eller diverse massmördande regimer? En inkommande regering behöver därför utkräva rimligt ansvar från alla de myndigheter som finansierat terrorism och kvinnoförtryck. Hur feministisk är en regering som ger ut tips och tricks-foldrar till pedofiler som ingått “äktenskap” med unga flickor? Är det så man definierar att man har en god värde(av)grund? Är det möjligt i ett land med en fungerande statsapparat?