Att vara eller inte vara, det är oftast frågan! Nuförtiden kan man sällan se en nyhetssändning utan en orerande expert, men vad innebär egentligen denna titel? Vem eller vilka är det som utfärdar den? Om en “expert” påstår felaktigheter, är man då fortfarande expert? Uppenbarligen är det frågor som ingen egentligen kan svara på, men ändå tåls att diskuteras.
Att bli expert
Nuförtiden finns det “experter” inom allt möjligt, en kategori är t.ex. experter på sociala medier som är flitigt anlitade. En väsentlig fråga är vad som gör dessa till mer experter än flitiga användare? Tittar man igenom dessa personers CV:n är det sällan någon examina som framhålls, istället ser man yrkestitlar som coach, bloggare eller t om författare; begrepp som det likt “expert” gått inflation i. Eftersom det sällan tycks finnas någon akademisk koppling till experttiteln uppstår frågan om vart gränsen går för att bli expert? När erkända utbildningar lyser med sin frånvaro är det också rimligt att ifrågasätta hur relevanta s.k. experters uttalanden de facto är?
Lex USA-valet
Tittar man på de experter som uttalade sig om USA-valet och vem som skulle vinna var det tydligt att samtliga experter talade om Clinton. Studerade man däremot trenderna istället för just snittet, kunde man däremot se att i flera av swingstaterna fanns det undersökningar som pekade på Trump-seger. Hade man således bemödat sig att över tid klicka på de olika staterna och räkna på staternas elektorsröster, borde även experterna landat i slutsatsen att Trump mycket väl kunde vinna; eftersom trenden dessutom var tydligt positiv. Istället kunde t.ex. Expressen publicera någon dag innan valet att Clinton hade 90% chans att vinna, en slutsats som uppenbarligen saknade verklighetsförankring. När ingen kan avpollettera expert-titlar och dessa “USA-kännare” eller s.k. experter inte gjort avbön, är det troligt att de återkommer traditionsenligt om fyra år med vidhållen s.k. påstådd expertis…
Dignitären citerar den självutnämnde experten
Problemet med många experter är att deras icke korrekta uttalanden görs till sanning för många människor, eftersom etablerad media idag inte kritiskt ifrågasätter felaktigheter om ämnet dessutom är känsligt. Går däremot erkända akademiker ut och säger jobbiga saker blir de istället inte återanlitade, vilket var något som inträffade när Professor Hans Rosling gav stöd till Åkessons tes om UNHCR. Ett annat bra exempel är “historikern” / “historieforskaren” Henrik Arnstad som gjort en mängd häftiga uttalanden kring historia utan att ha tillräckliga akademiska poäng för ens en examen. Uppenbarligen har han fått genomslagskraft trots att han t.om. blivit ertappad med att citera repliker i långfilmer i historiska debatter. Arnstad har t.ex. påstått att Sverigedemokraterna är ett “fascistiskt parti” vilket sedermera citerats med Arnstad som källa av självaste statsministern, hur är det ens möjligt? Oavsett vad man tycker om detta parti, är frågan större än deras existens i riksdagen. Är det rimligt att vi tillåter att lekmän gör tveksamma kopplingar som sedan görs till sanning för att ingen vågar ifrågasätta innehållet; utan där samme lekman istället återciteras? Är det inte mer rimligt att man istället presenterar argument som kan bemötas intellektuellt?
Kanske kan det nya året istället handla om att lyfta fram riktig kunskap från erkända fackmän istället för dessa tveksamma experter? Kanske kan vi börja tävla i kunskap istället för epitet? Kanske kan också det det nya året verka för samförstånd istället för splittring. Sist men inte minst kanske vi hoppas det nya året också innebär att vi börjar diskutera sak och förslag, istället för person och vem som säger vad?
Bonusklipp
https://www.youtube.com/watch?v=bVxAGd0Kck0
Gott nytt år önskar redaktionen