Nuförtiden tycks det skrivas om nazismen dagligen, vilket vi bör ifrågasätta då rörelsen är att betrakta som politiskt marginaliserad. Konsekvenserna med att ständigt skriva om denna rörelse med uppskattat 160 medlemmar är inget annat än att de växer, således måste man inse att den journalistiska verksamhet man bedriver är totalt kontraproduktiv. Hur många andra politiska gruppers flygbladsutdelning och samlingar får bevakning i riksmedia? Hur många skulle ansluta sig till rörelsen om det inte stod ett knyst om dem? Hur många vilsna unga grabbar skulle inte lockas av att bli omnämnd i riksmedia som “kampgruppschef” för ett “näste”, principen är densamma som när medierna ständigt omnämner terrorister som det mer tuffare ordet “krigare”.
Nazismens vara eller icke vara
Ordet nazism kommer från tyskans na-zi, dvs. ett ord som ska låta nedsättande till de som kallar sig nationalsocialister (östtyskar har nedsättande kallats för Ossi(s) enligt samma språkliga princip). Således kommer aldrig en nazist att kalla sig nazist. Däremot tåls det att ställa sig frågan om deras tankesätt är något som man helt kan avlägsna från den politiska kartan? Högst troligt är det mycket svårt, eftersom det finns de som tilltalas av deras ideologi trots miljoner döda. Jämför man med kommunismen och 94 miljoner döda på sitt samvete (Kommunismens svarta bok, 1997) kan t.o.m. populära skådespelare utan problem sitta och hylla denna ideologi prime time i public service. Varför “klass” istället för “ras” skulle utgöra skillnad rent juridiskt beträffande hets mot folkgrupp tvistar de lärde, tanken tåls att tänka på eftersom båda dessa mörka ideologier har auktoritära drag och ställer grupp mot grupp.
Ta den sakliga diskussionen
Vill man verkligen motarbeta nazismen bör man istället för att skriva om dem diskutera vikten av demokrati, och varför frihet är att föredra framför auktoritära samhällen. Hur många vill egentligen böja sig framåt och viska när man går på restaurang för att minimera risken att bli angiven som ideologisk förrädare av hovmästaren ; är det troligt att många svenskar tycker det låter lockande (något undertecknad själv upplevde på Kuba under januari månad)? Man gör det tämligen enkelt för sig om man tror att man kan avfärda alla nazister som korkade, backar man bandet till tiden för andra världskriget är det tydligt att det fanns nazister som var välutbildade jurister, läkare eller arkitekter osv. Precis som då finns det helt säkert personer inom dessa rörelser som kan argumentera för sin sak, och är pålästa med argument från sina egna källor. Därför blir det väldigt naivt om man tror att man kan avfärda deras idéer genom att fördöma deras människosyn, eftersom dessa rent rent debattmässigt då står obemötta i sak.
Lex Niklas Orrenius
I helgen publicerade krönikören Orrenius en artikel där han använde taktiken som beskrevs ovan, dvs. skuld genom association,värdegrund och människosyn i ett försök att associera Sverigedemokraterna med nazsimen. Det tåls att ställa frågan om han lyckades omvända någon frälst Sverigedemokrat? Bemötte egentligen krönikören Sverigedemokraterna rent sakligt kring exempelvis de ekonomiska effekterna av en misslyckad migration eller ökad brottslighet? Rent sakligt råder det inget tvivel om att partiet har haft (och kanske även har) problem, men när ca en fjärdedel av landets befolkning är sympatisörer kan man fråga sig hur relevant medlemslistan eller partiprogrammet är från 1991? Kanske skulle redaktören Orrenius skifta fokus och istället försöka ta en rent saklig debatt kring deras partiprogram, eftersom denna står helt oemotsagt i den uppmärksammade artikeln i Dagens Nyheter? Om Sverigedemokraterna har haft rätt rent sakligt kring en del saker beträffande migrationen, vad “sänder det då för signaler” att registrera dem som nazister-light…? Vart kommer då personer som tycker att Sverigedemokraterna inte är tillräckligt radikala att söka sig?
Dagens problem handlar om att många tidningsredaktörer saknar både bildning och erfarenheter och således är oförmögna att diskutera sakligt. Istället får vi svepande artiklar som oftast är ganska ointellektuella; som delas av ännu mer ointelligenta människor i sociala medier; som inte förstår att det saknas verklig relevans och substans beträffande innehållet. Det tragikomiska är att dessa individer uppfattar sig som segrande, medans motståndarna inte är bemötta rent sakligt, inget kunde vara mer fel sätt ur ett politiskt makroperspektiv. Vill man verkligen få NMR att växa bör man skicka fram den ofta public service anlitade “historikern” Henrik Arnstad; eftersom denne figur är totalt oförmögen att utvärdera både politiska resonemang och ideologier rent sakligt. Vill man istället motverka nazismen kan man antingen arbeta proaktivt genom att förklara varför deras synsätt är fel (ur deras synsätt och perspektiv så de inte lockas in), eller att bemöta dem rent sakligt. Det direkt dummaste man kan göra är att koppla samman dem med ett demokratiskt parti (av samma ointellektuella krönikörer omnämnda som “antidemokrater”), Sverigedemokraterna, som har ca 25% stöd eftersom dessa står långt ifrån varandra ideologiskt. Det klokaste man däremot kan göra är att i nuläget sluta skriva om NMR då 160 medlemmar är att betrakta som en marginaliserad rörelse, desto mer man skriver om dem desto fler kommer bli engagerade; vilket är både farligt och direkt onödigt då tystnad är ett bättre alternativ.