I förra veckan rapporterade Kristianstadsbladet att Österänggymnasiets skolval resulterat i att 60 % eleverna röstat för Sverigedemokraterna, något som chockat kommunen. Resultatet har skapat en debatt varför de andra partierna inte nått fram med sina budskap, men är det verkligen så enkelt? Om en elev lyssnar på socialdemokratins ständiga haranger om “välfärd man kan lita på”, och morfar eller vänners föräldrar avlider i cancerköer; är det då troligt att deras ord stämmer överens med verkligheten? När Centern och Miljöpartiet skriker sig hesa om “mera medmänsklighet” rörande 9000 vuxna afghanska män, som nekats uppehållstillstånd samt både ljugit om sin identitet och ålder men nu tillåts stanna; tåls det att fråga vilka det är som ska stå för dessa stora ord? Är det landets alla centersympatisörer eller är det landets skolelever?

Kristianstad – en stad i förändring sedan 2015
Vi brukar normalt sett inte skriva om Kristianstad då Oberoende Förnuft är rikstäckande och inte någon lokaltidning, men då den aktuella skolan ligger i närheten av vår redaktion så förändrar det spelplanen. Kristianstad har två utanförskapsområden ett som heter Gamlegården och ett som heter Charlottenborg, Österäng är något av ett gränsland där man ganska ofta läser om olika problem. Skolan innehåller allt från naturvetare till elprogrammet och upptar elever från centrala staden och är en vanlig skola för medelsvensson, således är resultatet något som skulle kunna komma i vilken skola som helst; det finns egentligen ingenting som ger Österängsskolan några unika omständigheter. Kristianstad har sedan 2015 “tagit ett stort ansvar” eller “drabbats negativt av migrationen” och man kan numera se olika gäng dra runt på staden nattetid; vi har även haft en del personrån. För egen del har jag sedan 2015 haft inbrott i källaren 3 gånger, en bil har aktivt försökt köra på mig när jag kom gående med en pizza, jag har varit vittne till väpnat rån, haft två smash-and-grab kupper inom radien av 100 m från redaktionen som ligger centralt; gör man en empirisk tvärsnittsstudie är det troligt att Havanas slum har högre trygghet än Kristianstads gågator nattetid. Med det sagt finns det också mycket positivt med Kristianstad, men det betyder inte att det finns saker som går dåligt (något som idag tycks vara kontroversiellt då man ex. har svårt att se att Göteborg har migraitonsproblem eftersom Volvo säljer många bilar).

Lex Michael Moore in Trumpland

Det är väldigt troligt att höstens valresultat kommer att ha ett högt valdeltagande eftersom Sverigedemokraternas väljare inte kommer lägga sig på soffan, vilket i sin tur kommer att tvinga deras politiska motståndare till vallokalen. För många människor som endast har Aftonbladet och Expressen som primära kanaler för nyhetsinhämtning kommer det kommande valresultat bli en chock, för de har inte sett de problem landet upplever; därför tycker dessa att “medmänsklighet” och öppna gränser är att föredra istället för ur deras synpunkt “rasistisk” politik. När Moore beskriver Trumpväljaren är det tydligt att hans resonemang håller i Sverige också, många människor är trötta på proffstyckare, byråkrater och politiker som inte har kontakt med verkligheten; därför är det troligt att liknande drivkrafter kommer gynna Sverigedemokraterna i valet. För vissa väljare kommer valet att bli mycket kul, där många kommer skratta hela vägen till vallokalen (likt Trumpväljarna) och lämna det största “fuck you” mot etablerade partier det här landet någonsin har sett “…and they will feel good”.

De nya integrationsarbetarna – dagens skolelever
Tittar man på dagens skolelever är de inte rasister, de har åtminstone tidigare varit en av de mest toleranta grupperna i det svenska samhället. Det faktum att en vanlig skola röstar som de gjort talar sitt tydliga språk, en majoritet av skoleleverna vill inte ha vuxna män från Afghanistan som klasskamrater; någon annan slutsats är svårt att finna. Det säger sig självt att när ålders- och kulturskillnaderna i verkligheten är stora så fungerar integrationen mycket dåligt, eftersom färre vänskapsband knyts. När vänskapsbanden inte knyts pga. exempelvis ett stort antal om 9000 individer flyttar istället segregationen rakt in i klassrummet; vilket får till följd att eleverna uppenbart ifrågasätter makten. Det är sannolikt inte tal om någon radikalisering, utan människor som förstår att de politiska budskap som sänds inte stämmer överens med den verklighet de upplever i klassrummet eller i korridoren.

Alla människor har rätt till sin egen verklighetsuppfattning, därför är det mycket obehagligt att det svenska politiska samtalet ofta diskuterar vad som är verklighet; istället för att respektera varandras uppfattningar (det kan alltså finnas flera korrekta verklighetsuppfattningar). Fenomenet där många politiker ägnar sig åt att gå till val på vilken verklighet som är rådande är mycket illavarslande, när andra ägnar sig åt konkret sakpolitik. För alla som läst en statistikkurs så handlar just statistik om att förenkla en mycket komplex verklighet för att titta på olika skillnader, därför är det ett problem att många människor tror att statistik utgör en absolut sanning; det är fel eftersom den egna verklighetsuppfattningen alltid väger tyngre. Det är alltså en mycket auktoritär handling att ifrågasätta en människas verklighetsuppfattning, om statistiken säger något annat; eftersom problem kan ha förenklats bort längs vägen. 

När 60 % av en skolas elever röstar på ett parti som vill minska invandringen, trots att en majoritet av riksdagens partier talar om “medmänsklighet” är det tydligt att dagens elever som blivit klasskompisar med dessa individer inte delar politikernas verklighetsuppfattning utan istället efterfrågar förändring. När dessa tankar kommer från barnen är det oerhört tydligt att vi står inför ett paradigmskifte i svensk politik. 

Av Ian Fernheden

Ian Fernheden är sedan 2015 chefredaktör för tidskriften Konservativa Förnuft. Ian har en kandidatexamen i internationell ekonomi men brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst och sann kultur så som klassisk musik. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren, är lyrisk tenor och dykare när han inte skriver artiklar. Sedan november 2022 är Ian kommunalråd för Kristianstad kommun och förste vice ordförande i kommunstyrelsen, vice ordförande för kyrkorådet i Kristianstads pastorat och är även invald som ledamot av både fullmäktige i Kristianstads kommun och Region Skåne för Sverigedemokraterna.

Kommentera utan Facebook