Idag finns det en ideologisk skiljelinje i hur mycket staten bör äga, borgerligheten vill gärna sälja ut medan de röda vill hålla på våra tillgångar. Kanske bör Sverige tillämpa en ny dogm på detta område, nämligen att staten endast äger företag som ger en hög avkastning eller som spås en lysande framtid (late bloomer etc.). Alliansen talade t.ex. mycket om att staten inte bör äga spritfabriker för att legitimera sin utförsäljning av Vin och Sprit AB. Argumentet i sig lät bra, det blev dessutom svårt att få medhåll för en eventuell motståndslinje; ”Jodå staten bör äga spritfabriker”; särskilt i Sverige där vi åtminstone tidigare har haft en stark nykterhetsrörelse. Men faktum är att detta var knappast särskilt lyckat.
Synen på en ansvarstagande regering
Alliansen valde att amortera på Sveriges statsskuld av kapital som kom in från försäljningen, och framstod i samband med det som ”ansvarstagande”. En resultaträkning består av två saker, intäkter och kostnader. I landets fall är alltså aktieutdelningar en intäkt, och ränta på statsskulden är en kostnad. Reflekterar man på ämnet kan man fråga sig hur ansvarstagande det är att matcha en stadig hög intäkt mot en kostnad? Mer ansvarstagande hade kanske varit att dra ner på konsumtionen (dvs. andra kostnader), och således spara in de miljarderna man velat amortera med. En annan strategi hade kunnat bestå i att amortera med utdelningarna varje år. För att göra detta ännu mer begripligt kan man tänka sig ett avsnitt av Lyxfällan där någon konsumerar över sina tillgångar. Hur klokt är det att inleda med att sälja av någons aktier, vars utdelning personen kan leva på; för att personen är i skuld? Är det inte mer ansvarstagande att börja med att byta till en billigare lägenhet och sluta köpa saker på kredit och amortera med insparat kapital? Det långsiktiga sparandet (dvs. aktierna) är kanske något som ska användas om det inte finns något alternativ annat kvar? Således kan man rimligen fråga sig hur ansvarstagande regeringen verkligen var när de genomförde denna utförsäljning.
”Investera i välfärden”
Fördelen med att äga företag innebär som sagt att man kan sälja dem i en händelse av kris, men deras utdelningar kan i normaltillstånd bidra till ett lands konsumtion (eller investeringar). I Grekland vet man allt om ämnet, man har levt med ekonomisk kris i snart tio år. Där har man levt på lånade pengar och har således inget annat val än att sänka sin konsumtion och sälja statliga tillgångar. Vad många idag inte tycks inse är att vi i Sverige matas med rena skrönor från våra politiker, det kanske vanligaste är ”investera i välfärden”. En investering innebär att man placerar kapital för att på sikt få avkastning, dvs. erhålla pengar tillbaka. De som talar om “investera i välfärden” menar alltså i praktiken ”konsumera i välfärden”, något som Grekland också vet allt om, man har t.ex. haft pensionsåldrar väl under EU-snittet. Just nu råder brinnande högkonjunktur i Sverige, samtidigt lånar Sverige pengar utomlands för att ha råd med vår politik. Kostnaderna för asylmottagningen har t.ex. ökat till den grad att den är betydligt större än vår försvarsmakt. Om vi inte har råd med denna expansiva politik i högkonjunktur hur ser det då ut i lågkonjunktur? Tittar man på migrationspolitik, oavsett om man är för eller emot, handlar den också om konsumtion istället för investering (vilket även här blir missvisande när det flitigt används i debatten). Detta blir tydligt när endast ca 40% har jobb efter tio år i landet, eftersom att många som kommer hit inte kan matchats mot den tuffa svenska arbetsmarknaden (alltså inte arbeten/traineetjänster som staten finansierar och som också således är ”konsumtion”). Hade vi istället haft endast arbetskraftsinvandring dvs. där marknaden efterfrågar någons kvalifikationer utomlands hade man kunnat tala om investering då personen genererar skatt från och med dag ett. För ordningens skull kan man också nämna att köp av utbildning (skolgång), sjukvårdstjänster (sjukhus), äldrevård etc. är att i ekonomisk mening betrakta som konsumtion och inte investering. Dock kan ju en frisk välutbildad människa generera skatt vilket gör att dessa kostnader är legitima och självklara i den svenska modellen.
Ekonomi och rationalitet måste styra på finansdepartementet
”Den som är satt i skuld är icke fri” sa Göran Persson när han sanerade svensk ekonomi på nittiotalet, bland annat ”lånade” (eller stal då ingen återbetalning har skett) han 260 miljarder från landets pensionärer. Man kan ju fråga sig om landets pensionärer hade haft så låga pensioner som några ynka tusenlappar om han istället valt att fokusera på att minska kostnadssidan? Idag talar vi mycket om Svensk modell och hur viktig den är och varit, men sällan att den uppstod i samband med en skyhög export efter andra världskriget då vi haft vår industri intakt. Med en hög konkurrens blir det tuffare att exportera varor, och således måste den svenska modellen anpassas efter hur intäktssidan (t.ex. export) ser ut. Detta blir särskilt viktigt då det kan innebära ett högt pris för den individ som ifrågasätter de otroligt höga migrationskostnaderna. Däremot kan man fråga sig om det verkligen är rimligt att vi betalar mer för vår migration jmf. med rikets försvar, finns det något annat land i världen som gör samma aktiva prioritering? Om vi nu inte kan ifrågasätta denna post måste vi fortfarande ha en budget i balans, dvs. inte låna för konsumtion. Detta måste i någon mån vara en rimlig beskrivning av en ansvarsfull finansministers synsätt. Dessutom är det rimligt att samma finansminister har tillräckligt med civilkurage att kommunicera varför man måste strama åt finanserna (t.ex. öka skatten om 5000 kr / medborgare / månad för att finansiera vår internationella solidaritet), om man lever över sina tillgångar; att göra motsatsen (dvs. fortsätta låna pengar för konsumtion) är inte att betrakta som ansvarsfullt. Snarare är det oansvarigt att skicka räkningen till sina barn och barnbarn.
Det kan som sagt aldrig vara en lösning att låna pengar för konsumtion, således återstår antingen att höja skatten eller skära i välfärden (dvs. minska kostnaderna). Dessutom bör man hålla i de företag som ger hög avkastning (kassako) eller har potential att ge hög avkastning (late bloomers).