Man slutar aldrig förvånas över vilka åsikter som framstår att vara i majoritet när SVT erbjuder s.k. debatt, program eller propagandasändningar som påminner om vad man kan se i totalitära samhällen. Sändningar som fylls med människor som verkligen tar strid för både kriminella och de som använder våld som metod, vars verklighetsuppfattning innebär att man lägger skulden på journalisten som vill göra en intervju. Hur kan samhället ha blivit så pass extremt, att den som rapporterar om kriminella utmålas som värre bov än den som faktiskt är kriminell?!? Hur är de möjligt att dessa tas på allvar, personer vars syn på rättvisa fullständigt abdikerat från alla former av verklighet? Hur kan hela SVT:s studio applådera när journalisten misstänkliggörs istället för kriminella, tycker verkligen svenska folket att Joakim Lamotte är orsaken till att det finns problem i Kronogården eller har SVT likt Joseph Goebbels på sin tid skickligt varit noga med gästlistan beträffande publiken?
Det är jobbigt att stå upp mot “majoriteten”
Vad SVT vill visa när man bjuder in Lamotte och en lokal sverigedemokrat i den ena ringhörnan och fyller den andra med massa människor som betraktar Lamotte som boven i dramat, är att han har fel värdegrund. Det ska framstå som ytterst obehagligt och ensamt att sympatisera med Lamotte, därför balanserar man inte publiken genom att bjuda in människor som tycker kriminella är problemet, utan fokuserar på de som anser att “landet aldrig varit tryggare”. Sedan hittar man någon socialdemokrat som aldrig haft ett arbete utan står i tacksamhetsskuld till partiet för hela sin tillvaro, tidigare eller aktiva kriminella, eller andra personer vars utstrålning visar att man står på barrikaderna eller är sympatisörer. Med den kategorin figurer är det inte konstigt att Lamottes skyddsväst förlöjligas, en person vars hotbild är väldokumenterad, för att sedan på klassiskt nymarxistiskt vis spela ut rasistkortet. Där alla radikaler i rummet är eniga om att “rasismen måste stoppas”, trots att Lamotte aldrig uttryckt något rasistiskt i sina sändningar; kanske ska vi som tittare vara glada att Mikael Wiehe inte fanns på plats med ännu en nyskriven sång “mot hatet”.
Lamotte har inte gjort någon hemlighet att han kommer
För alla som sympatiserar med grova våldsverkare tycks argumentet om Lamottes filmkamera vara bärande, dvs. att han inte har frågat om lov. Uppenbart tycker man att man först måste fråga de kriminella om man får filma, som om dessa utgjorde en högre instans när det kommer till pressfrihet. Det faktum att Lamotte gjort klart sedan länge att han kommer befinna sig på en viss plats vid en viss tidpunkt, gör att man kan fråga sig vad de som blir så oerhört kränkta av filmkameran gör där? Är det troligt att man är så kränkt som man påstår om man verkligen söker sig dit? Personer som i SVT:s sändning dessutom utmålas få mängder av sympatier eftersom Lamotte “inte visar dem respekt”, uppenbart tycker man att pressfriheten ska rätta sig efter ligisten på gatan som kommit för att bråka.
Som kriminell är man inget offer
Den som misshandlar eller ger sig på någon som vill ställa frågor är inget offer, det är inte synd om den som slår. Att av politiska skäl ge tungt kriminella offerstatus på samma nymarxistiska vis som kvinnor, HBTQ, migranter och andra grupper är fel, eftersom det sänder helt fel signaler när man belönas ju tyngre kriminell man är. Det är precis tvärtom, lyft fram skötsamma människor i majoritet och gör det jobbigt att vara kriminell. Att undertonen i SVT:s program kritiserar polisen för att de gör kroppsvisiteringar som man finner kränkande måste självklart sättas i relation till hur många skjutningar och sprängningar vi har i Sverige; när extrema vänsterindivider i majoritet argumenterar för lättnader och sympatier till de som skadar samhället tåls det att fråga om det är “public” istället för “criminal” service man ägnar sig åt?
SVT behöver få en ny ledning som faktiskt gör program för att motverka och inte hylla brottslighet. I ett välmående samhälle ställer sig media på journalistens sida och ställer frågan varför inte journalisten får intervjua om han vill. I dagens mycket sjuka Sverige ställer kommunalrådet Paul Åkerlund (S) in debatten som var tänkt att hållas i Kronogården eftersom han backar för de kriminella, han är uppenbart dessutom kritisk mot journalisten som vill komma dit; det är på alla vis tydligt att han abdikerat i sin roll som kommunalråd. Han orkar inte heller motivera sitt beslut, utan lägger på den byråkratiska filten om att beslutet redan fattats i frågan. Så ser det ut, kommunalråd som är så rädda om arbetet att de till och med försvarar kriminella för att inte stöta sig med sitt extremt politiskt korrekta parti. Att inte förstå vilka signaler man sänder, där ingen ifrågasätter kriminella utan deras kritiker som man förlöjligar; det säger en del om att det demokratiska samhället har misslyckats i sin nuvarande form. Vi väljer nämligen inte människor som företräder vanligt folk, utan personer som står i beroendeställning till både kriminella som utgör väljarbas pga. bidragspolitik och sitt parti och som inte vill se problemen; med den sortens ledarskap kan man aldrig förändra Sverige eller Kronogården till något positivt. Se över hur du röstar i kommunalvalet, har ditt parti inte löst problemen kanske det är dags att tänka nytt?