Det är något fel på en tävling där Sverige får högst poäng av jurygrupperna, men kommer på 9:e plats när det kommer till folkets röster. Faktum är att de senaste åren har ett flertal “fel låtar vunnit”, låtar som vunnit juryns röster men placerat sig halvdant bland telefonrösterna; men ändå vunnit totalt sett. Måns Zelmerlöw är exempelvis en av dessa, ur demokratiskt synsätt kom han på 3:e plats och snuvade därför Italien på segern då jurygrupperna placerade dem 7:a och Sverige 1:a. Under gårdagens final var den riktiga vinnaren Norge som fick flest telefonröster, varav vinnande Nederländerna egentligen kom på 2:a plats. Är det här rimligt?
Varför behöver vi jurygrupper? Lex Melodifestivalen
Precis som inom politiken har man drivit på att avskaffa det svenska folkets röster, för att istället ge det till utländska jurygrupper (vilket kan jämföras med utländska byråkrater i exempelvis EU eller FN). Visserligen kan det finnas en poäng att spela våra låtar mot utlandet för att se deras inställning, men är det verkligen rätt att göra det på bekostnad av den svenska demokratin? När Melodifestivalen är det SVT satsar mest på under hela året, och hälften av makten ges till utlandet; hur mycket folkfestival är det då? En konstnärlig bra låt som speglar Sverige har med det synsättet inte en chans att vinna, eftersom hälften av de bestämmande inte förstår vad som sjunges på scenen. Därför har våra bidrag tack vare jurygrupperna varit väldigt likriktade, engelska bidrag som fungerat bra på Rix FM festival men knappast på Nalen.
Lex Nano och Robin Stjärnberg
Under Melodifestivalen 2017 snuvade de utländska jurygrupperna svenska folkets vinnare Nano (“Hold on”), genom att istället skicka Robin Bengtsson (“I can’t go on”) där han åkte fram och tillbaka på ett löpband. Tittar man tillbaka närmaste åren innan är det många av bidragen där juryn röstar mot svenska folket, men där folkets röst ändå vunnit. Backar man bandet till 2013 åkte Robin Stjärnberg egentligen ut i en av deltälvlingarna, blev skickad till andra chansen (för att förlänga plågandet av dåliga låtar ingen efterfrågar) där han tog sig vidare till final. Väl i finalen sågade juryn Yohios låt “Heartbreak Hotel” som svenska folket hade som favorit, varav Robin Stjärnberg som fått mest jurypoäng vann; det bör tilläggas att hans bidrag växte i folkets öron och att han fick näst mest röster av folket.
Risken att fel låt vinner är en risk vi får ta
Anledningen till att jurygrupperna finns är att SVT inte litar på folket att rösta rätt, man oroar sig för att märkliga bidrag som “Hardrock Hallelujah” eller som årets isländska Hatari skämmer ut vårt land. Har det slagit någon att den risken är värd att ta? Lika lite som vi vill ha etablissemangspartier (eftersom folket “röstar fel” på Sverigedemokraterna enligt dessa människors uppfattning) vill vi väl ha etablissemangsartister? Tittar man på Portugals ESC-vinnare 2017 där en sjuk kille på ett enkelt sätt sjöng en emotionell melodi, är det mycket troligt att låten inte ens kvalat till festivalen i sin helhet; alternativt åkt ut i någon av semifinalerna. Finska “Hardrock Hallelujah” skrattade vi åt, och den gick och vann; vilket har sin orsak i att vi låtit leda oss av jurygrupper som sagt åt oss vad som är bra respektive dåligt.
Sverige var inte i närheten av segern igår, vi hamnade i slutstriden för att jurygrupperna hypade oss precis som 2018 med Benjamin Ingrosso. Årets vinnare var egentligen vårt brödrafolk Norge. 2018 skickade vi en låt som saknade själ som juryn placerade på andra plats men folken placerade på nummer 23. Avståndet mellan eliten och folket hade aldrig varit större än i denna tävling. John Lundviks låt var till skillnad från Ingrossos riktigt bra, en låt människor kan nynna på (kan du nynna på Benjamins låt? minns du ens vad den hette? hur många år sedan var det du hörde “fyra bugg och en coca cola”? varför minns du den och inte Benjamins?) och ett av de bättre bidragen vi skickat rent musikaliskt; men när vi inte vann folkets röster säger jurysegern mer hur fel det här systemet är. Det svenska inflytandet i tävlingen är dessutom på tok för starkt, därför är det inte otroligt att många drar sig för att ringa och rösta på oss eftersom vi är stöddiga; vi har i hög grad tappat folken. Zelmerlöws återkomst tappade helt säkert telefonröster för Sverige, då han hade betydligt mer tv-tid än vår egen tävlande. Sverige behöver skicka bidrag som speglar Sverige (vilket vi gjorde i år), vi måste dessutom ta risken med medelmåttiga placeringar för att på sikt återigen kunna vinna; folken måste vilja att vi vinner för att vi ska ha en värdig chans. Där är vi uppenbart inte idag.
Christer Björkman – Tack för ditt arbete men Sverige behöver tänka om och återigen bli demokrater så väl på Blasieholmen som i Melodifestivalen.