Strunta i Nobelcentret och ge istället alla pensionärer värdig mat

Vilka är det egentligen som vill riva det kungliga tullhuset och bygga ett Nobel Center på Blasieholmen? Det finns många som inte vill, en stor klick som inte bryr sig; men vilka tycker detta är en bra idé? Inte nog med att bygget ser ut som en skolåda i betong, är tänkt att uppföras i klassisk DDR-stil, tilltänkt placerat vid Stockholms inlopp, prisutdelaren (kungen/statschefen) är kritisk; ser det ut att bli en dyr historia för skattebetalarna. Idag har det konstaterats att svenska staten går in med 40 miljoner per år och Stockholm stad skjuter till ytterligare 20 miljoner, totalt 180 miljoner på 3 år. Samtidigt serverar många av landets äldreboenden mat som vi inte ens skulle servera våra hundar. En regering och en “betongallians” (S+M+C) i Stockholms stadshus som gör den här typen av prioriteringar, när så pass många är kritiska, och landets pensionärer har det så pass illa bör skämmas ordentligt. Dessutom sitter ingen i sjön, det populära Nobelmuseet finns idag i samma hus som Svenska Akademien i gamla stan.

Lex Deutschland
Det finns flera aspekter att kritisera rörande denna vedervärdiga tilltänkta koloss. För det första bör man inte riva vackra byggnader från 1800-talet, för det andra bör viktiga nya byggnader vara estetiskt tilltalande dvs. någon form av långsiktigt skönhets perspektiv bör eftersträvas. I Tyskland försöker man i någon mening göra upp med kommunismens oerhörda övergrepp på efterkrigets Östtyskland, inte minst på statsbilden. I Dresden byggde man t.ex. nyligen upp den vackra Frauenkirche, (som visserligen förstördes av de allierades flygbombningar i andra världens slutskede) och i Berlin återuppbygger man det vackra Berlin Stadtschloss efter att dåvarande Östtyska ledaren Walter Ulbricht lät spränga det 1950. Paradoxalt nog sprängdes det för att ge plats åt “Palast der republik” (vilket knappast hade några likheter med ett palats), en byggnad i klassisk DDR-stil som i estetik och storlek i många hänseenden liknar vårt (eller ja deras…) tilltänkta Nobel Center. I Sverige gör vi alltså tvärt om, vi river vackra byggnader och bygger skolådor i klassisk DDR-stil, i Tyskland river man skolådor i klassisk DDR-sil och återuppbygger vackra byggnader.
Wie sind das gewinner, Schweden oder Deutschland? 

Politisk byråkrati – Den största kolossen
Dagens problem är att politisk framgång mäts i hur mycket pengar man kan slösa, dessutom är det personer som aldrig genererat staten en krona som öppnar portmonnän. Har man aldrig sett hur svårt det är för ett företag att dra in 180 miljoner eftersom man arbetat partipolitiskt förstår man inte att detta är mycket pengar. Har man aldrig ätit den “föda” som håller liv i pensionärerna på äldreboenden, väljer man alltså att prioritera så här snett. Därför hör man också dessa figurer tala sig varma om skattehöjningar, de saknar nämligen kontakt med vanligt folk och betraktar dessa som en outtömlig resurs. Istället hör man ofta politiker som “vill vara med och påverka”, riktigt vad man vill påverka framgår inte; man har inga egna idéer utan man kandiderar istället till knapptryckare. Dessa politiker bör man som väljare inte rösta på, de eftersträvar makt och tillför inte samhället några idéer. Denna typ av politiker blir också arga när Kungen (någon man inte kan hantera, vill ska uttala sig; än mindre debattera i sak) säger det folket tänker (än så länge har vi inte sett några folkliga demonstrationer med personer som vill bygga detta center utan endast folk som inte vill bygga). Därför handlar debatten om personer som “vill påverka” dvs. bygga ett Nobelcenter, förslag om andra platser i Solna eller vackra designer i barock/nyklassicism istället för klassisk DDR-stil tycks vara totalt ointressant; man ska vinna med sitt förslag oavsett om innehållet är bra eller inte. 

Möjligheten och förbättra för pensionärerna
Ofta hör man idag att det inte finns pengar. Leif Mannerström skrev t.ex. för några år sedan att riksdagsmatsalen borde servera det man serverar landets pensionärer för att få politiker att prioritera detta område, intresset är än så länge svalt. I Jönköping gjordes nyligen ett tappert försök där man framför tv-kamerorna provsmakade och tyckte att de äldres köttfärsbiffar var fantastiska, det vara bara det att de äldre fick pölsa den dagen.  Uppenbarligen finns det pengar för att säkra att de äldre får god och vällagad mat, men det kräver politisk vilja att prioritera rätt.

En politiker som sätter sitt eget storhetsvansinne framför hungriga pensionärer bör man fälla på valdagen, uppenbarligen finns det pengar; dessa bör därför användas på rätt sätt. En helt bortglömd aspekt är omtanken om Alfred Nobels minne. Hade Nobel verkligen velat ha en koloss i klassisk DDR-stil i Stockholms inlopp uppkallad efter sig, som dessutom många intellektuella och vettiga kulturpersonligheter kritiserat? Själv bodde han i en vacker herrgård, hade bostäder i både Paris och Italien; uppenbarligen låg betongen långt bort i de livsval han gjorde under sin livstid. Vad tror du?

Bonusbild på Palast der Republik