När vi gång på gång läser att SAS har problem måste vi ställa oss frågan hur väl ett flygbolag fungerar som har staten som ägare? För det första tåls det att fråga vilken kompetensbank ett flygbolag har med trötta politiker som ägare, där få haft riktiga arbeten? För det andra tåls det att fråga hur hårt ett flygbolag arbetar med konkurrenskraft när man vet att det finns skattepengar att skjuta till i dåliga tider? För det tredje tåls det att fråga om en stat ska ta av sjukvårds- eller skolpengar för att stoppa in i ett olönsamt flygbolag? När Wallenbergarna ca 6,5% och Finansministern ca 14,8 % som utöver den danska staten 14,6% är de största ägarna bråkar om vem som ska stoppa in pengar, tåls det att fråga hur väl ett företag fungerar där ingen storägare vill ta eget ansvar? Tyvärr är bilden inte ovanlig för företag som har så många ägare att ägarnas roll i praktiken spelat ut sin roll; det finns nämligen ingen tydlig ansvarig.
Ett flygplan som är för tungt lyfter inte…
SAS problem tycks sedan länge handla om att kostnaderna är för stora i relation till intäkterna, dels har man åtminstone historiskt haft äldre plan som inte varit lika bränslesnåla som lågprisbolagens senare modeller; dels har man dessutom haft höga personalkostnader. Precis som lönerna för politiker och tjänstemän som ständigt tycks stiga ligger snittlönen för en pilot på 93 000 kr, ändå går man i strejk och får människors sympatier? När bolaget samtidigt har hela 159 plan tåls det att fråga om alla är lönsamma, Skandinavien är inte världens största marknad. Precis som med allt annat är det kanske inte ekonomiskt hållbart att ha dyra personalkostnader, vilket är tydligt om man tittar i företagets ekonomiska rapporter. Personalkostnaderna är på ett år högre än vad man värderar sina flygplan till, och uppgår till ca 25 % av intäkterna. Flygbränslet ligger på ungefär samma nivå. Kanske borde SAS fundera på dynamiska avgångar där plantypen sätts efter hur många som köpt biljett, framförallt från mindre orter? Är det en helt orimlig tanke att tro att ett tiosittsigt plan är billigare i drift än ett för femtio passagerare?
Bolaget behöver rekonstrueras från grunden
Det är inte en helt otrolig tanke att flygbolaget är för stort för sitt eget bästa, man har helt enkelt för många anställda och flygplan som är för dyra. Ska SAS överleva på lång sikt måste man göra sig av med flygplan och sträckor som inte är lönsamma, man måste också mätta mun efter matsäck kring lönebilden. Äldre plan som inte genererar tillräcklig avkastning kommer att behöva säljas för att skapa tillräckligt kapital för nyinvesteringar som behöver göras. Är det rimligt att en VD för ett förlusttyngt flygbolag lyfter 11 miljoner kronor? Är det en helt otrolig tanke att någon med brinnande engagemang och nya idéer går att hitta för 2 miljoner, med ytterligare 1 miljon i bonus om man faktiskt går med vinst? Vilken teknikintresserad entreprenörsådrad individ hade tackat nej till det?
Återigen Moral Hazard
Så länge SAS ägs av politiker som inte förstår sig på företagande kommer man fortsätta låta kostnaderna öka eftersom man vet att man är försäkrad, varken svenska eller danska staten kommer låta SAS gå i konkurs eftersom man är “To big to fail”; den typen av relation till sina ägare är f.ö. minst sagt skadlig. Än mer skadligt blir det i coronatider eftersom man skyller problemen på sjukdomen, SAS problem började dock långt innan dess; man har problem i själva företagsstrukturen. Därför behövs det nya ägare som inte har sentimentala tankar utan börjar driva företaget affärsmässigt, det finns nämligen inga heliga kor om man vill vända utvecklingen utan silkeshandskarna måste av. Framförallt måste man kunna konkurrera genom lägre priser som speglar marknaden, en flygstol är i grund och botten en väldigt homogen vara dvs. olika företags utbud är ungefär detsamma om man reser ekonomiklass. Det är inte mer märkvärdigt än att åka taxi, bortsett från att utsikten och maten är lite bättre; principen är dock densamma. Kan man åka taxi billigt så väljer man det framför ett dyrare alternativ.
När företaget mer och mer utvecklas med politisk korrekt värde(av)grund och stigande löner utan att någon sätter ner foten så lever man på lånad tid, den ägare eller företagsledare som inte är villig att omstrukturera företaget trots strejkhot är därför en del av problemet. Att bolaget är statligt är tydligt, eftersom staten ständigt rekryterar människor som helt saknar relevanta erfarenheter. Tittar man på högavlönad nuvarande VD har han tidigare varit konsult, sedan höga positioner inom kapitalförvaltning för att sedan bli chef för ett försäkringsbolag; varav därifrån direkt gå in som VD på SAS. Vad vet en försäkringsrådgivare eller kapitalförvaltare om flygindustri eller ens försäljning? Den tidigare VD:n rekryterades med lång erfarenhet av matbranschen och ICA, är det konstigt att det går dåligt? Hur kan man ligga över 10 miljoner i lön och helt sakna erfarenhet av den bransch man ska leda och sedan hävda att det behövs för att hitta rätt kompetens (när man uppenbart sakar kompetens)? Svenska staten bör befria oss skattebetalare från detta ok, eftersom det kommer alltid finnas någon som vill flyga i norden; i framtiden får vi kanske ett sunt företag med stabila ägare som förstår sig på flygindustri? Ju fortare den tiden kommer, desto bättre!