Nuförtiden är det vanligt att man i sociala medier finner termen “sjuklöver”, vilket ur Sverigedemokraternas synvinkel syftar på övriga riksdagspartier. Begreppet “sjuklöver” blir dock missvisande eftersom de olika partierna har olika ingångar i olika frågor, dessutom ingick inte Vänsterpartiet i den s.k. Decemberöverenskommelsen (jmf. sexklöver); istället handlar det om en maktkartell som sex partier ingått. Maktkartellen betydde under Decemberöverenskommelsens ursprungliga form att man skulle lägga ner sina röster, men har sedan sitt fall istället inneburit att oppositionen agerar splittrat. På så vis har man säkrat att regeringsmakten stannat inom maktkartellens väggar eftersom sittande regering inte bjuds aktivt motstånd. Istället hoppas Alliansen få regeringsmakten på samma sätt 2018.
Stefan Löfven blir utbuad på Sergels Torg
När VM-hjältarna skulle välkomnas på Sergels torg härom veckan blev Statminister Löfven utbuad, vilket gjorde att vissa medier valde att plocka bort ljudet och istället återgå till studion. Fenomenet är dock intressant eftersom publiken i någon mån speglar det svenska folket. Enligt rådande opinionsundersökningar har regeringen Löfven stöd av ca 30 % av befolkningen, 70-65% dvs. en kvalificerad majoritet är således inte sympatisörer; således finns det väldigt många människor som inte stödjer denna regering. Ofta omnämns dessa som “missnöjda” vilket är en direkt förolämpning mot personer som har andra åsikter. Hade Löfven istället bildat en koalition med parlamentariskt stöd på 50 % hade således en majoritet av besökarna på Sergels torg stött regeringen; det är därför troligt att statsministern haft betydligt varmare mottagande om regeringen haft folkligt stöd. Anna Kinberg Batra som hoppas kunna bilda regering 2018 på maktkartellens ramverk, samlar idag 30-40% av parlamentets mandat; därför är det troligt att hon kommer ställas inför samma allt växande högljudda majoritet. Lösningen på dagens problem är således att kohandla, kompromissa och bilda majoriteter istället för att släppa fram minoriteter.
Massmedierna hakar på maktkartellens verklighetsbeskrivning
Om vi backar till begreppet mandat innebär det att någon väljs för att föra sina väljares talan. När medierna idag menar på att Sverigedemokraterna “blockerar” för övriga blocken måste man således fråga sig varför Sverigedemokraterna ska släppa fram antingen Alliansen eller Regeringen Löfven om de inte vill förhandla med dem? När Sverigedemokraterna fällde regeringens budget hörde man att “de bröt praxis” och “skapade kaos”, men på vilket sätt har deras väljare gett mandat till en Alliansregering eller en Socialdemokratisk regering? Det är väl helt i linje att fälla en regering man inte stödjer av politiska och inte minst demokratiska skäl? Snarare ligger låsningen mellan Alliansen och regeringen Löfven som inte kan tänka sig förhandla om budgeten (dvs. flytta förslagen mellan blocken)? Stefan Löfven skulle aldrig blivit statsminister eftersom han inte kunnat formera en majoritet i parlamentet, istället bygger hans regeringsinnehav på en demokratisk inskränkning där oppositionen genom sin maktkartell agerar splittrat med hopp om att kunna bilda (en lika svag) regering 2018. Även budgetreglerna där störst minoritet kan regera är att betrakta som en demokratisk inskränkning, att numera undvika gemensamma budgetförslag förändrar inte detta faktum.
Jimmie Åkesson – the negotiator
När medierna idag talar om hur Sverigedemokraterna “blockerar” i riksdagen blir det något paradoxalt när Åkesson i partiledardebatt efter partiledardebatt erbjuder sig att förhandla med i princip alla partier. Sannolikt är det en mycket klok taktik då många normalt sett gillar en underdog, därför är det också troligt att hans öppna hand går hem i stugorna. Maktkartellens ovilja att förhandla med varandra om budgeten (där man alltså hellre agerar splittrat) placerar därför Åkessons parti i ett mycket unikt läge; de är de enda som ur väljarnas synpunkt för ett sunt resonemang kring demokrati. När medierna och andra partier således utmålar dem som “antidemokrater” kan man fråga sig vilka det är som egentligen agerat antidemokratiskt? Samma resonemang kan även föras när deras torgmöten får stängas pga kravaller, eller när deras möteslokaler avbokas för rädsla av bojkotter.
Om Alliansen vill bilda regering utan rödgröna partier är det enda demokratiskt korrekta att fråga Sverigedemokraterna vad de vill ha för att stödja deras budget och regering? Det betyder inte att Allianspartierna får Sverigedemokratiska åsikter (vilket är en populär tes), istället bygger en kompromiss på parterna hittat minsta gemensamma nämnare. Skulle Sverigedemokraternas förslag vara för radikala, kommer inte Alliansen kunna kompromissa. I det läget bör talmannen enligt grundlagen istället se om en rödgrön regering kan samla större underlag. Vill inte någon sida göra upp finns inget annat alternativ än att utlysa nyval. Rimligen borde istället alla statsvetare fråga sig om det finns ett samband mellan maktkartellens ovilja att bilda majoriteter och Sverigedemokraternas framgångar? Således kan man fråga sig hur en fortsatt låst blockpolitik gynnar vårt land ur ett demokratiskt perspektiv?