I veckan fick vi en ny samordnare mot våldsbejakande extremism, Anna Carlstedt. Inom de flesta företag brukar man titta på input och output, vad har det kostat och vad har man åstadkommit? Uppenbarligen har man lagt mycket resurser på en telefonlinje som inte tycks ha fungerat, för någon vecka fick den tidigare samordnaren Mona Sahlin tung kritik av demokratiminister Bah Kuhnke. Varför inte ministern kom med sin kritik för 18 månader sedan, säger kanske mer hur dåligt uppföljningen fungerar? Dock är frågan större än så, kanske handlar det om att hela utformningen av samordningen är feltänkt på en rad punkter redan i sitt utförande.
Vad har vänster-, högerextremism gemensamt med militant islamism?
Förmodligen inte speciellt mycket, mer än att man rekryterar på liknande sett. Är det rimligt att tro att kommiténs arbete kommer bli effektivt om man klumpar ihop alla extrema grupper i ett samhälle som saknar gemensamma nämnare? Snarare riskerar man missa verkliga faktorer, eftersom man helt plötsligt måste hitta nämnare som stämmer överens med alla inriktningarna. Det säger sig själv att desto mer man generaliserar, desto mer minskar relevansen mot verkligheten. Liknande mönster har vi kunnat se i våldtäktsdebatten där man klumpat ihop överfallsvåldtäkter och våldtäkt i hemmet (som man dessutom noga framhållit förekommer oftare) och dragit slutsatsen om att det är mannen generellt, istället för att titta på specifika faktorer för olika grupper; som ex. svag migration respektive missbruksbeteenden. När argumentationen från politiskt korrekta individer handlar om att varje man är en potentiell våldtäktsman, måste man förstå att dessa endast försvårar debatten eftersom man dels höjer tonläget och samtidigt flyttar fokus från de verkliga faktorerna.
Den nationella enkäten
I någon mening lever vi i enkätens och “nöjd kund”-undersökningarnas värld, idag kan man inte kontakta ett större företag utan att bli terroriserad om man är nöjd kund? Ofta ska dessa bedömas kvantitativt dvs. 1-5, men vad säger egentligen dessa siffror? Förmodligen ingenting eftersom personer som inte fått sin vilja igenom tenderar att vara missnöjda. Under Sahlins ca två år lyckades gruppen om 9 personer producera en nationell enkät, där man sedan levererade en 13-sidig rapport. För att få perspektiv på Sahlins ledarskap kan man jämföra rapporten med en vanlig kandidatuppsats på 80-120 sidor som tar 3 månader att skriva om man är 2-3 studenter, där dessa också tar sin grund i intervjuer. Dessutom har man genomfört många utbildningar i kommunerna, på vilket sätt säkerhetsläget förbättrats av dessa är svårt att ha en uppfattning om. I somras presenterade man under Daniel Norlanders ledning även en drygt 30-sidor nationell strategi som i stort sett förklarar att det finns mycket arbete framför oss (vem vill motivera att avsluta sin egen tjänst?), mer stöd krävs (som om någon vore förvånad?), mer relationer och tillit (den obligatoriska fikan…), stöd till anhöriga (ring om du vill tipsa (läs utlämna) myndigheterna om dina barn), avhoppare (gratis körkort kanske?), osv. Den nationella strategin tycks dock inte ge de riktiga svaren hur vi faktiskt kommer till rätta med de enorma problem vi har. (Parenteserna ska tolkas med ironi).
Vad för typ av person vill vi ha som samordnare i dessa för landet viktiga frågor?
I veckan presenterades vår nya samordnare Anna Carlstedt, med en bakgrund som ordförande för Röda korset och för nykterhetsrörelsen Godtemplarorden (IOGT-NTO). I likhet med hennes företrädare lyser erfarenheterna av de frågor de ska ansvara för i sin frånvaro. Är det rimligt att dra slutsatsen att man är lämplig för ett av landets kanske viktigaste uppdrag för att man har erfarenheter av civilsamhället? Varför tar man inte istället någon som arbetat med terrorbekämpning? säkerhetsfrågor? radikala grupper? underrättelse? etc.
Är det verkligen rimligt att kommuner ska ska syssla med att organisera terrorbekämpning? Rimligen bör detta organiseras centralt av människor från säkerhetstjänsten och försvarsmakten och sedan implementeras av kommunerna. Hur kan man förvänta sig att lokala fritidspolitiker och lokala tjänstemän ska “uppfinna hjulet” i landets samtliga kommuner… tillsammans med ännu en samordnare som aldrig sysslat med dessa frågor? Om man inte kan sköta skolan, hur kan man då tro att man ska göra ett bättre jobb med IS, AFA eller Nazister?