Vi ser det hela tiden, nu senast i fackföreningen Ledarna vars tidigare ordförande skriker i telefonen att Aftonbladet ska kontakta de som är pressansvariga. Den nya ordföranden tar förvisso frågorna själv, men det är tydligt att han är ännu en hermelin eftersom han tycker det är viktigt att inspirationsresorna ska fortsätta eftersom “det är viktigt att vara ute och resa och titta i världen”. Idag anställs nämligen pressansvariga som tempelvakter, där uppgiften handlar om att ta smällar för de som gjort bort sig. Vi har även kunnat se att trenden blivit verklighet även i mindre organisationer, där dessa tjuvar blivit chefer. Sannolikt behövs dessa djävulens advokater eftersom ingen tjuv vill stå och försöka förklara hur man på 6 år kan ha plundrat 40 miljoner från arbetarnas inbetalade pengar.
En hermelin är istället någon som är mycket dyr, som ser bra ut men värmer mycket dåligt. Dessa chefer har inte intellektuellt övertag, ödmjukhetens styrka utan man tvingas leda genom tvång och skrämsel. Därför är det inte ovanligt att man hittar hermeliner bland tjuvar som skor sig på skattebetalarna eller medlemmarnas pengar. Inga seriösa företag hade nämligen tagit i dem med tång, utan man söker sig till det offentliga.
Ian Fernheden – ur NÄR INTE ”LEDARNAS” VD ÄR EN LEDARE UTAN ÄNNU EN TJUV, VARFÖR SKA VI DÅ GÅ MED I FACKET? EN JAKT PÅ HERMELINER.
Riktiga ledare kan svara på frågor
Har man rent mjöl i påsen kan man svara på frågor hur man resonerat vid olika tidpunkter, eftersom man kan stå för sina beslut. Anledningen till att den tidigare ordföranden Annika Elias hänvisar till andra som ynkryggar i samma situation, beror på att hela svenska folket vet att de är tjuvar; och de vägrar därför svara på frågor. Det säger således något om skuld och karaktär när man vill skjuta ansvaret till en pressansvarig, som varken haft ansvar utan endast används som medial syndabock; medans de som borde ta ansvar kommer undan. Varför behöver en fackförening en pressansvarig, jo för att ledarna inte vill svara på frågor kring vad de gör med medlemmarnas pengar.
Vad skiljer fackföreningen Ledarna mot Trustorhärvan
För att kortfattat beskriva Trustoraffären kan man säga att bolaget köptes genom att man betalade köpet 5-dagar efter ägarbytet hade skett, där de tidigare ägarna fick betalt ur Trustors (och inte köparnas) egen kassa. Det vill säga att man köpte företaget av företagets egna pengar, något som inte är tillåtet i Sverige. Vad gäller fackföreningen Ledarna har man istället gått den lagliga vägen genom en hermelinkartell, dvs. ett antal hermeliner har enats om att ha löner, resor, förmåner och fallskärmar i mångmiljonbelopp. När det i båda fallen handlar om organisationer där man berikat sig själv på andras pengar, tåls det att fråga varför man inte skulle betraktas som kriminell? För vad är egentligen skillnaden på att sätta sprätt på aktieägarnas istället för medlemmarna i fackföreningens pengar?
Sverige behöver ledare som inte flyr bakom presskontakter, utan människor som kan stå för de beslut man fattar. Desto fler PR-byråer, presskontakter, bemanningsföretag desto mer värdelös chef eftersom dessa köper de tjänster de själva borde ha. När chefer rekryteras från de avdelningar som sätter sprätt på pengar (marknadsföring) istället för de som skapar pengar (försäljning) ger det en indikation på kompassriktning. Det är dock inte ovanligt att de som kommer från marknadsföringssidan anser att de skapar affärerna, vilket är lika galet som när en politiker “satsar” eller “investerar” (positiva ord) om något som är en stor kostnad? Därför är det mycket intressant när den nytillträdda ordföranden för Ledarna Anderas Miller säger att man ska resa “hållbart”, “med hänsyn till klimatet” och “ekonomiskt” (vad det nu betyder?) samtidigt som han försvarar “inspirationsresor” på 90 000 kr / person för medlemmarnas pengar. Den viktigaste frågan vilket värde medlemmarna i fackföreningen får ut av dessa resor, när deras hermeliner stjäl deras pengar; för blir både icke frågad och obesvarad.