Under den senaste veckan har vi kunnat läsa om den svenska skribenten och författaren Katerina Janouch som blivit utsatt för ett oerhört medialt övergrepp. Janouch som mest är känd för sina artiklar om sexualupplysning, gjorde ett uttalande i tjeckisk tv där hon menade på att Sverige hade problem med migration. Detta resulterade i att Expressen och DN kontaktade hennes förlag Piratförlaget för att förhindra henne ge ut nya böcker, böcker som satt i sitt sammanhang inte kan länkas med hennes uttalanden . Den här veckan har vi även kunnat se bokhandlare dra in hennes böcker. När man ger sig på någons levebröd pga. dennes åsikter, där det dessutom finns substans i själva sakfrågan; kan man rimligen fråga om dessa tidningar och återförsäljare har en sund syn på demokrati och yttrandefrihet?
Lex Albert och Carl-Otto Bonnier
Blickar man tillbaka ca 100 år i historien valde Bonniers att ge ut dåtidens författare som stack ut näsan. Författaren August Strindberg utmanade inte bara dåtidens samhälle, han utmanade även sin egen förläggare Albert Bonnier. I sin bok Röda Rummet finns det ett kapitel som handlar om en ung författare som besökte en judisk förläggare vid namn Smith, ett kapitel med klara antisemitiska drag. Det som är intressant är att kapitlet egentligen gör karikatyr om Strindbergs egna första möte med sin egen förläggare, som utmålas som girigbuk; trots det valde alltså Bonniers att publicera boken. I Strindbergs bok Giftas framfördes även kritik mot det oscarianska (Oscar II) samhället, vilket ledde till att både förläggare och författare ställdes inför domstol för hädelse. Strindberg som var bosatt i Schweiz övertalades efter mycket om och men av Alberts son Carl-Otto att återvända till Sverige. Både Strindberg och Bonnier frikändes sedan, även om kritiken visserligen var stor. Tänk om dagens publicister agerat lika rakryggat som Albert och Carl-Otto Bonnier, dvs. försvarat yttrandefriheten istället för att aktivt begränsa den?
Förbjuden litteratur – En historisk varningssignal
Under Hitlerregimen i Nazityskland förbjöd Dr. Göbbels propagandaministerium många böcker, som dels kritiserade regimen; eller var skrivna av judar. Man organiserade bokbål, där böcker från framstående författare och forskare brändes. I Leipzig välte man t.ex. statyer på tonsättaren Felix Mendelssohn för att han var av judisk börd (han hade f.ö. konverterat och lagt till det kristna efternamnet Bartholdy senare i livet). Tittar man på den kommunistiska eran hittar man liknande mönster där författare som motsatte sig socialismen förbjöds eller råkade illa ut. Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyn är t.ex. ett exempel på någon som råkade illa ut. Hur välmående är vår demokrati när man istället för vapenkraft aktivt använder marknadskraft för att stoppa någon från att ge ut sina böcker? Finns det något som säger att den ena kraften skulle vara mer legitim än den andre?
Migrationspolitiken – Den rent sakliga diskussionen
Dagens problematik är att vi inte längre diskuterar migration akademiskt, istället har vi fått en massa kulturtyckare på t.ex. DN Debatt som “tycker”. Inom den akademiska världen är det tvärt om, där är det agendasättaren (dvs. politikerna) som är skyldiga svaret på lösningarna; inte den som opponerar. Således bör alla politiker som på något vis för fram idéer om öppna gränser vara svaret skyldiga HUR dessa personer ska integreras. Vart ska t.ex. alla anställas? Vilka företag efterfrågar dem? Rimligen bör t.ex. centerns idéer om öppna gränser ställas mot välrenommerade akademiker som Tino Sanadaji, Hans Rosling och Jan Tullberg som framfört rent saklig kritik. Situationen är dessutom motsägelsefull när företagen inte efterfrågar den lågutbildade arbetskraft som kommer hit, och politiker som aldrig haft ett hederligt arbete talar sig varma om “jobbskapande politik” eller “nybyggaranda”. Man tycks helt ha fått om bakfoten att entreprenörer skapar riktiga arbeten, inte politiker. Rimligen förstår många politiker inte heller att marknadskrafterna gör sig gällande när man ska anställa någon, när företagare betalar låga löner som i övrigt är subventionerade handlar det om att utbud och efterfrågan sätter marknadspris; dvs. inte rasistiska strukturer. Har man ett högt utbud på billig outbildad arbetskraft (dvs. många som kommer hit utan kvalifikationer), som få eller inga företag efterfrågar kommer marknadspriset (dvs. lönen) bli väldigt lågt. Det är denna ekvation Annie Lööf och hennes meningsfränder behöver ge svar på, hur har man egentligen tänkt sig? När Lööf istället pratar sig varm om högutbildade läkare, tandläkare är det därför viktigt att journalister leder tillbaka ämnet på okvalificerad arbetskraft, eftersom att den lilla delen höga akademiker faktiskt får jobb; och knappast utgör ett problem kring integrationen.
När politikerna inte förstår betydelsen av ordet “ansvar”, och inte heller ger rimliga svar på hur man antingen ökar efterfrågan eller minskar utbudet för att nå jämvikt (dvs. fungerande migration); kommer man bygga på utanförskapet. Detta är inte rasism, det är logisk slutledningsförmåga av väldigt grundläggande ekonomiska teorier. När Expressen och DN försöker skada en debattör ekonomiskt, istället för att faktiskt rent sakligt erbjuda lösningar på att våra förorter brinner varje natt; agerar man inte längre på den demokratiska planhalvan. Är det någon som bör bojkottas är det medier som inte respekterar yttrandefrihet eller tryckfrihetsförordning, inte författaren som med mod säger obekväma sanningar.