Förslaget kan säkerligen låta radikalt, men funderar man två steg längre förstår alla att dessa statsbidrag måste upphöra; inte för att värna de rikaste utan de svagaste kommunerna. Socialism fungerar nämligen som en sil laddad med heroin. Alla har vi vänner, bekanta, barn eller kollegor som inte kan hantera pengar, dvs. när lönen kommer shoppas det och under månaden är kreditkortet räddningen. Tittar man därför på Lyxfällan är en återkommande ritual när man klipper kreditkorten, dvs. det familjen får i lön ska räcka till månadens slut. Samma sak behöver göras i landets 290 kommuner, eftersom när de fattiga blir giriga ökar istället lögnerna.
Att kunna göra en budget
Tittar man på många kommuner har de satsat på att ta emot migranter som de inledande åren gett bidrag, för att senare bli en kostnad. För alla som läst en grundläggande kurs i ekonomi eller bläddrat i barnboken Spara och Slösa vet att man ska räkna intäkter lågt och kostnader högt; i Sverige har man gjort tvärtom. Jämför man med klimatfrågan agerar man istället tvärtom, där är den värsta prognosen (dvs. jordens undergång) den som görs till absolut sanning; där den som ifrågasätter klimatförnekar. När ekonomer som Sandros Scocco går ut och skriver att massmigration kan vara positivt för ekonomin, har många vänsterledda kommuner svarat på ropen; tyvärr har man inte förstått att han analyserat på samma sätt som klimatalarmister men istället utgått från den bästa prognosen som inte speglat verkligheten. Båda frågorna är att likställa med religion där människor tror istället för att veta.
Att shoppa upp andras surt förvärvade pengar
Precis som “fear is the path to the dark side” enligt Master Yoda:s doktrin är girigheten vägen till socialismen, nämligen att göra anspråk på andras egendomar (den mest giriga av alla tankar). Lyssnar man därför på de kommuner med problem pratar alla om att man får för lite av statliga pengar eller de kommunala utjämningspengarna, man är enligt den giriga logiken “orättvist behandlad”. Ingen pratar om att man konsumerat skattebetalarnas pengar på saker man inte har råd med (genuspedagogik, migration, klimatalarmism, politiska konferenser i EU eller Stockholm, höga löner i offentlig sektor eller härliga viner). Vad är nyttan för kommuninvånarna med att skicka kommunalpolitiker till Bryssel på konferens? Utan precis som rädsla leder till den mörka sidan, leder slösaktig politik till girighet som sedan banar väg för att människor ser “orättvisor” att andra har det bättre (i kommuner som skött sin ekonomi); själva grundbulten till all form av socialism.
Socialism är som en sil heroin, och socialister är att likställa med knarkare
Den som tar heroin märker snabbt att man vill ha en injektion till, för varje injektion som tas försämras också utgångsläget då inre organ och ekonomin tar stryk. På samma sätt fungerar socialistisk skuldsättning, för varje krona som spenderas på fel saker ökar skuldbördan; och desto mer beroende blir man av knarksilen (bidragen) för att klara verksamheten. Precis som den som varit narkoman en längre tid slutar drivkrafterna att ta tag i sina problem, och dagens arbete handlar om att införskaffa nya droger; vilket är exakt samma som någon som är bidragsberoende. En bidragsberoende person är fullt upptagen med att söka nya bidrag, man hinner helt enkelt inte stå till arbetsmarknadens förfogande; och går man in i ett internetforum tycker alla att Försäkringskassan är det stora problemet (handläggaren var hemsk osv.). Ingen ser sitt eget ansvar till att man sitter där man sitter, vilket är precis som knarkaren. Girigheten är därför inte bara en språngbräda in till socialismen, det är också en språngbräda till passivitet och att människor blir helt beroende av staten (dvs. knarklangaren) istället för att vara fria.
Tittar man på kommuner som Staffanstorp och Sölvesborg kan de kosta på sig att publicera trevliga reklamfilmer som gör att människor vill flytta dit, deras kommuninvånare lever nämligen i frihet i förhållande till kommunen. Man vill bo där för att kommunerna är fantastiska platser, samma känsla kan inte Bengtsfors kosta på sig som tvingas lägga ner sina sociala verksamheter för samhällets mest utsatta. Därför måste man sluta betala bidrag till fattiga kommuner, för problemet handlar inte om att bidragen är för små utan att ex. Bengtsfors politiker gör av med pengar de inte har.
När deras invånare inte förstår att deras egna politiker skjuter dem i sank måste man därför få till skiften så att partier som inte förbrukar skattepengar likt toapapper kommer i majoritet. Det kan endast göras om politikerna ställs till ansvar, och det kommer inte att ske så länge dessa kräver mer och mer bidrag av de kommuner som fortfarande har överskott. Det är dessutom fel att kommuner som tänker rätt ska tvingas betala för kommuner som hanterar pengar lika effektivt som en 5-åring i en godisbutik; varför ska Staffanstorp och Sölvesborg betala för andra kommuners genussatsningar när de själva aldrig skulle komma på tanken? Varje kommun behöver bli ansvariga för sin egen ekonomi, och i de fall man inte kan försörja sig får man istället gå samman med en annan kommun och dela på administrationen. Att dränera kommuner som fortfarande står på egna ben, utifrån en socialistisk jämställdhet; är lika effektivt som en knarkare som tar mer knark för att bli drogfri.