Vi ser det gång på gång, partier som påstår sig ta “ledarskap” och genomföra märklig lagstiftning för att man inte klarar av att säga nej. Vi såg det när tusentals afghanska män (och säkerligen några pojkar) saknade skyddsskäl, och vänstern (S,V,C,L,MP) vek ner sig för rådande lagstiftning samt regelverk och gav dem asyl förutsatt att de klarade gymnasiet för att sedan få ett jobb. Man valde alltså att helt frångå från våra lagar och behandla afghanerna annorlunda, trots att man i nästa andetag påstått att vi är lika inför lagen; det är vi inte. Samtidigt upphöjde man gymnasielärare till migrationsdomare samt skolbarn till migrationsmedarbetare, ett politiskt experiment som helt säkert skapat problem längre ner i kedjan.
Vad innebär ett ledarskap?
Man brukar säga att en ledare leder i vått och torrt, något som knappast gäller inom den svenska politiken. En ledare kan även delegera ansvar, vilket innebär att någon annan fattar beslutet även om ansvaret i teorin ligger kvar. I Sverige har vi inom offentliga verksamheter ansvarsfrihet, det betyder att man inte behöver ta ansvar om man fattar fel beslut; något som inte finns i företag där man istället får sparken. Det faktum att politiker och tjänstemän skruvat upp sina löner och förmåner rejält har gjort att man fått en eftertraktad klubb dess medlemmar vill vara kvar i. I praktiken innebär det att väldigt få politiker eller tjänstemän vågar ta risker eftersom det ljuva livet med alla dess förmåner är för stora, ingen vill mista den härlighet man byggt upp. Därför vågar man inte fatta beslut, utan vi ser istället “godheten” när man exempelvis inte klarar av att utvisa de som enligt svensk lag inte har rätt att vistas i landet. Våra politiker är nämligen inga ledare, de vågar inte stå upp för svensk lagstiftning; samtidigt finns det inget som hotar dem eftersom man numera inte avsätter politiker hur som helst (förutsatt att de håller sig inom värde(av)grunden).
Mönstret är tydligt överallt
Fredrik Reinfeldt och alla de andra hade inga problem att stödja sin andra regering på passivt sverigedemokratiskt stöd, men när Alliansen blev mindre än vänsterpartierna i valet 2014 valde man att avgå hellre än att förhandla och kompromissa. Det var i det läget lättare att släppa fram Löfven som inte vunnit valet (han ökade med ca 0,3%), än att som ledare stå upp för valresultatet och börja förhandla med Sverigedemokraterna och hitta en politisk mix Alliansens partier och SD hade kunnat acceptera. De alliansväljare som gick från Alliansen till SD hade inte röstat på Löfven, utan den mest logiska förklaringen var att de ville ha ekonomisk högerpolitik samt mindre invandring. McReinfeldt och c/o valde alltså att istället för att visa ledarskap över ett parti som vuxit sig starkt (som man f.ö. mobbat ut), sätta demokratin ur spel med December/Januari-överenskommelser och släppa fram någon som inte vunnit valet… för att föra politik en majoritet inte stödjer… eftersom man inte vågar ta ansvar då värde(av)grunden som “humanister” kan bli ifrågasatt (mycket pga. den mobbing man själva bedrivit genom att kalla andra rasister).
Hans Blix, Pastor Alf och Jan Eliasson vill ge permanenta uppehållstillstånd
I veckan gick Hans Blix (tidigare L), Alf Svensson (KD) och Jan Eliasson (S) ut och ansåg att alla ensamkommande afghaner skulle få stanna. Där ståndpunkten alltså blir att när vi frångått lagen i vem som ska få stanna och tvingat in de på gymnasiet, en utbildning de allra flesta inte klarat så ska man nu hitta särlagstiftning från sin egen särlagstiftning och alltså säga att skolresultatet inte spelat någon roll. Sedan skyller man på humanism, när allt, precis allt handlar om icke existerande ledarskap på många fronter redan från första början. Med “humansim” kan man nämligen alltid åsidosätta svensk lag eftersom argumentet gör att den som opponerar förvandlas till en icke-humanist och ännu en hatisk individ. Återigen kommer vi se politiker inom den ekonomiska härligheten som inte bara instämmer i svanesången utan stämmer upp, och återigen kommer vi också se svensk lag köras över för att vi saknar ledare som säger stopp.
Sverige måste sluta kalla sig humanitär stormakt, eftersom humanismen gör mycket tydliga anspråk på lagboken och demokratin. Sveriges ledarskap fungerar inte när person efter person tävlar i att vara störst humanist, utan vi behöver politiker som är ledare och faktiskt tar ansvar; även om lagboken säger att man inte får stanna. Vi behöver inte fler politiker som kommer fram för att ingen kandiderar, eller partiledare utan motkandidater. Partier måste ha konkurrens kring partiledarposter, det är väldigt vitalt i en demokrati; eftersom idag kan inte vanligt folk kandidera på ett konkurrenskraftigt sätt. Vill man inte “öppna sitt hjärta” och släppa in hela världen, eller ha minareter i varje stadsdel så är det fullt legitima åsikter att ha; lika mycket som den som finner minareter fantastiska. Den ena åsikten är inte mer eller en mindre human eller hatisk, utan i en demokrati måste båda tankar få samexistera; sedan röstar man vem som har bäst förslag. Det är inte acceptabelt att vi ständigt är naiva, för att skutan saknar kapten. En regering som inte gör sitt jobb måste kunna avsättas för att en ny “handlingskraftig” blå, gul, grön så väl som röd ska kunna tillträda. Även en politisk motståndare kan ha bra lösningar på ett problem, man måste inte vara osams för att man tillhör olika rörelser; demokrati bygger nämligen på kompromisser och inte uteslutning. Vad kan vi enas om?