Igår kommenterade Aftonbladets Anders Lindberg och Expressens Anna Dahlberg regeringens budget i Sveriges television, rimligen kan man fråga varför dessa bjudits in när ingen är ekonomutbildad? En mer seriös TV-kanal hade istället bjudit in sakkunniga nationalekonomer som varit oberoende. Istället väljer man att bjuda in politiska politruker och demagoger som dessutom saknar utbildning i de ämnen de är satta att diskutera och utvärdera? Således är det inte förvånande att Lindberg bygger upp sin retorik med patos (känslor) istället för logos (sakliga argument), som tittare blir det varken intellektuellt eller intressant när ständiga floskler projiceras tillsammans med löst tyckande. Substansen uteblir och spekulationen tar över, rimligen kan man fråga vad SVT egentligen tar för ansvar i vad man publicerar?
Lex medborgaren på gatan
Om SVT istället intervjuat en vanlig medborgare på gatan hade alltså dennes svar varit lika substantiellt som Anders Lindbergs och Anna Dahlberg, eftersom även vederbörande saknat utbildning på ämnet. Nuförtiden har vi dock kunnat se att nyhetsredaktionerna på Sveriges Television väljer att intervjua väldigt unga barn i knepiga politiska frågor, där svaren liknar substansen i vad ovanstående tillför det aktuella ämnet. Den enda egentliga skillnaden med att intervjua ett litet barn eller en vanlig medborgare är att vi som tittare vet att personen är lekman och inte sakkunnig; vilket är problematiskt med Lindberg och Dahlberg eftersom de också saknar utbildning. En lösning för att komma tillrätta med problemet kan vara att man kanske tillägger under namnet “saknar relevant utbildning” eller “ej sakkunnig expert” för att inte vilseleda tittarna i viktiga frågor; vilket idag är fallet.
Den oberoende vägen
Det naturliga hade varit att man tar in ledande nationalekonomer utan egna intressen som kan diskutera hur kloka reformerna varit, och vilka effekter dessa haft på andra faktorer. Ekonomi är ingen definitiv vetenskap, råkar man ut för diverse problem finns det ofta olika saker man kan göra, vilket beror på vilka kort man har tillgängliga på hand. En stagflation (skenande inflation och ökad arbetslöshet) kan exempelvis försöka lösas genom att antingen öka konsumtionen genom ökade statliga utgifter, eller att man försöker kyla av marknaden (och öka arbetslöshet men sänka priserna dvs. inflationen). Den väg man bör välja beror kanske på hur de sociala skyddsnäten ser ut, eller hur mycket resurser ett land har; att således ha definitiva ideologiska svar likt Anders Lindberg och Anna Dahlström kan vara direkt skadligt. Istället uteblir en balanserad diskussion, dvs. ingen “ena sidan eller å andra sidan” eftersom socialdemokratin eller liberalismens ideologiska resonemang ständigt ska försvaras… även när dessa gjort fel eller inte ger en helhetsbild. En sakkunnig ekonom hade kunnat leverera fördjupade analyser (eller åtminstone med substans) om olika drag inom politiken som kan gynna olika marknader, grupper, konjunktursvängningar etc. istället för nu en debatt om debatten.
Rätt man på rätt plats
Hur många vettiga människor hade exempelvis inställt sig i SVT som kommentatorer kring kvantfysik, processerna i CERN eller om Professor Peter Higgs var värdig vinnare av Nobelpriset för sin upptäckt av Higgsbosonen; om man dessutom saknar utbildning på området? Rimligen kan man fråga sig vad man på en hobbynivå kan tillföra Sveriges TV-tittare genom public service i ett ämne man helt saknar utbildning i? Till skillnad från fysiken som är en definitiv kunskap, är ekonomi något som bygger på psykologi, sakkunskap och samband. Ideologiska resonemang bygger ofta på att den komplexa verkligheten förenklas till ett rent ideologiskt resonemang, ett resonemang som inte löser verklighetens problem i praktiken. I Sverige har vi blivit matade med den typen av vilseledande retorik länge från personer i klass med Lindberg och Dahlberg, ett aktuellt exempel är “man kan inte förbjuda fattigdom” (beträffade EU-migranters tiggeri) som är ideologisk klasskamp-retorik. Retorik som knappast löser de egentliga problem med systemfel som finns med EU, när två länder med vitt skild ekonomisk status går in i unionen och morötter uppstår att ta sig till det rikare landet. En mer intressant fråga är kanske varför SVT faktiskt väljer att ha med människor som kommentatorer som fullständigt saknar sakkunskap i vad de ska utvärdera, varför säger ingen stopp?
När politiken inte längre bara består av höger-vänster dimensionen, utan även en axel om globalism kan man dessutom fråga hur relevanta Dahlberg och Lindberg är hur vanligt folk tänker? När andelen personer krymper som finner deras vattnets-betydelse-för-sjöfarten-debatt relevant är det än mer viktigt att få in sakkunniga som faktiskt levererar viktiga svar och bedömningar, eftersom dagens upplägg urholkar förtroendet för SVT. Det faktum att människor talar om “etablissemanget” är kanske inte förvånande när lekmän som Lindberg och Dahlberg knappast har sympatier hos någon större del av befolkningen. Frågan blir dessutom än mer aktuell när vi som verkligen inte velat stödja public service i dess nuvarande form, numera kommer att tvingas via skattsedeln; det minskade antalet betalande kan förklaras i ett ökat ifrågasättande av kanalens opartiskhet. Public Service måste återvinna sin relevans, oberoende och självrespekt, förslagsvis genom att byta inriktning i verksamheten samt behålla kompetent personal. Det är dessutom av största vikt att man avyttrar personer som Jan Helin m.fl. med uttalat politiskt bagage; och andra som inte behärskar grenen saklig debatt. Dessutom behöver man kalla in sakkunniga istället för politiska demagoger i viktiga frågor; dagens utveckling skadar förtroendet hos allmänheten.