USA gör rätt som utesluter EU i fredsavtal

Återigen är det upprört i Europa när USA utestänger EU från fredsförhandlingarna mellan Ukraina och Ryssland, ett klokt beslut av flera orsaker. Man brukar säga att desto fler kockar desto sämre soppa, och kanske är ordspråket applicerbart även i detta sammanhang. Sannolikt gör Förenta staterna analysen att det finns många politiska ledare i EU som tycker det är viktigt att kriget fortsätter tills Ryssland erkänner sin skuld, ber om ursäkt och lämnar tillbaka de områden de ockuperat. Det är svårt att tro det skulle ske i närtid, även om det vore önskvärt finns det knappast något som tyder på att det kommer ske. Det är nämligen väldigt lätt att som exempelvis Carl Bildt sitta på läktaren och föra fram sina höga ideal, samtidigt som Ukraina skickar fram fler unga män och kvinnor i döden. Det är generationer av unga ukrainare som dör just nu. Det gäller därför att hitta en fred som de stridande parterna kan acceptera, för att på så vis rädda liv; för varje dag som går får nämligen fler tappra ukrainare sätta livet till vid frontlinjen.

Carl Bildt är knappast rätt man som sändebud

Vill man vill vara lite elak kan man säga att vill man att kriget ska fortsätta i en överskådlig tid så ska man skicka just Carl Bildt som sändebud (vars trackrecord inte är det bästa i denna gren), som uppenbart inte tvekar på att låta unga ukrainare gå i döden för den goda saken. Bildts inställning är inte unik, utan det är förmodligen så att hans uppfattning delas av många EU-länders regeringar som inte behöver skicka just sina medborgare i döden. Det är inte konstigare än första bästa ”generösa” socialist som delar ut andras surt förvärvade skattepengar, och talar om fina ord som solidaritet och hållbarhet. När USA gett mest materiell till Ukraina och är de Ryssland skulle kunna lyssna på, är det därför troligt att en fred lättast uppnås genom att dessa tre länder upprättar ett fredsavtal; det räcker nämligen med dessa tre. Ett fredsavtal är dessutom något som bygger på att alla accepterar innehållet, annars är man fortsatt i krig. Den kunskapen har uppenbart gått förlorad på 2000-talet men så har det historiskt sett fungerat. När fredssamtalet väl upprättats och dödandet upphört finns det säkert saker EU kan bidraga med för att bibehålla freden.

Hur många liv är priset för fortsatt krig?

Ukraina kommer sannolikt tappa de landområden som Ryssland idag ockuperar, det är nog inte troligt att man lyckas återfå 2014-års gränser genom förhandling. Givet att man lyckas upprätta ett fredsavtal är det knappast troligt att Ukraina om något år skulle få för sig att inleda ett eget anfallskrig att återta dessa områden. Dagens krig är i någon mening ett proxykrig där andra länders materiell idag är det som använts vid den ukrainska fronten, vilket i det läget skulle saknas; därför har Ukraina inget intresse av att själv fortsätta kriget eftersom nederlaget kort senare skulle vara högst troligt. Kan man således hitta en väg framåt som båda länder kan acceptera, är det inte en helt otrolig tanke att freden skulle kunna bli varaktig. Återigen bygger fredsavtal på att båda sidor kan acceptera innehållet, annars har man fortfarande krig. Ju fler länder som ska deltaga vid det runda bordet, ju mer komplicerat kommer det bli att få fred; där då vissa mycket väl utifrån politisk prestige (exempelvis Carl Bildt) kan tänka sig fortsätta kriget eftersom det inte är deras medborgare som dör. Det är nämligen mycket lätt att tala om eftergiftspolitik, dra paralleller med München 1938, nationers integritet med mera när ens egna medborgare inte dör som flugor vid fronten.

EU-ledarna får dissen av USA

Det faktum att de europeiska ledarna nu stängs ute från förhandlingarna är så klart också en stor prestigeförlust, dessa vill garanterat inte att Donald Trump tar på sig äran att ha mäklat ännu en fred (under förra mandatperioden lyckades man sätta modernt rekord med fyra freder). Därför för man fram synpunkter att det här ligger i den europeiska intressesfären, och att EU förtjänar en stol vid bordet. Den första relevanta frågan handlar dock vad de kan tillföra som gör det lättare att få fred? Den andra relevanta frågan är om det ens går att nå samsyn med ytterligare 27 länder som EU representerar idag, och vad den kompromissade linjen således hade kunnat bidraga till för att stärka freden? Risken är ju annars stor att EU:s ytterligare krav endast försvårar möjligheten till fred, och vad är då vunnet? Det svarar ingen på, utan istället tycker man uppenbart synd om sig själva, där man t.om. stod och grät på Europas försvarskonferens. Vad hände med självinsikten eller känslan för ödmjukhet kring andra länders unga människor som dör?

Vill man således få fred bör listan på parter vara mycket kort. Precis som den bestämde skolfröken som sliter isär två bråkande barn, samlar man inte alla elever i skolklassen för att komma tillrätta med konflikten mellan två (oavsett vem som slog den andra först). För Ukraina borde det viktigaste vara att man har långsiktiga fredsgarantier av både Ryssland och USA, inte att gå med i försvarsalliansen NATO. Poängen med NATO handlar nämligen om att ha säkerhetsgarantier, vilket man även i teorin borde kunna uppnå i ett trepartsavtal. Europa behöver avspänning, kan man således lösa en fred genom ett militärt neutralt Ukraina likt en buffertzon mellan väst och öst är det möjligtvis det bästa alternativet som står till buds för Ukraina; även om det säkerligen föraktas av personer som Carl Bildt och andra förståsigpåare. I den bästa av världar borde alla länder få bestämma vilka försvarsorganisationer man vill vara med i, här kan det vara så att det blir mycket svårt eftersom Ryssland vägrar fred så länge Ukraina inte ger upp tankarna på ett NATO-medlemskap. Den avvägningen måste därför Ukraina att svara på eftersom det handlar om deras land, och är sannolikt en viktig punkt i det kommande fredsavtalet. Neutraliteten tjänade Sverige väl under lång tid, kanske kan även Ukraina hitta en väg framåt med samma taktik?