Gång på gång hör vi det i svensk debatt, kvotering, socialister och s.k. “liberaler” som anser att kvinnor måste kvoteras in i bolagsstyrelser. Lustigt nog är det män och kvinnor som aldrig själva varit i näringslivet som är mest angelägna om att vi har ett problem, tunga kvinnor i näringslivet tänker uppenbart tvärtom. Enligt identitetspolitiken som är norm bland socialister och liberaler har man alltså kvinnosynen att kvinnor representerar sitt kön i första hand, därav att exempelvis den “liberala” (någon som normalt sätt kämpar för yttrandefrihet) skribenten Dahlman på Kristianstadsbladet spelade ut manskortet i en debatt med undertecknad när argumenten tagit slut (i hennes ögon är jag en representant för patriarkatet”). Dessa människor inleder ofta argument med “jag som kvinna”, som om människors åsikter beror på vilket kön man har? Hur har det blivit så snett? Martin Luther King kämpade mot identitetspolitiken redan på 60-talet, hur är det möjligt att socialdemokrater och liberaler drivit igenom det synsätt han tog strid emot?
Lex figuren som gick med en blodig binda en dag i kalsongerna för att visa sitt “stöd”…
För några veckor sedan i en diskussion om menscertifiering av arbetsplatser dök det upp en hanrej av manligt kön som bar binda i 24 timmar för att visa sitt stöd, och sen ställde upp i tv för att berätta om det. Man kan undra vart man hittar dessa människor? Vad är det som säger att man inte kan förstå att kvinnor har ont och att livet är obekvämt under tiden man har mens, utan att man som “man” själv måste gå runt med en blodig binda för att visa sitt stöd? Rimligen finns det bättre mer kärleksfulla sätt att visa sin omtanke, än att själv försöka göra sig till något offer och trycka ner en blöt binda i kalsongerna? Vi behöver inte heller klä oss i bojor och leva som slavar på en bondgård, för att förstå att slaveri är fel; det är en bisarr tanke att man själv måste uppleva andras plågor för att kunna identifiera sig med dem. Vi behöver inte utsätta kvinnor för enorm smärta bara för att mäns pungkulor är minst sagt känsliga, utan det är så mänskligheten är skapad av högre krafter; vi får helt enkelt finna oss i det även om det tycks vara svårt för vissa minst sagt märkliga individer 2018.
Har svarta eller homosexuella också gemensamma egenskaper värda att kvotera?
För att förstå hur dålig människosyn socialister har när de för fram tanken på könskvotering, kan man resonera hur man hade uppfattats om man påstod att alla färgade människor tänkte likadant. En sådan retorik skulle genast leda till att man blev med rätta kallad rasist, endast en person som resonerar utifrån raslära skulle nämligen uttrycka sig så. Om vi istället utgick från tanken att alla homosexuella i samhället är på ett visst sätt skulle vi också med rätta beskyllas ha fördomar, det är uppenbart att skillnaden är stor mellan den briljante Alexander Bard och tv-kändisen Pekka Heino som blivit uppmärksammad för sin kamp mot kyrkklockorna. Kanske är det så att det enda dessa två har gemensamt är just läggningen? Jämför man företagsmagnaten Christina Stenbeck och SVT-julkalenderskådis eller på-spåret-resenären Kakan Hermansson som slagit igenom för den breda allmänheten genom att håna mördade poliser förstår nog alla att den enda gemensamma faktorn här är könet; och att könet inte säger någonting för att beskriva dem som människor.
Vad har man för unken människosyn om man endast ser människor som kön, hudfärger eller läggningar?
Rimligen är Bard en fantastisk musiker, och mycket intressant debattör som ständigt går sin egen väg och Pekka Heino är en person som kommit ut som kulturmarxist; att således kalla någon av dem för en “typisk bög” tyder på en mycket enfaldig föraktfull syn som stämmer mycket dåligt med verkligheten. Lika bisarrt blir det när Stenbeck och Kakan skulle vara “typiska kvinnor”, vad är det för syn egentligen? Uppenbart behöver man ta till ledaregenskaper, amerikansk uppväxt, världsvana, driven fadersgestalt, duktiga vänner för att beskriva Stenbeck som person; hennes kön är praktiskt taget helt irrelevant för att beskriva henne som person. I Kakans fall handlar det om manshat, hat mot polisen, genusmarxism, kulturmarxism, anarkism, åsiktskorridor och allmän offermentalitet för att bäst förstå hennes person (och varför hon har klippkort till SVT); Kakan hade kunnat vara transvestit och född man och hade sannolikt hamnat i julkalendern iallafall – könet säger egentligen ingenting om henne. Vill man uttrycka sig lite skämtsamt som gick att göra förr i tiden, hade man kanske spekulerat i om Kakan som transvestit även legat bättre till att få ett eget barnprogram hela året istället för att “bara” medverka i juletid?
Att således kvotera på bög-, ras- eller kvinnokortet säger en hel del när dessa faktorer inte säger något i hur vi bäst beskriver dessa människor. Människor är nämligen inte representanter för sin läggning eller sitt kön utan vi är alla fria individer. Förstår man individualism (dvs. att vi är just fria individer) då är man att betrakta som politiskt konservativ idag, ännu en hemsk konservativ person (välkommen i klubben!). Sverige har problem idag eftersom vi har människor som fått sina utnämningar på allt annat än kompetens, är man homosexuell är det lättare att slå igenom som konstnär eller deltaga i kulturprogram; men är det någon som frågat sig hur väl de står sig mot Jussi Björling eller mot Rembrandt eller vad man egentligen vet om kultur? Tittar man på kulturredaktioner är det tydligt att man idag vet allt annat än kultur, Expressen (påstår sig vara “liberal”…?) har en kulturchef som gärna skriver om: Frihet, feminism och andra ideologier; vad har detta med konst, opera eller annan musik att göra? Uppenbart är man tillsatt genom kvotering.
När riksdagspartier har varannan kvinna tåls det att fråga hur man egentligen tänker, är det inte bättre att man satsar på att placera sina bästa politiker på riksdagslistan oberoende av kön; i vissa partier kanske det finns fler kompetenta kvinnor än män? När Sverigedemokraterna utmålats som kvinnohatande av övriga partier, tåls det att fråga hur partiets enda två kommunchefer är just kvinnor? Hur är det möjligt i en organisation som av övriga partier beskrivs som kvinnofientlig? Kanske säger det mer hur oerhört förljugna och vad övriga politiker är beredda att säga i sin iver på makt? Hur vore det om vi bedömde människor utifrån vad de säger, hur de debatterar istället för vilka dem är? Hur vore det om vi återgick till en ordning där vi utifrån demokratiska idéer faktiskt pratar med varandra istället för att demonisera varandras personer?
Tittar man på Martin Luther King är det mycket tydligt vart han stod i frågan om den identitetspolitik socialister och liberaler idag gör till norm i samhället, skillnaden ligger i att dessa numera även inkluderar genus och läggningsfrågan utöver vilken hudfärg människor har; vilket säger en del om deras människosyn.
“I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin but by the content of their character.”
Martin Luther King – smart man – shot in the back – very sad.