Om det är något som kännetecknar svensk politik är det ansvarsfrihet, vem som helst som är vänster kan påstå vad som helst utan att någon faktiskt synar vad man säger. Pressen kallar sig gärna den tredje statsmakten, men handen på hjärtat, hur mycket kontrollerar den? Visst, någon politiker som köpt sex, skrivit sig i ett ruckel utan toalett, smitit från skatten eller haft taskig kvinnosyn är inga problem att hänga ut och fälla. Men de som verkligen bedrar hela samhället genom lögner och maktmissbruk, och verkligen vilseleder väljarkåren granskas aldrig. Ingen kommer ställa en kritisk fråga hur Magdalena Andersson ska ta bort parallellsamhällena, utan hon kan i en partiledardebatt dra en harang om välfärdssamhället och den lojala väljarkåren kommer inte tänka mer om det. Varför frågar ingen journalist hur hennes och Stefan Löfvens regering (vilket är densamma) lyckats under dessa åtta år? Har kriminaliteten, segregationen, utanförskapet och liknande faktorer någonstans i något område blivit till det bättre?
När Magdalena Andersson lovar att avskaffa parallellsamhällena är hon svaret skyldig… hur?
Precis som den som för fram en vetenskaplig teori måste bevisa att den är sann måste också en politiker stå till svars hur man tänker sig genomföra de mål man lovar väljarna. Precis som en teori inte är sann bara för att man framför den, måste det finnas en opposition som faktiskt granskar tankegången. I hög grad är den relativt för tyst i Sverige eftersom en regering som inte löser samhällets problem, utan förvärrar dem… faktiskt ökar i förtroende. En helt obegriplig utveckling, där vissa tunnelseende väljare tycks ha en tro att det kommer bli bättre; fast inga synliga framsteg görs. Ett fenomen som aldrig hade kunnat ske i ett välskött företag, eftersom dessa mäts i resultat istället för vilken “vision” man för fram. I regel är det siffror som gäller, inte semantik; det finns dock undantag även där som kommit att stämplats som bedragare.
Sverigedemokraterna och högern har många samlade förslag
Jämför man Socialdemokraternas ord, har högern istället förslag hur man faktiskt ska motarbeta parallellsamhällena. Förslag som många gånger hånas av personer som Per Bovlund i Miljöpartiet, eftersom man tycker det låter hemskt att genomföra midnattsräder mot utsatta områden; eller där militären kopplas in för att återupprätta svensk lag. Men om det faktiskt får bort vapen och knarkförsäljningen, vad har man då förlorat? Sverigedemokraterna driver exempelvis indragna bidrag till det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd efter att terrorforskare varnat för var dessa pengar går, vilket övriga högerpartier på sina håll inte helt accepterat; man är rädd för den sociala stigmatiseringen. Men om nu Magdalena Andersson ska avskaffa parallellsamhället, hur ska hon då göra det när hon inte vill strypa pengaflödet till exempelvis extrema organisationer; och inte vågar kraftigt begränsa välfärdsapparaten med all dess härlighet och förmåner?
En stressad mediekår som får svårare och svårare att tjäna pengar
När vi många gånger hör att media säljer färre tidningar, och att redaktion efter redaktion inte har råd att bedriva sin verksamhet utan tvingas varsla personal; måste man fundera på orsaken? Måste det vara så att det är ett hot mot demokratin att ingen köper tidningar, eller kan det vara så att människor har tröttnat på att läsa glädjereportage som försöker ge en alternativ och förskönande bild av verkligheten i förorten? Kan det vara så att man faktiskt vill läsa om problemen i samhället, utan att tvingas läsa dessa är “utmaningar” när det dagligen skjuts människor i praktiskt taget varenda svensk stad? Eller att man granskar de som för fram de mest orealistiska uttalandena, så att väljarna tydligt kan ta ställning om de utfästelser man gör faktiskt är realistiska; rimligen är det väl så en demokrati är tänkt att fungera?
När journalister går från att granska makten till att bli politiker ska man vara mycket skeptisk eftersom en sådan journalist sannolikt varit beroende av de man tidigare granskat. Detsamma gäller “oberoende” statliga tjänstemän som plötsligt står på valsedlar, hur oberoende har man egentligen varit? När lönerna stigit har vi fått en kultur där både media och tjänstemän inte längre är kritiska eller reflekterande, eftersom det kan få konsekvenser senare i karriären för de som kritiserar makten. Att som Richard Aschberg fälla skatteutskottets ordförande för att han framstår som att han fifflar till sig boendebidrag genom att skriva sig i ett ruckel på landet gör man gärna, medans en minister som ljuger för och vilseleder svenska folket slipper granskning eller kritiska reportage. På samma sätt som Magdalena kan tuta i sina trogna väljare att hon ska avskaffa utanförskapsområdena, eller Morgan Johansson som för tjugo år lovade att avskaffa knarket; är detta möjligt eftersom media blivit propagandaorgan istället för just de som ställer kritiska frågor om verkligen för samhället avgörande ämnen. Detta vakuum och avsaknad av hederlighet är kanske den viktigaste förklaringen till hur vi kan ha så okvalificerade personer i landets ledande organ.