Under förra veckan framkom det uppgifter att ett MP-kommunalråd i Stockholm pekas ut för hot och trakasserier. När samma saker sker i partier som inte är vänster har statsministern eller andra närstående “krokodiler” (personer med stor käft och avsaknad av öron) ofta offentliga synpunkter, inte sällan talas det om en “tydlig kultur”.  Vart går egentligen gränsen? Kanske är Sveriges och även utlandets största problem att man inte längre bemöter sina motståndare sakligt, istället har vi fått en kultur där det handlar om att misstänkliggöra sin motståndare genom att associera denne till negativt laddade symboler? Sverige behöver återvinna den politiska hederligheten.

Lärdomar av herrarna Wiechel och Kinnunens resa till Damaskus
För någon vecka sedan reste två Sverigedemokrater på studieresa till Damaskus där dessa träffade regimens företrädare, vilket skapade rubriker från politiska motståndare. Genast framhölls att dessa kunde utnyttjas av regimen, samtidigt som misstankar om hur resan finansierats fördes fram. När dessa på eget initiativ finansierat sin resa med studiepengar från riksdagen är beteendet från deras motståndare direkt ohederligt, dessutom är resan relevant eftersom så pass många syrier tagit sig till Sverige; att således skapa sig en bild av regimens inställning är ansvarsfullt. Mötet med den syriska regimen skedde dessutom i en lokal där ett porträtt på den syriska ledaren Bashar al-Assad hängde på väggen, vilket vållat kraftig kritik. Därför måste vi ställa oss frågan om en socialdemokrat eller moderat i samma position tvingat syrierna att ta ner porträttet eftersom att man enligt deras synsätt annars står för samma åsikter eller delar s.k. “värdegrund”? Ställer man sig bakom slavhandel om man i samband med ett besök i det ovala rummet i vita huset hamnar på bild tillsammans med George Washington, då President Trump har honom på väggen? Vart drar vi egentligen gränsen? Hade Stefan Löfven begärt att Washington plockades ner som en förutsättning för ett möte med Trump?

Bristen på en politisk hederlighet – de facto svensk kultur 2017
Det kanske största problemet är att vi saknar partiledare med heder, dvs. gentlemannamässig retorik och argumentering. Istället har en kultur uppstått där man genom direkt ohederliga associationer och låga resonemang kommer med påhopp istället för att bemöta sin motståndares argumentation. Vår statsminister har kallat Sverigedemokraterna för “nazister” och det går sällan en debatt utan denne lyfter fram partiets historia för 20 år sedan, samtidigt är det kanske det parti som driver mest israelvänlig politik och har ledande företrädare med judisk börd; hur är det egentligen möjligt? Varför bemöter inte statsministern deras påståenden istället för att dela ut slag under bältet? Statsministern som själv figurerat med ledare från blodiga regimer som Iran och Saudiarabien borde kanske vara den förste att försvara de riksdagsledamöter som fått kritik kring att legitimera al-Assad då dennes porträtt fanns i möteslokalen; istället är det generellt antingen tyst eller instämmande. Varför har vi inte en kultur där politiker oavsett tillhörighet skyddar varandra från mediernas smutsigaste påhopp, istället för att bli en del av kören? Varför har vi inte politiker som agerar likt John McCain, när dennes motståndare Barack Obama mottog slag under bältet? Vad hade statsministern svarat på någon som oroat sig över nazism kopplat till Jimmie Åkesson?

Nolltolerans mot dubbla måttstockar beträffande värdegrund
Vi svenskar har gemensamt att vi alla är en del av Sverige, vi andas alla samma luft, vi vill barnens bästa och vi är alla dödliga (fritt efter JFK). Därför måste vi stå upp för varandra, och framförallt för rätten att uttrycka våra åsikter. När vänsterdebattörer går ut på twitter och hyllar cancer efter Ian Wachtmeisters död, är det rimligt att Jonas Sjöstedt och Stefan Löfven framför tydlig kritik; den sortens utspel ägnar vi oss inte åt i Sverige – vi bemöter våra motståndare i talarstolen. Det kallas demokrati att ha olika åsikter i exempelvis invandringsfrågan, det säger inte något om olika människors s.k. “värdegrund”. Ordet värdegrund har uppfunnits för att strömlinjeforma debatten och försvåra känsliga politiska ställningstaganden. Socialdemokraternas mer restriktiva uppfattning idag vållade våldsam värdegrundskritik för några år sedan om samma retorik kom från en sverigedemokrat; uppenbart finns det dubbla måttstockar inom politiken eftersom vi har en kultur med brist på hederlighet.

Vårt land behöver vända skutan genom att vi alla tvingar våra folkvalda att börja prata sak istället för person, tidningsredaktörer bör kritisera de politiker som utdelar slag under bältet; ytterst handlar det om vilket debattklimat vi vill ha. Gör vi ingenting nu kommer vi inom några år att få personer som helt tappat saklig förankring och således resonerar likt damen som utmålar Obama som arab. I klartext betyder det att alla politiska ledare måste kunna samtala och förhandla med alla om man kan nå uppgörelser, det betyder inte att man “normaliserar något eller någon” utan att man respekterar sina politiska med- och motdebattörer. Att försvara en motståndare som utsätts för ett drev, kommer garanterat att skapa respekt men även ett incitament för motståndare att göra samma sak tillbaka. Det är inte demokrati att partier aktivt agerar splittrat eller som tidigare lägger ner sina röster för att inte ge ett visst parti inflytande, politiker ska försöka få igenom sin politik i så hög grad som möjligt; varför ska vi annars rösta på dem? Vi medborgare har därför ett demokratiskt ansvar att kritisera de politiker, mediepersonligheter eller andra medborgare som sprider lögner, misstankar, kommer med ohederlig argumentation, ägnar sig åt “guilt by association”; förändringen behöver komma från underifrån från oss gräsrötter. Vi behöver göra Sverige lilla landet lagom igen.

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook