Nuförtiden när vi lever i en tid där partibok betyder allt istället för erfarenhet och när den ene “Liberalen” efter den andre som släppt fram Regeringen Löfven får fina utnämningar; måste vi fråga oss hur dessa tjänster tillsätts? Som vanligt inom den svenska logiken är de flesta chefer tillsatta eftersom dom inte vet något om verksamheten man tar över, det påstås nämligen att nya fräscha ögon är vitaliserande. Samtidigt är det få som skulle stiga på ett flygplan med Dan Eliasson som befälhavare trots hans långa erfarenhet av att vara chef, man vill nämligen ha någon som förstår hur ett flygplan flyger; de flesta accepterar dock att han nu är chef för MSB efter snabbvisiter som Rikspolischef respektive generaldirektör för Migrationsverket och Försäkringskassan. När Jan Björklund nu blir med titeln ambassadör Björklund i Italien måste vi ställa oss frågan om han ens pratar italienska?
Italien. Där formades vår civilisation. Idag en framstående industri- och kulturnation. Jag är hedrad och ser fram emot att få företräda Sverige i detta fascinerande land. pic.twitter.com/pKVKF6MfjE
— Jan Björklund (@bjorklundjan) May 28, 2020
Vad kan man uträtta om man inte förstår språket?
När mycket av en ambassadörs uppgift handlar om att föra fram Sverige på olika vis tåls det att fråga hur väl det fungerar om man inte pratar språket? För alla som någon gång rest i ett land som inte har engelska som primärt språk är det uppenbart att man får två helt olika upplevelser om man antingen behärskar språket själv eller reser med någon som gör det; eftersom vanligt folk eller företagare fördrar sina egna språk. Som engelsman kan det även bli svårt att ta sig fram i Sverige om man lämnar städerna, eftersom människor som inte aktivt använder språket tappar ordförrådet ganska kvickt; principen är densamma i utlandet.
Att skicka en ambassadör som inte kan språket…
Tittar man på de stora språken i Europa förutom engelskan är det nog många som skulle klassa spanska, tyska, franska eller italienska som större språk; eftersom de historiskt sett varit både kolonialspråk respektive primära språk i olika riken. Det är därför skillnad på att skicka en ambassadör till Burkina Faso i Afrika, väldigt få svenskar pratar deras inhemska Móore, istället är det troligt att man skickar någon fransktalande eftersom det är en tidigare fransk koloni. Om det är så att Jan Björklund skickas till Rom och inte pratar italienska innebär det att han inte kan läsa ett enda inhemskt dokument utan tolk eller Google translate, han kommer inte heller kunna föra dialog under sina rundresor utan vara helt utlämnad till tolkar. Det är därför troligt att svenska ambassaden kommer att fungera betydligt sämre, för att inte tala om den usla etiketten att utse någon som inte ens behärskar språket. En kul och frisk kontrast är den ryska ambassadören i Stockholm som nästan pratar rikssvenska, vilket gör kommunikationen i även känsligare frågor ännu mer intressant att lyssna på; det säger sig själv att han kan röra sig på ett helt annat sätt en någon som bara pratar ryska och engelska… vilket säkert också är tanken…
Tack Jan Björklund för att du släppte fram regeringen Löfven
När det är svårt att få fram uppgifter om Jan Björklund talar italienska även via UD bör vi ställa oss frågan hur det kommer sig att just majoren från Kinna var lämplig som ambassadör? När det varit känt sedan januari och Björklund avgått ca 6 månader innan är det inte en orimlig tanke att priset på att svika sina väljare genom att alliera sig med vänstern handlar om en reträtt till tjusiga poster. Att släppa fram Löfven låg honom uppenbart inte till fatet om vi säger så. Erik Ullenhag (L) som medverkade i att släppa fram regeringen Löfven I blev exempelvis ambassadör i Jordanien 2016, och efter att ha gett sig in i partiledarstriden med tydlig vänsterprofil mot Sabunis höger och sedermera förlorat tillträder han nu som ambassadör i Israel. Att hjälpa socialdemokrater till makten tycks hur man än vrider och vänder på det vara mycket lukrativt för den egna karriären, men vem betalar priset? Tittar man på övriga kända liberaler är Maria Arnholm landshövdning och Maria Leissner även hon ambassadör för Benin (dock stationerad i Stockholm).
Sverige behöver tillsätta ambassadörer som både kan språket och vet något om landet de ska ansvara för, att tillsätta personer som framstår vara politisk eftergift visar istället på bristen av demokrati. Är det rimligt att alla som inte röstat på Socialdemokratin ska få sina röster ogiltigförklarade, eftersom olika partiföreträdare får fina poster när de sviker sina väljare och släpper fram den regering de gått till val mot? Därför bör rekrytering av ambassadörer, landshövdingar och myndighetschefer ske med insyn, vilket än mer viktigt när tidigare politiker tillträder på toppositioner; eftersom priset av vänskapskorruption är just demokratin i sin helhet. Är det en helt orimlig tanke att man faktiskt motiverar varför man utnämner någon, särskilt när vederbörande som vanligt tycks helt sakna erfarenhet av uppdraget? Fanns det ingen som pratade italienska bland de sökande och kanske hade erfarenhet av att ha arbetat med italienska företag eller motsvarande? Tror man att Sverige är ett land utan korruption och att sådant bara sker i Grekland eller liknande länder, då är man oerhört naiv; vårt problem är sannolikt mycket större än vad många vill ta in.