Nytt tänkande
Reflektion kring:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21341029.ab
Idag ska vi ta upp ett känsligt ämne, asylprövning och utvisning. För det första ska jag säga att jag tycker det är skamligt att det ska ta flera år för migrations-verket/domstolen att komma till ett beslut om någon ska få stanna eller inte. Någonstans måste dessa människor som befinner sig i nöd utan en fast punkt i tillvaron få detta besked fort. Något annat är inte acceptabelt. Dessutom måste vi kunna diskutera detta jobbiga ämne och inte lämna walkover till Sverigedemokraterna, därför gör vi detta idag.
Vikten av att veta vem som söker asyl
Idag är det väldigt många ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige, i våra grannländer har man börjat åldersbestämma dem och då har man sett att många är äldre. I Sverige har detta länge varit känsligt men enligt artikeln om Eid Mohammed får man intrycket av att detta också görs nu i Sverige. Nu är jag ingen åldersexpert, Eid kan säkerligen vara 16år; men man missar poängen. Problemet är att många sökande idag (vad man hör som moderna vandringssägner) verkar göra sig av med sina identitetshandlingar innan man kommer till Sverige. Personligen tycker jag detta borde vara en oerhört försvårande omständighet att få asyl, vi måste kunna säkerställa identiteten på den som kommer. Är det så att man flyr från krig och kanske har landsmän som antagonister som redan finns i Sverige, bör vi i Sverige kunna erbjuda temporära nya identiter direkt och permanenta den dagen de blir Svenska medborgare. Men däremot tycker åtminstone jag att det är viktigt att veta vem det är som söker asyl.
Social adoption – möjlighet till överprövning av ett utvisningsbeslut
Vi har sett många fall i svensk press där migrationsverket kommer fram till utvisning där personen på ett eller annat sätt har fått kontakt med det svenska samhället som emotsäger sig beslutet. Det kan som i Eids fall handla om en familj som utger sig för att ha ”social adopterat” vederbörande, eller skolklasselever som är drivande i fallet. Vad gäller det första fallet, alltså där det finns en familj som ställer upp bör man kunna pröva något som jag skulle vilja kalla just ”social adoption”. Detta hade inneburit att familjen går i god för kostnader kring uppehälle, kläder, mat, skolmaterial, målsmans ansvar osv. Personligen tror jag att en person som Eid som lyckats hitta en svensk familj (respektingivande tycker jag) som betraktar honom som ett syskon har en otroligt stor möjlighet till att integreras i samhället eftersom han inte hamnar i utanförskap utan i innanförskap. Nu kan man ju tycka att vi borde ge alla ensamkommande flyktingbarn automatisk asyl, men ur kostnadspunkt blir detta svårt. Detta skulle en ”social adoption” kunna underlätta då kommunen slipper stå för kostnaderna, mer än vanlig skolpeng och barnbidrag . Något som jag tycker är en förutsättning för detta är att de sociala föräldrarna talar perfekt svenska eller något annat nordiskt språk (danska, norska och finska är t.ex. hyfsat accepterade i Sverige). Något som är viktigt är att detta inte blir business, vilket vi kan se inom t.ex. ”fosterföräldrar-branschen” där nog alla har hört en historia om någon som haft 10 barn som man fullständigt skitit i för att få bidragen. Vilket borde vara kriminellt enligt min mening då dessa barn far illa. Det migrationsverket ska ta hänsyn till är två saker, det första är att säkerställa att barnet inte betalar familjen för att ställa upp på detta, det andra är att barnet kan få en kvalitativ uppväxt i Sverige (god ekonomi, vettiga möjligheter etc.) och en naturlig förankring i samhället. Sedan tycker jag familjen ska garantera kostnaderna tills barnet är 25 år istället för 18år, då många kommer i de sena tonåren.
När ska då sedan ett ”social adopterat” barn kunna få medborgarskap? Detta är så klart en mycket svår och känslig fråga. En väg tycker jag skulle kunna vara att man klarar ett godkänt betyg inom nationella proven i Svenska i skolan och att övriga betyg ser lovande ut (alltså inte en massa icke godkända betyg). Personligen är jag en sån hemsk person som tycker hårt arbete och ansträngningar ska löna sig. Varför inte belöna någon som skött sig och lyckats ta en studentexamen på en vanlig linje (alltså inte IV-programmet) med det finaste vi har; ett svenskt medborgarskap. Ser däremot migrationsverket att utvecklingen går åt helt fel håll, familjen verkar totalt strunta i barnet, barnet begår brott, barnet misslyckas kapitalt i skolan osv. bör det tidigare utvisningsbeslutet verkställas.
Kvalitén inom Svenska skolan
Dessutom kan man fråga sig hur tränad skolan är att undervisa när man hör lärare berätta om att 15 personer i deras klass inte förstår svenska. Jag kanske är gammalmodig men jag tror det drabbar även de svenska barnens betyg då undervisningen säkerligen blir sämre. Denna frågan är inte lätt, placerar man alla immigranter i en klass så är det säkerligen ännu mer skadligt då de skulle tappa alla möjligheter att få svenska kompisar. Således tror jag det är viktigt att man har en mix så att lärarna mäktar med och kan bedriva kvalitativ utbildning. Skolan handlar inte om kvantitet utan om kvalitet, detta verkar vi tyvärr ha glömt bort idag.
Utvisning till vilket land?
I många fall har barn flytt från ett land för att nå Sverige, resan har säkerligen varit lång genom en rad länder. Vi ska inte skicka några personer i döden, och det är viktigt att personen som utvisas utvisas till ett land där de kan tänka sig att bo. Således bör någon som flytt från Syrien och som fått avvisningsbelsut återvisas till t.ex. ett vänligtsinnat grannland. Vill personen istället ansöka till ett annat EU-land istället för ett närliggande land bör vi snabbt inom EU kunna kontrollera om möjligheten finns. Kanske känner personen någon som flyttat dit. Det är viktigt att detta sker med värdighet, personen i fråga har precis fått sitt liv krossat. I de fallen man saknar identitetshandlingar bör man undersöka vilka språk/dialekter personen talar och försöka bilda sig en uppfattning vart person kommer ifrån och sedan utvisa till vänligtsinnat grannland om det råder krig.