I dagarna har Kulturhuset i Stockholm valt att placera en krökt flaggstång med svenska flaggan mitt på Sergels Torg (även kallat “Plattan”), Stockholms kanske mest centrala plats. Det är uppenbart att många människor runt om i vårt land finner skändningen (bisarrt kallad “Du gamla du fria”) djupt respektlös. Flaggor oavsett nationalitet ska behandlas respektfullt eftersom de representerar något större än den bit tyg de målats på, Sverige behöver åter en flagglag värd namnet. Det är av största vikt att konstnärer får uttrycka sig fritt, men när dessa väljer att skända den kanske mest svenska av symboler behöver man inte upplåta landets mest centrala plats för utställning; vad är det för fel på konstnärens egen bakgård?
Politiker med civilkurage
“Det är både olämpligt och osmakligt att Sergels torg flaggar med svenska flaggan på en krökt stång. Är det så vi vill marknadsföra vårt land för besökare, nyanlända och våra egna medborgare? Tvärtom ska vi vara stolta över vår flagga och de värden som den associeras med” Erik Slottner, gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholm, i ett pressmeddelande.
Sverige, världens mest oikofobiska land
Den brittiska filosofen myntade för ett antal år sedan begreppet “oikofobi”, vilket betyder att man har fobi för sin egen kultur som man aktivt förnekar eller nedvärderar; istället hyllar man andras. Det är därför inte helt otroligt att Sverige är enda landet i världen där man i kulturens namn tillåter flaggskändning i huvudstadens centralaste del. I Sverige finns det också många tyckare som ägnat sig hårt att påstå att det är “spännande” att utmana alla vackra och kärleksfulla traditioner som vi värderar (skriver man “folk” ifrågasätter genast samma grupp vilka det svenska folket egentligen är?). Vi var många som var upprörda när SVT placerade en rapp mitt i ett luciatåg, vissa debattörer menade på att känslorna inte var rättfärdigade då Lucia var italienska. Uppenbart förstår inte dessa oikofober att svenska traditioner kan ha utländskt ursprung, det gör dem inte mindre svenska. Det är fullständigt naturligt att känna sorg när olika institutioner väljer att skända eller förnedra alla oss som uppskattar svensk kultur.
Hur har den krökta flaggstången placerats på Sergels Torg?
Det s.k. “konstverket” ställdes i fjol ut i Göteborg, och har i år flyttats till Stockholm. För att reda ut hur detta skett ringde Oberoende Förnuft Stockholms stadshus där man särskilt satt upp ett nummer och mailadress för den misstänka anstormningen av upprörda landsmän. Tvärtom från vad som påståtts i sociala medier är det inte politiker (socialdemokratin) som klubbat beslutet om att placera flaggan på Sergels Torg, beslutet ligger helt på det konstnärliga ledarskapet i Kulturhuset. Politikerna har däremot uttryckt en önskan att kultur inte bara ska ställas ut inom Kulturhusets egna väggar, utan att man även ska nyttja Sergels Torg. Konstnärliga ledaren Wirfält och design- och modechefen Ericsson Wärn har således haft något som kan liknas vid carte blanche att placera vad de vill på den aktuella platsen; uppenbart gör Oberoende Förnuft och Kulturhusets ledning olika bedömningar i vad som är konst.
Sveriges kanske bästa annonspelare för Sverigedemokraterna
När upphovsmannen bakom kreationen påstår sig älska sitt land kan man fråga sig hur denne egentligen resonerar? Om vi bortser från alla turister som undrar vad vi pysslar med, måste vi fråga oss vad konsekvenserna blir av flaggskändning på första parkett? Det är högst troligt att pendeln slår tillbaka när friheter utmanas, eftersom vi i hög grad lever med frihet under ansvar. Personer som tycker det här är väldigt fel kommer således i högre grad rösta på partier som på ett eller annat sätt värnar svenska traditioner och kultur, för att i någon mening i framtiden “räta upp flaggstången”. Fenomenet är egentligen inte speciellt svenskt, betraktar man de amerikanska presidentvalen är det uppenbart att motkrafter efterträtt varandra de senaste valen. Obamas “Change” var ett svar på Bush 43 krigsretorik, och Trumps “Make america great again” bygger på en återgång till traditionella värderingar som kanske prioriterats ner under Obamas mer liberala inriktning.
Sverige behöver en flagglag som förutom att stipulera flaggans utformning värnar dess integritet. Förutom att införa påföljder för flaggskändning bör man även återinföra tider när man flaggar och när man hissar vimpeln, man har exempelvis inte flaggan hissad efter solnedgång. Kanske bör det kunna göras specifika undantag om flaggan är upplyst, eftersom effekten ändå är att betrakta som estetiskt tilltalande under månens sken. Rimligen bör även vanliga människor kunna påverka att s.k. “konstverk” som verkligen sårar stora delar av befolkningen inte placeras på allt för offentliga platser, dagens system där Kulturhuset kan “härja fritt” kan knappast bedömas som fungerande. Politiker bör inte lägga sig i vilken konst som tillåts eftersom självcensuren i samhället redan blivit påtaglig i denna kategori, därför bör istället vanliga människor ges större möjlighet att påverka och framförallt att freda våra nationella symboler; när konstnärliga chefer tycker dessa ska placeras på samhällets mest centrala platser.