Vi pratar ofta om demokrati, där man idag gått så långt att allt som inte är vänsterliberalistisk värdegrund med offerkultur och politisk korrekthet är att betrakta som anti-demokrati. Men hur demokratiskt är egentligen Sverige? Kan vi verkligen klappa oss för bröstet och påstå att de regeringar som avlöst varandra de senaste tio åren varit demokratiska? Demokrati handlar nämligen om att följa folkviljan, inte bekänna sig vid någon värdegrund (politisk bibel); utan att den regeringsmakt som besitter regeringsmakten faktiskt speglar hur folk röstat. När Stefan Löfven tog emot världsmästarna Tre Kronor på Sergelstorg och blev utbuad tåls det att fråga om så hade skett om han var demokratiskt tillsatt; dvs. hade haft mer än varannan sympatisör i publiken? I den här artikeln ska vi gå igenom de senaste valen och visa varför Sverige inte haft en demokratisk regering sedan hösten 2010.
Valet 2006
Blickar man tillbaka till Reinfeldts första regeringsperiod handlade det om fyra Allianspartier som i valet 2006 enades om att gå till val tillsammans, man lyckades också bilda en majoritetsregering i koalition som representerade mer än hälften av svenska väljarna; därför var den demokratiskt förankrad.
Valet 2010
När SD kom in 2010 valde Alliansen som gick från majoritet till minoritet att fullständigt ignorera faktum och istället göra upp med Miljöpartiet, även om deras väljare inte ville ha den extrema flyktingpolitiken som MP företrädde; konsekvenser och siffror som man också mörkade i media. Ska man tolka det demokratiska utfallet i valet 2010 var det att människor efterfrågade en Allianspolitik (M gick fram nästan 4 %) men med minskad invandring, Socialdemokraterna med Sahlin i spetsen backade med 4,4 % dvs. ingen vettig människa skulle göra analysen att dessa vann valet. När MP gick fram ca 2 % av socialdemokratiska röster är det också svårt att dra slutsatsen att svenska folket ville att dessa skulle samarbeta med Alliansen, snarare föredrog människor Wetterstrand och Eriksson framför Sahlin. Alliansen med stöd av MP saknade alltså demokratisk – folklig förankring utan man ville se en minskad invandring.
Valet 2014
Vandrar vi fram fyra år gick S fram med 0,35 % och SD plockade ytterligare 7 % av allianspartierna varav 6,74 av Moderaterna. SD var tydliga med att de i högre grad föredrog Alliansen framför vänsterpartierna dvs. det fanns fortfarande en majoritet som INTE föredrog Stefan Löfven utan Fredrik Reinfeldt. Ändå valde M och Alliansen att lämna ifrån sig regeringsmakten, och istället ingå en Decemberöverenskommelse som innebar att om Allianspartierna kunde nå majoritet skulle de lägga ner sina röster, den kanske mest antidemokratiska överenskommelse sedan monarkerna var enväldiga. Det fick den här skribenten att lämna Moderaterna och Borgerliga Förnuft blev Oberoende Förnuft. Regeringen Löfven kunde tillträda för att Alliansen lade ner sina röster, men fick snabbt problem när Alliansens budget gick igenom när SD stödde den. Riksdagens majoritet, folkviljan ville nämligen inte ha en socialistisk regering vilket alltså blev starten på att man istället lade ner sina röster i praktiskt taget alla frågor. Något som 3 år senare, 2017, ledde till att Löfven blev utbuad på Sergels torg; människorna i publiken ville nämligen ha en Allians+SD-politik. Efter att KD fällt Decemberöverenskommelsen gick de forna Allianspartierna in i något den här redaktionen beskrev som D.Ö 2.0, dvs att partierna gick fram splittrat; Allianspartierna försökte alltså inte formera majoriteter utan det hette att man ”stod upp för sin egen politik”. Poängen var dock samma, vänstern fick igenom sin politik och väljarkåren grundlurades.
Valet 2018
Efter fyra år med Löfven I röstades regeringen ner när talmannen Norlén (M) efter valet prövade riksdagens förtroende för statsministern. Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) ville då bilda en minoritetsregering där dessa skulle söka stöd genom att förhandla med L,C och i hemlighet förankra sin politik med SD. Bara att Norlén (M) kunde utses till talman berodde på att Alliansen + SD stödde honom, återigen ett tecken på vart riksdagens sanna majoritet, folkviljan befann sig. En konstellation som fortfarande var omöjlig då Lööf (C) och Björklund (L) istället bytte block och svek sina väljare (de hade lovat att stötta Kristersson (M)), och skapade Januariavtalet dvs. den oheliga allians som styrde Sverige fram tills den 21 Juni 2021. Björklund fick även av Löfvén en fin utnämning som ny ambassadör i Rom, tjänster och gentjänster… Januariavtalet bestod i en blandning av liberala och socialistiska reformer, en mix som varken liberala eller socialistiska väljare röstat fram i valet 2018. Där man samtidigt skrev in en demokratividrig klausul om att Vänsterpartiet inte skulle få något inflytande. Ett avtal som fullständigt saknade all demokratisk legitimitet då inte en enda väljare röstat för ett sådant regeringsunderlag eller politisk mix.
Framtiden
Granskar man svensk inrikespolitik sedan 2010 är det svårt att hävda något annat än att det enda verkligen demokratiska partiet är Sverigedemokraterna, de har nämligen inte isolerat en stor del av väljarkåren eller lurat sina väljare hur de ska rösta; det deras väljare röstat för är den politik som drivits. Det kan inte bli mer demokratiskt än så. Utifrån ett demokratiskt perspektiv är det nu positivt att L väljer att ansluta sig till SD, KD och M som alltså kan diskutera med alla partier. C försöker inte längre vilseleda sina väljare genom att ljuga och påstå sig stödja M för att sedan stödja S; nu är man åtminstone tydlig med att man kan tänka sig göra upp med socialisterna. Sveriges väljarkår har inte röstat fram en socialistisk regering, de har inte givit riksdagen ett sådant mandat varken 2010, 2014, 2018 eller 2021. Snarare tappade vänsterpartierna hela 5,61 % i valet 2018 om man räknar in Feministiskt initiativ och representerar idag endast runt 40 %. Vill Sverige därför återigen bli en demokrati behöver C och L släppa fram en konservativ högerregering som minskar invandringen, där SD får genomslag för viktiga frågor samtidigt som dessa även driver igenom liberala reformer; det är det mandat som är demokratiskt förankrat i riksdagen i och med mandat givna 2018.
Centern bör för övrigt göra sig med Annie Lööf som kanske är den som gått längst i att manipulera bort svensk politik från demokrati, vilket också är orsaken att så många människor i skarpa ordalag visar sitt missförakt; vanligt folk är nämligen demokrater och tycker hennes maktambitioner är mycket motbjudande. Det handlar inte om att hon är kvinna (som annars är en populär analys), det handlar om hur hon agerat och lurat en stor del av väljarkåren under ganska många år.