I Sverige och flera andra länder har många kulturella gjort sig själva till galjonsfigurer för migrationspolitiken, vilket vid en första tanke kan tyckas vara naturligt. Man skulle kunna tala om en kulturell revolution där de intellektuella forskare som haft andra uppfattningar fått stiga åt sidan åt den kulturella klick med “rätt” åsikter. När den utåt förmedlade politiska bilden är att vi betraktar alla flyktingar som en “utmaning” och en “möjlighet” för arbetsmarknaden borde rimligen migrationsdebatten föras på näringslivssidan istället för kultursidan.
Lex “PK-Eliten“
En given och rimlig fundering är vad duktiga briljanta komiker och musiker som Strömstedt, Gardell, Ehrman, Schyffert, och Söderberg egentligen vet om nationalekonomi och näringsliv kopplat mot integration? Mig veterligen har ingen av dessa arbetat inom dessa sektorer? Hur många andra områden kan vi hitta där icke sakkunniga blir tongivande i mediedebatten, som dessutom inte behöver ta ansvar för de påståenden de lägger fram? Den briljanta komikern Schyffert (Nile City var fantastiskt!) menade t.ex. på att migrationen kostar “ett Xboxspel i månaden”. Tittar man på verkligheten och de extra 32 miljarder i resurser Migrationsverket begärt jämfört med förra året, så landar detta på ett Xboxspel i månaden, dvs. ca 500-600 kr* per månad om alla som tillhör arbetskraften betalar. Vi talar alltså inte om de totala kostnaderna utan endast om den lilla ökning jämfört med förra året, man kan alltså dra slutsatsen av att Schyfferts beräkning om ett Xboxspel per månad är en enorm felkalkylering. På samma sätt har den mycket sylvasse Gardell (briljant komiker även han) mena på att det finns gott om plats för flyktingar att slå sig ner på, när han filmat ut genom ett tågfönster; men hur realistiskt är detta förslag i en marknadsekonomi?
Trump förklarar krig mot hela världens fria press. En diktator utan en diktatur. Det borde inte hålla så länge. https://t.co/z6LtAFSdKh
— Malena Ernman (@Malena_Ernman) 22 januari 2017
Utbud och efterfrågan
Det naturliga i Sverige borde vara att migrationspolitiken diskuterades ur utbud och efterfrågan, dvs. grundläggande ekonomisk teori. Hur mycket efterfrågan har vi i Sverige på personer utan några som helst kvalifikationer? Vilka företag efterfrågar denna typ av arbetskraft? Finns där ingen efterfrågan kan ingen migrationspolitik i världen lösa integrationen, utan man importerar personer till ett statistiskt utanförskap. Rimligen ska Sverige hjälpa människor som flyr för sina liv genom att ge temporärt uppehållstillstånd, men vill vi behålla vår välfärdsstat måste de som inte efterfrågas på arbetsmarknaden eller kan försörja sig själva återvända så fort freden kommer. Förutsatt att vi inte höjer skatterna för att betala för andra länders medborgare som inte kan försörja sig själva (dvs. betalar för icke matchat utbud). Sverige som land i likhet med andra länder har alltid en efterfrågan på välutbildade, drivna och duktiga människor; har man således hittat ett rimligt arbete med långsiktig försörjning bör man få stanna om man följer lagen och uppträder som folk är mest. Dagens politik där vi istället utvisar duktiga entreprenörer, är en mycket skadlig politik.
Näringslivet och media
Det naturliga borde vara att migrationspolitiken kopplades tydligare mot näringslivet, eftersom de kommer behöva spela en avgörande roll. Rimligen måste pressen tänka om, dvs. tolerera och släppa fram saklig kritik rörande migrationen. Har vi ingen konstruktiv kritik, kommer vi aldrig kunna förbättra de problem som finns. Vi behöver dessutom ta in att vi inte kommer kunna integrera alla som kommit hit, vissa kommer inte kvalificera sig in i arbetskraften. Således kommer vi behöva bli bättre på att i ett snabbare skede avgöra vilka som har möjlighet att etableras och integreras; för att inte människor slösar bort sin tid i svenska mottagningssystem. Därför är det av största vikt att media inte inleder bojkotter eller försöker skada personers eller företags ekonomi när dessa för fram konstruktiv kritik i svåra och känsliga frågor.
På samma sätt bör migrationspolitiken kopplas tydligare mot näringslivsministern istället för justitieministern. Sverige bör dessutom bli otroligt tydliga att det råder nolltolerans mot allvarlig brottslighet, där utvisning utgör normalläge (då dessa med en prick i belastningsregistret knappast har goda utsikter på arbetsmarknaden). Lösningen på migrationen handlar om att börja prioritera och satsa på människor som “har en dröm”.
*Arbetskraften utgörs av ca 5 200 000 människor (SCB:s siffror), migrationsverket begär enligt DI 32 miljarder SEK för 2017.