Vackra Istanbul i solnedgång www.pixabay.com

Fornuft_ingress1Det har gått ca 22 år sedan vi blev medlemmar i EU, ett samarbete som tidigare varit väldigt välmående; men som idag har problem. Kanske har den Europeiska utvecklingen gått för fort, kanske har unionen fått växtvärk? Mest sannolikt har det funnits en kultur att inte kritisera, eller ta kritik på allvar, vilket resulterat i missade skyddsmekanismer när man bildat nya institutioner. I de svaga ekonomierna i söder har en stor del av problemen handlat om att många lånat pengar för konsumtion, till samma låga räntekostnad som Tyskland. Grundproblematiken har handlat om att EU vid sitt grundande bestått av länder som varit väldigt lika både kulturellt och ekonomiskt, idag har de kulturella skillnaderna ökat desto fler som gått med. Olika länder med stora skillnader av ekonomisk status behöver hanteras olika. Det säger sig självt att det är mindre genomtänkt att låna ut 10 miljoner till någon som saknar säkerhet men gärna vill köpa ett hus, endast för att vederbörandes granne har en bra inkomst. Det faktum att man inte reglerat ordentligt har lätt till att många länder gjort flera dåliga ekonomiska val, endast för att de haft möjlighet. Dessutom ger demokrati upphov till systemfel eftersom politiker utfärdar dyra vallöften, endast för att vinna röster. Redaktionen är dock för demokrati, men systemfelet tåls att påpekas. Få väljare har tillräckligt mycket kunskap, eller ryggrad att rösta för försämrade ekonomiska villkor, även om det skulle vara det bästa för landet. Istället har många länder blivit kraftigt skuldsatta pga. man spenderat över sina tillgångar, dessutom har i princip alla av EU:s större industriländer över 60 % belåning av BNP (alla tjänster och varor som säljs inom ett land på ett år) som förövrigt är EU:s gräns (Sverige har 42%).


Fördelarna med egen valuta

Vi var nog många som valde att rösta för Euron för några år sedan, i princip alla större partier satte sin tilltro till den nya valutan (visserligen hade den teoretiska valutan ECU:n funnits sedan 70-talet); hur mycket förstod vi vanliga väljare oss på detta? Förmodligen inte mycket, många röstade efter vad våra politiska ledare sa åt oss att göra. Idag kan vi vara väldigt tacksamma att vi valt att stanna kvar med våra kronor, det har tjänat oss väl. En viktig strategisk fördel med egen valuta är att man i händelse av en ekonomisk kris kan ta kontroll över kursen och skriva ner valutan för att få igång exporten. Grekland saknar denna möjlighet, då t.ex. Tyskland inte skulle kunna tänka sig att sänka värdet på euron. I den situationen återstår bara att höja skatten eller sälja statliga tillgångar (det vi kallar privatisera), för att undvika statsbankrutt. Man kan alltså konstatera att en egen valuta ger oss ett vapen till att besegra en finanskris, visserligen kommer våra priser att variera som export/import land så länge vi har en egen rörlig växelkurs; men kanske är det en rimlig uppoffring? Dagens problem handlar precis som tidigare att olika länder har olika förutsättningar.


Turkiet-frågan

Vårt medlemskap har tjänat oss väl, men det är uppenbart att EU 2016 är allt annat än välmående. Senaste veckorna står det klart att Turkiet, 79 miljoner medborgare, och kandidatland till EU vill ha ett snabbspår till medlemskap. Turkiet 2016 verkar inte heller vara speciellt välmående, regeringen Erdogan har nyligen slagit igen tidningar och den auktoritära manteln är idag tydligt förknippat med ledarskapet. Nu verkar många länder i mellersta östern sakna respekt för sina ledare om dessa saknar auktoritära drag, således är det kanske en nödvändighet för att behålla stabilitet (tanken tåls åtminstone att tänka på)? Hur som helst är Turkiet ett land som står långt bort från den Europeiska kulturen, dessutom befinner man sig i en krigsliknande situation med både kurder och Ryssland. Dessutom skiljer sig den ekonomiska statusen för enskilda medborgare stort jämfört med väst, enligt våra uppgifter tjänar en turk ungefär en tredjedel av en vanlig europé. Visserligen får nu Grekland återsända alla flyktingar tillbaka till Turkiet, men vad händer med de 79 miljoner turkarna som kanske vill höja sina löner i väst? Med veckans avtal kan de alltså utan visum resa fritt till Europa, man kan verkligen fråga sig hur klokt detta är. Nu bör man även tillägga att Turkarna hade aldrig fått asyl i detta läge, då landet ändå betraktas som säkert. Utgångspunkten grundar sig alltså helt i olikheten av ekonomisk status på capita nivå. 


Hur bör vi se på Turkiet-frågan?

Väljer man att tillåta att Turkiet erhåller medlemskap för att inte släppa in miljoner flyktingar är EU otroligt svagt, enkelt uttryckt handlar det om en europeisk kapitulation av Turkisk utpressning. En union som släpper in stater i krig, pga. utpressning bör Sverige begära utträde från. Vi kan inte tillåta att andra stater framgångsrikt förhandlar med kniven mot strupen mot övriga EU-stater. Det strider mot allt vad ett Europeiskt samarbete ska handla om. Grundtanken med EU måste vara att någorlunda likvärdiga och kulturellt likasinnade länder gemensamt ansvarar för säkerhet, handel, rättssystem, banksystem m.m. genom samarbete och regelförenkling. Idag har utvecklingen gått åt ett annat håll. När EU:s yttre gränser, Schengensamarbetet, kvotflyktingssystemet och Dublinförordningen har fallit i praktiken, är det helt rätt att återta kontrollen över våra gränser. Kanske borde vi undersöka möjligheterna att lämna EU men fortsätta vara del av frihandelsområdet EES?  Tanken tåls att fundera på även hos borgerligheten. Uppenbarligen klarar sig våra nordiska grannar Island och Norge väldigt bra, Island drog till och med tillbaka sin ansökan 2013. Dessutom är risken stor att Storbritannien lämnar, vilket varit en av våra viktigaste allierade inom unionen.

De som en gång i tiden var mot ett EU-medlemskap har idag blivit dess försvarare
Ironiskt nog hör man idag t.ex. miljöpartister och vänsterpartister tala sig varma om EU och asylfrågor. Så här lät det 1994, hur väl höll egentligen argumenten? Man kan ju fundera hur dessa grupper resonerar idag kring EU? Uppenbarligen finns det många gröna och röda kamrater som är väldigt EU-vänliga.

 

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook