För alla som följde den brittiska debatten var det tydligt att de som förespråkar EU valde att skrämmas med domedagsscenarion, istället för att argumentera varför EU är värd den enorma maktförskjutning det brittiska folket gjort. Britterna fick höra att om man lämnade skulle man förlora en massa arbeten, att pundet skulle rasa i värde; samtidigt blev det tvärtom. På samma sätt lät det i USA inför valet av Donald Trump, skulle Trump komma till makten skulle jorden gå under i ett atomkrig, och det skulle bli ekonomisk kris; USA har aldrig gått så bra i modern tid. Idag kan vi se liknande retorik tränga in i den svenska debatten kring en SWEXIT, vår export kommer duka under istället för argument varför EU:s byråkrati är värd sitt demokratiska pris av oss medborgare. Vilket är det vi borde diskutera.
Oförmågan att diskutera sakligt
All form av maktförskjutning legitimeras när dessa löser våra problem, när problem ökar (med b.la. fallna yttre gränser) ifrågasätter människor denna förskjutning. Samtidigt kan vi se liberala partier eller personer som Gustav Fridolin prata om att “EU behöver göra upp om flyktingarna”, där man ger intryck att det EU ska lösa problematiken; samtidigt som man inte erbjuder några egna svar. Det faktum att öststaterna/visegradländerna är väldigt måna om att behålla sin kultur (eftersom dessa varit ockuperade) har resulterat i ett mycket starkt motstånd mot att importera människor från tredje världen. Med facit i hand är det tydligt att det finns en kulturell mycket stark skiljelinje mellan islam och kristendom, och att integration idag betyder att kristna ska göra avkall på sin identitet; något som därför skapat parallellsamhällen i alla västerländska länder som öppnat gränserna. Ett faktum som ingen socialdemokrat eller liberal vill ta in, utan man tror på fullt allvar att integrationen kan lyckas… bara EU kan göra upp. Varför förskjuter svenska politiker svar till EU om de är oförmögna att leverera lösningar eller uppgörelser, borde vi inte göra tvärtom när det är tydligt att man är oförmögna till handling?
Handel viktigt för Sverige
Vi är alla överens om att handel är viktigt för Sverige, och det är tydligt att vi idag exporterar mest till våra närliggande grannar; men vad är det som säger att vi inte kan fortsätta handla bara för att vi inte vill ha ett överstatligt odemokratiskt parlament? Om vi äger vår egen rätt att knyta handelsavtal, varför kan vi inte skapa dessa med nya länder och marknader vi vill nå; exempelvis i tredje världen? Det faktum att vi idag handlar mycket inom EU har väl en logisk förklaring i att vi faktiskt har frihandel med dem, dock är det tydligt att vi även exporterar till andra länder utanför EU i hög grad? Ställer man frågan till sin spets tåls det att fråga hur många av dessa politiker som idag hotar oss med enorma problem för att skrämma oss till lydnad inom EU, egentligen besitter förmågan att analysera denna fråga; vad vet man om handel eller jobbskapande när man aldrig haft ett hederligt arbete? Istället är man köpt av storföretagen som inte vill se billigare produkter tränga in från tredje världen och sänka priserna här, vilket skulle kunna vara en möjlighet om det handlar om varor som inte äventyrar svenska arbeten. Frihandel behöver nämligen vara både fri men reglerad, dvs. omfatta produkter där båda länders industrier ser möjligheter istället för att produktion flyttas till det billigare landet; med arbetslöshet som följd i det “rikare” landet.
Vad röstade vi för 1994 jämfört med idag?
När EU idag vurmar för att skaffa egna arméer tåls det att fråga om det var det här vi gick med i 1994 som svenska folket tyckte till om? EU avgiften då låg på ca 15 miljarder per år men har nu smugits upp till ca det dubbla, och ligger idag på stadiga 30 miljarder; och kommer stiga till 45 miljarder om EU får som de vill post-brexit. För att få ett begrepp om talets storhet, har hela Sveriges försvarsmakt en budget på ca 48 miljarder som jämförelse. Idag har vi dessutom en överstatlig koloss där makten ligger hos byråkrater, istället för det mellanstatliga samarbete vi en gång sa ja till. Vem gav Fredrik Reinfeldt mandat att signera Lissabonfördraget, uppenbart fick x antal miljoner myndiga män och kvinnor inte säga sitt i den frågan; när andra länder genomförde folkomröstningar? Rimligen röstade vi inte för att underordnas en EU-flagga, en EU-nationalsång (även om Beethovens 9:e symfoni är något av det vackraste som skrivits), eller en EU-president som ingen av Europas folk röstat på. När Liberalerna i Bryssel firar att man vill ha en EU-regering (för övrigt dagar efter ett möte med George Soros) tåls det att fråga vems intresse man egentligen representerar? En EU-federation i dagens mått skulle få Sovjetunionen att framstå som en demokrati av högsta klass, eftersom deras parlamentsledamöter kunde lägga egna förslag något EU:s inte har. Således blir det minst sagt pikant när parlamentsledamöter som Fredrick Federley (C) poserar tillsammans med två får och gör reklam för att han gör EU bättre, tåls att fråga hur detta arbete egentligen ser ut då han endast har yttranderätt och “knapptryckarrätt” på kommissionens (icke valda av folket) förslag?
@liberalerna tog nu beslutet att verka för att EU blir en federation! Äntligen!!!!
— Cecilia Wikström(L) (@CeciliaWikstrom) 19 november 2017
Varför ska vi vara med? Vad får vi ut av EU? När politiker saknar visioner (förutom de som vurmar för mindre demokrati och mer överstatlighet) utan kommer med skrämselpropaganda istället för sakliga argument bör vi med kraft vara mycket kritiska. Vad är det för politiker som leder oss som inte skapar drömmar om vart man vill ta folket, drömmar som är realistiska att faktiskt få igenom. När EU istället blir svaret på alla frågor man inte själv vill ta i, där EU inte heller kan nå uppgörelser; ökar problemen eftersom båda parter försöker skjuta dem under mattan. När EU-tanken föddes som en dröm av närliggande nationer i samarbete, men istället utvecklats till ett auktoritärt överstatligt maktcentrum med mycket begränsade demokratiska inslag behöver vi rösta om det här är något vi vill fortsätta vara en del av? Sverige kan som erfaret exportland exportera till nya marknader om vi äger rätten att knyta egna handelsavtal till länder som vi kan ha ett utbyte med; den som talar om motsatsen har fel.
Vi skulle kunna göra massor för tredje världen, dvs. skapa arbeten så några av dessa människor inte behöver söka sig över medelhavet. Om vi skulle bli stor handelspartner med exempelvis Somalia, är det en helt orimlig tanke att tro att det välstånd vi hjälpt dem att skapa inte skulle kunna leda till nya möjligheter; charterresa till Adenviken och Röda havets inlopp inkl. solbränna garanterad? En dykning i garanterad världsklass då turismen uteblivit och reven är fulla av exotiska fiskar? Antingen kan vi se Syrien som ett sönderbombat land med en hemsk diktator, eller så kan vi se dem som ett land med en hög efterfrågan där vi kan göra affärer; det som är positivt för det syriska folket är i så fall positivt för oss. Eller så kan vi lyssna på de EU-parlamentariker som försöker skrämmas att det går åt pipan om vi lämnar, eftersom vi exporterar en del inom EU. Visioner möjligheter eller domedagsscenarion, vad föredrar du?