Vi är väldigt många svenskar som blir otroligt upprörda när Högsta domstolen skapar ett prejudikat att man inte ska utvisa grovt kriminella när de begått allvarliga brott. Dessutom har vi ett problem när en domare hellre klickar en känd journalist, än svarar hur man resonerat när man inte utvisar om man har chansen. Faktum är att ett rättssäkert samhälle bygger på transparens, dvs. att vi som medborgare kan ställa frågor till både politiker och domare hur dessa resonerar i olika frågor; något som inte längre existerar eftersom politiker och tjänstemän väldigt sällan vill svara på frågor. Hur kunde det bli så här? Vad kan vi göra åt det? Vem ska leda vårt land när politikerna saknar folkets förtroende? Är det troligt att statsminister Löfven (S) eller talmannen Norlén (M) har halva folkets förtroende, vilket de borde ha eftersom de är rikets nummer 3 respektive 2 (talmannen står högre i rang än statsministern)?
Vad var tanken med att ha demokrati?
Syftet med demokrati som vi känner den har handlat om att folket ska välja företrädare som ska föra deras talan, där dessa sedan försökt kompromissa till sig så mycket inflytande som möjligt. Att föra väljarnas talan, där dessa känner sig representerade har man varit dålig på; att skruva upp sina löner och förmåner till otroliga nivåer har man varit praktiskt taget världsledande på. Man har varit sin egen arbetsgivare och löneförhandlare, kanske är det därför Löfven år 2014 var världens 11:e bäst betalda regeringschef? När man för 100 år sedan valde de skarpaste individerna kunde dessa också ställa krav på vilka som skulle myndighetschefer. Men hur självständig kan en myndighetschef eller domare vara när det bygger på att man är vän med regeringen för att ens komma på tal att bli utnämnd? Kan man som domare utdöma hårdare straff om det sitter en vänsterregering, är det troligt att en sådan domare blir befordrad? Upplever svenska folket att vi har de absolut vassaste människorna i Sveriges riksdag och regering? Hur kan det komma sig att en stor del av landets ministrar saknar högre utbildning? Kan det vara så att våra partier översvämmats med människor som inte kan få vanliga jobb för att de inte håller måttet, och att de tack vare sitt antal kunnat kontrollera vem som istället fått vilket jobb inom politiken?
Sverige är ett ledarlöst land i praktiken
Hur många gånger har vi inte hört statsministern säga att han ska återkomma i viktiga frågor? Hur mycket har Löfven egentligen att säga till om, när det torde vara uppenbart för alla att han inte har mandat att uttala sig? Sedan regeringen Palme avskaffade 1809 års regeringsform är statschefen (kungen) numera en ceremoniell figur som vinkar och klipper band. Det betyder i praktiken att om en statsminister vanstyr, finns det ingen oberoende kraft som kan entlediga honom och utlysa nyval; utan istället får man vänta tills mandatperioden är slut. Talmannen som nominerar statsministern är oftast av samma parti som statsministern (Norlén är idag ett undantag), därför kan man praktiskt taget göra vad som helst så länge inte koalitionspartierna byter sida. I den gamla regeringsformen var regeringen ansvarig inför kungen, dvs. kungen bestämde inte men det var honom man rapporterade till. Därför blev det betydligt svårare att göra ett sämre jobb, eftersom det fanns en tydlig chef. Sannolikt var det därför inte så konstigt att Palme var så intresserad att rapportera till en 27-åring, varav man avskaffade kungens politiska makt för att få fritt spelrum. Uppenbart gick folket på retoriken kring att man som folkvald inte skulle behöva krusa för ett majestät, men vad blir konsekvensen när barnhemmets föreståndare röstas bort; hört talas om flugornas herre? När katten är borta dansar råttorna på bordet?
Sverige behöver en ny regeringsform
En domare i högsta domstolen som saknar förtroende hos folket, måste kunna bli befordrad till att sköta det ärorika uppdraget att sortera disken i personalmatsalen. Sverige behöver därför en regeringsform där man åter ger statschefen funktionen av att vara statschef, en person som säger att partier som sviker allt vad de gått till val på inte ges första möjlighet att bilda regering; utan någon som både samlar landet men ställer krav på våra politiker. Det är nämligen uppenbart för alla att vår trevliga talman är bättre på att äta kakor än att ställa krav på demokratisk dialog, hur många människor stödjer regeringen? Sverige behöver också en monark som entledigar riksdagsledamöter som framstår som både korrupta och rent kriminella, och som stannar kvar för att få del av en livstids försörjning. Kungen bör även överta möjligheten till benådningen av livstidsdomar från Örebro tingsrätt, han står nämligen utanför det demokratiska systemet.
Tittar vi på vår kung Carl XVI Gustaf, vår drottning Silvia, vår kronprinsessa Victoria är det tydligt att det är människor som förenar människor över politiska gränser; det är människor som är genuint omtyckta och vördade av svenska folket. Det finns inte någon politiker som ens i sina bästa glansdagar kommer i närheten av det förtroende kungafamiljen åtnjuter, det finns däremot många politiker, tjänstemän och domare som totalt saknar förtroende hos folket. Sverige behöver en ny konstitution där vi åter får en statschef värdig namnet, låt oss därför ta det bästa av 1809 års regeringsform och återge monarken möjlighet att nominera statsminister och utse domare; samtidigt som regeringen rapporterar till statschefen. Sverige behöver skriva sagan om konungens återkomst, ty demokratin har fullständigt havererat i och med 1973 års regeringsform som gett korrupta individer fritt spelrum att göra vad de vill för att de inte kan avsättas.
Så länge monarki fungerar och man har duktiga engagerade människor som monarker, är ett sånt system många gånger bättre än att ge korrupta politiker carte blanche. Skulle man i framtiden få en monark som inte kan sköta riket, kan man också avsätta en monark som inte gör ett bra arbete (vilket skedde senast med Gustav III:s son Gustav IV Adolf). Gör kungen till kung igen, han är sannolikt den enda som kan rädda Sverige.
Länge leve konungariket Sverige!